Det kallas grupptryck

I söndags gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut. Jag lagade söndagsstek. Det var inte alls särskilt komplicerat, och det blev väldigt gott. Till eftermiddag blev det äppelpaj med vaniljsås. En oerhört lyckad söndagsmiddag. Det behövdes där bland bakisdimmorna i vardagsrummet.

Hannes var i pole position i bakisracet efter sina nolleeskapader, men vi andra var inte långt efter. Karl drabbades av en svårtartad attack på kvällen, Esh gick och lade sig klockan nio och jag somnade litegrann i fåtöljen. Den enda som var fräsch var Sara, efter det briljanta beslutet att sluta dricka relativt tidigt på lördagen. Det gjorde inte jag, och det slutade med att jag inte ens kände igen mina egna skor. Bra jobbat, stupid.

Igår var det jobbdriven igen och det var ganska segt då jag fortfarande led av sviterna efter lördagens idioti. Både min egen och Abou Diabys. Killarna i åttan retades. Jävla United.

På kvällen var det dock trevligt hemma i storfamiljen. Sara gjorde vegetarisk lasagne som vi kalasade på. Nu blev det här någon form av matblogg inser jag, men så vadå? Alla andra matbloggar ju hela tiden. Och jag funkar lite så, till exempel om alla andra hoppade ner för ett stup så skulle jag också göra det.

Idag har jag och Sara varit tillsammans i fem månader. Säg grattis. Och vet ni vad? Det känns bara bättre och bättre hela tiden.