Recension: Regina Spektor

När: 7/12 2009

Var: Cirkus, Stockholm

Bäst: Fidelity

Sämst: Upplägget på spelningen. Gå aldrig ut hårt, för att sedan sänka tempot.

Betyg:

Det första som slår mig när Regina Spektor pianotrummar igång The Calculation framför en laddad publik på Cirkus är hur mycket Miss Li måste ha inspirerats av henne. Det andra som slår mig är att Regina Spektor är så väldigt mycket skickligare än Miss Li, både sång- och pianomässigt. Därmed inte sagt att jag tycker illa om pianohamrandets främsta svenska fanbärare, men Spektor är överlägset på en annan nivå.

Inledningen på giget är fantastisk. Med en sättning av piano, cello, fiol och trummor skapar Regina och hennes band en förvånande stor ljudbild i låtar som Folding Chair och skräckhuggsljuvliga Laughing With. Mäktigast blir det i Machine där låten växer till en ödesmättad industriell dystopi.

Trots det väcker låtarna från hennas andra album Begin to Hope mest jubel. On the radio är en mycket kompetent bit, och något av en modern indieklassiker. Den får publiken ännu mer entusiastisk.

Sedan går tyvärr kompbandet av och spelningen tappar lite i fart. Visserligen sjunger Spektor fantastiskt och spelar minst lika bra, men det fångar mig inte lika mycket som när de andra musikanterna är med trots viss variation mellan piano, synt, a capella-sång och gitarr. Dessutom är mellansnacket i stort sett obefintligt, och stannar vid "Thank you so much" och "Let me introduce the musicians". Bra mellansnack höjer alltid en konsert, men har man inget att säga utöver låttexterna kanske det är bättre att vara tyst. Och i det här fallet räcker låtarna gott och väl.

När ryggen börjar värka efter nästan ett tretimmarspass som homo erectus och det blir dags för extranummer är dock bandet tillbaka, varpå bitar som Fidelity och en svängig countrylåt som jag inte har hört förut ger spelningen den avslutning den förtjänar.

Regina Spektor bjöd på en minnesvärd stund som enligt klyschan lyste upp i det mörkaste mörkret världen har skådat sedan dinosarierna dog ut som vi just nu tvingas leva med. Hennes röst lät ännu bättre än på skiva och när hon till och med satte delfinimitationen i Folding chair är det nog få på Cirkus som inte kapitulerar.

Kvällen var dock inte slut med det. När jag och pappa var till att lämna Djurgården lät pappa ett gäng fotgängare i tomteluvor passera framför bilen. En av dem var ingen mindre än Klasse Möllberg (aka Barnarne) och han bar, hör och häpna, på en såg, en fogsvans, ett verktyg! Dessutom låg sågen i någon form av slida med ett behändigt handtag. Det var en syn som jag unnar alla att få uppleva minst en gång i sitt liv.