Min lille, lille bror skickade 400 glada SMS från en Småländsk idyll idag. Han är på festival, och inte vilken festival som helst utan på den mytomspunna Hultfredsfestivalen. Där, vid Hulingens strand, har jag supit bort orimligt många hjärnceller genom åren, men också upplevt många, många underbara stunder.
Hur ska man till exempel glömma debutåret 2001, med rekordtidig däckning klockan 15 första dagen, Håkan Hellströms klassiska spelning och första gången jag fick höra Howlin' Pelles kaxiga mellansnack. Eller 2002 när Oskar och Erik fick med sig ett helt gäng okända människor för att göra revolution, där första steget var att slänga mig i pissdiket. Och vem kan glömma Elins babyblå fleecepyjamas, langossången och Winnerbäcks tre spelningar på tre dagar 2005?
Så nog blir jag sugen på att åka på festival igen. Men jag är samtidigt smärtsamt medveten om hur mycket det suger att bo i sommarvarma tält där luftmadrassen har gått sönder redan första natten. Jag minns också hur dåligt man mår av att vara så skitig att man blir avundsjuk på bajsmannens hygien. Och bakistristessen som uppstår när man köar i två timmar utanför Bolaget i centrala Hultsfred är ingenting jag drömmer om att uppleva igen.
Det är nog bäst att låta de fina minnena fortsätta leva, och överskugga de jobbiga så att de kan förträngas en gång för alla. Allting har sin plats i livet, och festivallivet är jag - jag erkänner det motvilligt - för gammal för.
"Har du redan insett det..." säger han som slutade åka redan som 20-åring.
"Ja, det har jag" svarar jag. "Men så är jag inte världens torraste och tråkigaste människa heller."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar