Vad är det jag insinuerar?

I morse, när jag gick min sedvanliga morgonslalom i fotbollscupssovsalen som utgör vardagsrummet, var jag plötsligt tvungen att tvärstanna mitt i inräkningen. Karl - check, Hannes - check, randon (edit: -M, inte -n) blond person - che... Mycket förvånande att se. Undrar vad han nu har hittat på, min bror.

Men det är svårt att veta vad som pågår i Hannes liv för tillfället. Jag går och lägger mig innan han kommer hem från nollestrapatserna och han drar ut på nollestrapatserna innan jag kommer hem från jobbet. Olika liv, ja det kan man kalla det. Men han verkar ju ha det väldigt trevligt om man säger så.

Jobbet var en transportsträcka både för mig och för eleverna. En transportsträcka mot den softa, gröna barnpist som fredagen innebär, innan en ocean av afterski breder ut sitt varma helgtäcke över oss. Torsdagen är som en bro mellan övriga veckan och fredagen som jag brukar säga. Och det innebär att den är bra.

I kväll har Karl bjudit på ytterst goda kåldolmar. Det här med husmanskost är något jag har kommit att uppskatta mer och mer under det senaste året. Kanske är det en reaktion på att min baconkunsumtion sedan jag flyttade till Uppsala har varit absurd. Om man skulle lägga alla baconskivor jag har ätit sedan 2004 på en rad skulle man vara tvungen att mäta den i ljusår. Christer Fuglesang hade kunnat ta en tugga av första hundradelen av den sträckan, nu när han är ute på sina rymdpromenader.

Nu tappade jag tråden lite, ska jag erkänna. Ja just det, husmanskost. Det är gott.

Jag har också lånat Karls bil för en sväng till Ikea och inköp av lite sovmateriell. Jag kan rekommendera Ikea klockan sju på en torsdag. Det är typ ingen där. Spöklikt nästan. Och barnfamiljerna har uppenbarligen annat för sig vid den tiden. Inget fel på barnfamiljer, men på Ikea är det det.

Nu får jag inte blogga mer. HÄJ.