Förvirring i en tätort på en slätt

I dag har jag per dubbeldäckat tåg färdats cirka 28 mil söderut för ett besök i min födelseort Linköping. Bortsett från ett extremt dåligt tajmat ösregn när jag joggade till stationen gick etapp ett av resan enligt planerna.

Men sen blev det aspergersfestival igen. Hela bussystemet i Linköping har gjorts om i dagarna och min förvirring var total när det inte längre var 202:an och 212:an som gick till Lambohov. Istället skulle jag leta upp nummer två alternativt tolvan, men varifrån tolvan gick har jag fortfarande inte fått reda på. Till slut, efter ett gatusidbyte på Trädgårdstorget, hittade jag i alla fall tvåans hållplats.

När bussen väl dök upp infann sig nästa kris. Jag visste varken den kod man skulle skriva eller till vilket nummer man skulle skicka för att SMS-betala. Jag frågade chauffören, men missuppfattade hans nysvenska svar och skickade i väg fel kod. När felmeddelandet kom gick jag och satte mig och åkte gratis istället. Föraren verkade tycka att det var helt i sin ordning.

Att bussen sedan åkte en väg jag aldrig tidigare sett var något jag lealöst accepterade. All stress hade gjort mig i det närmaste apatisk.

Som tur var satt en av mina gamla elever från Änggårdsskolan på bussen, så jag visste att vi var på väg mot Lambot. Jag hälsade givetvis inte eftersom att jag är svensk, och hon hälsade inte för att hon var tonåring. Allt i en härligt antisocial ordlös överenskommelse.

Tur att det inte har skett några omvävlande förändringar på Bygdegatan för det vet jag inte om jag hade klarat av att tackla efter kalabaliken på Trädgårdstorget. Nu känns det trots allt fint att vara tillbaka i Östgötaslättens pärla, det var ett tag sedan jag var här.