Recension: SON - Mahlers Femma

När: 18/2 2010
Var: De Geer-hallen, Norrköping
Bäst: Första delen
Sämst: Att cellisten Fredrik Lindström inte var den riktiga Fredrik Lindström

Betyg:

Min pappa har gett mig en rolig serie presenter på temat Tomas Mann-Gustav Mahler, där romanen Döden i Venedig har stått i centrum. I filmatiseringen av den romanen spelar Mahlers femte symfoni en viktig roll, och som avslutning på den här presentserien bjöd mina föräldrar mig och Sara till De Geer-hallen där Norrköpings Symfoniorkester uppförde just denna.

Innan spelningen konserten bjöds vi på pizza på den mytomspunna restaurangen Pappa Grappa. Den har mamma och pappa hypat i flera så förväntningarna var högt ställda. Tyvärr gjorde jag ett ödesdigert felval, så min pizza visade sig vara en simpel Margarita med två coctailtomater och ett flarn trött kronärtskocka på. Som tur är omger jag mig enbart goda samariter så jag fick smaka de andras pizzor, och alla var väldigt goda. Pappa Grappa var till slut en glädjebägare, trots mitt smolk.

Efter lite obligatorisk stress intog vi våra platser lagom till det att orkestern började stämma. Kunde de inte ha gjort det innan spelningen började kanske? Oprofessionellt. Först var det ungefär som på en popkonsert med ett förband som spelade. Här bestod det av norska Gunilla Süssmann som spelade Aleksandr Skrjabins gamla sommarplåga Pianokonsert fiss-moll op 20 (27') med benägen hjälp av orkestern under ledning av dirigent Stefan Solyom.

Det var imponerande att hon spelade utan noter, men musiken tog aldrig riktigt tag i mig. Jag började istället tänka på vilka som anses vara tuffast inom en symfoniorkester och kom fram till att slagverkarna är det. Sedan följer bläckblås, träblås, basfiolerna, cellisterna, fiolerna och sist altfiolerna, eftersom att Oskar spelade det när han var liten.

Efter halvtid började så kvällens huvudakt - Mahlers Symfoni nr 5, och det inledande stycket gillade jag väldigt mycket. Kanske för att det var främst det jag hade hunnit lyssna in mig på, men också tack vare dess dramatiska trumpetstötar och ljudkuliss.

Efter hand förlorade jag lite av det intresse som inledningen väckte, men det var fortfarande skönt att sitta och lyssna på orkestern och bara låta tankarna vandra fritt. Då och då ryktes jag tillbaka in i full koncentration, särskilt när det blev drama i musiken igen eller när dirigenten gjorde ett extra graciöst hopp där framme på sin piedestal.

Som helhet var det en trevlig erfarenhet att gå på klassisk konsert. Jag tror inte jag har varit på någon sådan sedan jag och pappa såg Händels Water Music i London 1996, men det lär knappast dröja fjorton år till innan jag går igen.