Spökstad ARN

För att vara säker på att mina tjänster verkligen behövdes igår ringde jag till jobbet och frågade om jag skulle komma in, och ja, det skulle jag. Såhär i efterhand undrar jag lite varför. Så lite att göra har det inte varit sedan kabinpersonalen på SAS strejkade 2007 - fast då flög ju åtminstone andra bolag. Nu låg Arlanda nästan helt öde och tyst, vilket är anmärkningsvärt då flygplan har en förmåga att låta väldigt högt. Nu var det inget som lät för nästan alla kärror stod på marken.

Det var nästan obehagligt de få gånger jag behövde ge mig ut på plattan att åka omkring och knappt se en enda människa, där det normalt sett nästan myllrar. Tänk att en flygplats kan vara så beroende av att flygplanen går som de ska. Det är ett sårbart samhälle vi lever i.

I eftermiddag blir det ett nytt pass. Först ska jag läsa lite om andraspråksinlärning vilket inte är det mest intressanta jag har läst men det är samtidigt inte det mest ointressanta, så det går an. Det mest ointressanta jag har läst var på littvet för två år sedan då vi läste romanen Flickan i skogen av något isländskt sär. Då blev jag så provocerad att jag lade en fatwa på Island, och alla vet ju hur det har gått med den ön sedan dess.

Nu vet ni vad som väntar om ni tvingar mig att läsa något ointressant...

Tidigare i dag var jag ute och försökte mig på ett löppass, men det går extremt segt just nu. Jag orkar ingenting, vilket är oroväckande med tanke på att seriepremiären bara är tre veckor bort. Det är bara att fortsätta kämpa antar jag, för att ge upp upp är ju knappast ett alternativ.

Nej, ner i böckerna igen.