Esh är drömmens väktare

Två dagar i rad har Esh medelst telefonsamtal räddat mig från högst obehagliga drömmar. I går var jag mitt uppe i en diskussion med en hotfull taxichaufför som hävdade att jag skulle betala 700:- för en resa på fem minuter för att "vi åkte ju förbi polishuset, det kostar extra". När jag motvilligt drog upp bankkortet ringde telefonen och jag klarade mig.

I morse var jag ute och flög med en ytterst svajig 747:a för att jag skulle se Arsenal spela Champions League i Japan (nu har UEFA fått tokspel). Först var kaptenen tvungen att avbryta starten för att ett annat plan dök upp på banan, varpå en av flygvärdinnorna ropar i högtalaren "Skärp dig nu, kapten. Du skulle kanske inte ha groggat i taxin hit i morse..." Detta gjorde mig minst sagt nervös.

När vi väl var i luften upptäckte en annan flygvärdinna att färgen på planets utsida flagnade in i motorn, och försökte påtala detta för kaptenen som i sin tur började skälla på allt och alla. Då fick jag ett mess från Babsan (hur har han/hon fått mitt nummer?) som löd i stil med: "Vi måste härifrån". Kaptenen lämnade därefter sin plats, och nu började jag på allvar bli rädd. Men då ringde Esh och jag klarade mig.

I kväll är det jag som åker till Stockholm, söder om söder, och tackar den hårfagre gossen personligen. Kanske kollar vi på Sverige-Grekland, men det känns viktigare att vi först gör en djupare analys av mina drömmar. Jag tror, som den amatörpsykolog jag är efter att ha bott vid psykbrytsinstitutionen i två år, att det har att göra med oro för min ekonomi i kombination med en latent flygrädsla. Eller också är det min CP som spökar igen.