Till minne av Wingård

Det finns tillfällen då ord inte räcker till. Allt man skriver blir bara banalt. Det här är ett sådant tillfälle.

I fredags förlorade vi Oskar, och det känns fortfarande overkligt att han inte finns längre. Det går inte att förstå att man aldrig mer kommer att få se hans hårsvall komma dansande, akompanjerat av hans smittande skratt och sköna göteborgska. Det går inte att ta in.

Jag och Oskar var aldrig riktigt nära vänner, men han har alltid varit en del av kompisgänget här i Uppsala. Det går heller inte att påstå att vi var särskilt lika. Men trots det har jag alltid gillat honom. Han var en person som gjorde andra glada, och det var svårt att fortsätta sura när han var i närheten.

En bild som har återkommit till mig flera gånger sedan jag fick höra den hemska nyheten är från några år sedan. Vi var några stycken på en Siriusmatch, och Oskar, som var helt ointresserad av fotboll, stod ut ungefär en halvlek och sedan gick han iväg för att köpa något i kiosken. Det var ingen som reagerade på att han fortfarande inte hade kommit tillbaka när andra halvlek började. Plötsligt undrade någon var han höll hus, och efter ett tag upptäckte vi honom bakom ena målet på Studenternas IP. Där stod han med ryggen mot planen och studerade ivrigt två motionärer som spelade tennis på en grusplan. Jag vet inte riktigt hur, men på något sätt sammanfattar den händelsen min bild av Oskar.

Att han var en av få personer i min närhet utan fotbollsintresse hjälpte mig också att få lite perspektiv på min egen besatthet. Vid de sällsynta tillfällen han var med och kollade på någon match, och någonting gick emot mitt lag kunde han sitta och garva åt mina för honom helt orimliga utbrott. Där och då blev jag irriterad, men inte långt efteråt förstod jag varför han skrattade. Det var ju inte han som var den som satt och blev så våldsamt påverkad av någonting som man inte kunde kontrollera ett enda dugg av. Det var ju jag som betedde mig ologiskt. Det var en värdefull insikt att få.

Det har varit många tankar och samtal med vänner under de senaste dagarna och allting håller fortfarande på att smälta in. Det enda jag med säkerhet vet just nu är att vi är väldigt många som saknar Oskar väldigt mycket.