Stora klichéfestivalen 2008

Var går gränsen för vilka klichéer man får säga på offentlig plats?

Jag vet, för på dagens seminarium passerades den. På frågan "vad är det att vara svensk?" svarade någon "det är att vara lite lagom sådär", för att någon annan minuten senare skulle spä på med något om jantelagen. Just då lämnade jag kroppen för ett ögonblick - ja, jag var medicinsk död i några sekunder. Jag blev så matt att jag varken orkade eller kunde säga emot.

Eller det är kanske mig det är fel på. Det är kanske rimligt att bunta ihop nio miljoner människor under en enda egenskap. Jag är nog bara överkänslig.

Jävlar vad saker ska ältas på ILU förresten (kanske var därför Esh ville kliva på). Arbetslaget bara pratar och pratar, och pratar och pratar, och pratar och pratar för att sedan komma fram till "vad har vi kommit fram till?". Sedan diskuterar man lite till. Och sen måste man in till seminariet och sammanfatta vad man har kommit fram till och så säger man "de andra gruppperna har i princip tagit upp det vi pratade om".

Jag är ju något militäriskt lagd, så jag vill ha mer av principen: Vad är det som ska göras? Hur ska det göras? Utför! Men med tanke på könsfördelningen i arbetslaget är det knappast att tänka på, sa han chauvinistiskt.

Positivt dock att den sista pusselbiten inför Stora Arsenal-överdosen 2008 föll på plats i dag. Biljetterna till West Ham-Arsenal är kirrade så nu står det klart att det blir fyra Arsenalmatcher på två veckor om en dryg månad. I, mina vänner, fucking love it! Det behövs något att se fram emot när skoldiskussionerna blir alltför klichétäta.