November kan dra åt helvete

Snart är november, månaden Marcus Birro träffande beskrev som en vällinggrå uppkastning häromnyss, historia för i år. Nu kan vi glömma detta årets rövhål i elva månader till och börja se fram mot härliga december.

För december är faktiskt härlig så länge man bortser från hets med julklappar och skit. Själv julfirandet har jag alltid gillat, att bara samlas i familjen och umgås under mer eller mindre avspända former. Det är också kul att komma till Linköping i jultider då alla gamla kompisar också i regel är där. I år får jag dessutom tillfälle att bevista klassiska X-mas in Hell, den traditionella julfesten jag, Aspeqvist och Fräschkalle instiftade 2003. I fjol missade jag tilldragelsen då jag var i London, men i år ska inget stoppa mig.

December innebär också anledningar att ses i kompisgänget i Uppsala, då vi brukar arrangera knytisjulbord. Numera är det inte så ofta alla har tid att ses, men förhoppningsvis kan alla se till att komma loss. Kalle och jag har löst planerat in det den 17/12 hos honom och Jesper.

Julmånaden är också den tid på året Arsenal brukar börja komma igång efter sin årliga svacka i november. Som idag mot Chelsea till exempel, även om det var en tjyvstart för december - men det är ju i alla fall första advent. HPW*.

I går kom jag äntligen i väg och såg Låt den rätte komma in på bio. Den minnesgoda läsaren vet att jag har ett speciellt förhållande till romanen som filmen bygger på då jag skrev B-uppsats på den i våras. Det är en roman jag verkligen gillar, och filmen levde upp till de höga förväntningarna. Regissör Alfredsson hade lyckats fånga bokens ton och känslan efter att ha sett filmen var lik den jag hade efter att ha avslutat romanen. Dessutom var de två unga huvudrollsinnehavarna strålande. Ni som har problem med svensk film borde ge den här en chans, och sedan sluta vara så in i helvete principfasta.

Det blev åtminstone en skön avslutningshelg efter en omskakande novembermånad - minns Imperialgate. Nu firar vi första advent med en skiva saffranslängd, och så ser vi fram mot december.

*Härligt, positivt, wow.

Dagens ros

Tilldelas Esh för hans oehört gentila gest att lämna sin dator hemma när han for till Stockholm för flytthandräckning hos Nickel. Min tvättlördag blev 1000 % bättre i sällskap av en dator med Internetuppkoppling - för jag var tvungen att lyssna på The Webb Sisters på Myspys. Detta kunde nu genomföras. Tack.

Då dör jag inombords

Tvätta. Det är den absolut värsta vardagssysslan. Mina känslor för vad jag känner för tvättdagar kan bara jämföras med vad jag känner för Tottenham Hotspur Football Club. Varje gång jag tvättar går ännu en bit av min själ sönder, som Evel Knievels lårben krossades efter ännu ett dödsföraktande MC-hopp.

Det värsta är att jag inte längre har tvättstugan i samma hus som lägenheten. Jag måste alltså ut för att nå den. Nu kanske ni börjar koppla. Tvättningen, som jag hatar, blir ett projekt utan rimliga proportioner.

Tänk om det hade fungerat som när man bodde hemma med föräldrarna. Att man bara la smutstvätten i en hög någonstans, för att den sedan skulle komma tillbaka tvättad och vikt några dagar senare som genom ett under.

När jag blir rik ska jag aldrig tvätta kläder. Bara köpa nya.

Lärarna och fredagen som försvann

Jag har jobbat till och från i skolvärlden sedan 2002. Framförallt finns det en likhet mellan de skolor jag har jobbat eller VFU:at på. På fredagar går alla lärare hem senast klockan ett. Halv två i yttersta undantagsfallet. Att se en lärare på en skola efter kl 14.00 är som att se en dront. Det finns liksom inte. Man är inte ens säker på om det någonsin har funnits.

Är det likadant i andra yrken också? Det tror jag inte. På mitt jobb på Arlanda till exempel, stänger de verksamheten kl 23. På Östgöta Corren där jag har tillbringat en hel del tid är det också fart fram till sena fredagskvällen. Likadant på telemarketingföretaget jag jesus-på-korset-led under en månad 2006. Lärarkåren är den enda kåren jag vet som inte behöver jobba på fredageftermiddagar.

Då säger säkert någon av alla mina lärarbekanta "men vi jobbar ju så mycket på kvällar och helger". Men varför då inte jobba till kl 17 som normala människor på fredagen och göra klart allting? Då slipper man ju jobba hemma.

Idag ute på praktiken var det extremt. Jag hörde det första trevlig helg:et redan vid halv elva, och sedan rullade det på med jämna mellanrum. Vid ett var jag nästan själv kvar, så då drog jag också. Det var lika bra i och med att jag rimligt nog valde att runda av den här hektiska veckan med ett jobbpass på ARN. Det var mycket ovärt att jobba kan jag avslöja då mina arbetskamrater inte har fått håna mig på grund av Arsenals mindre lyckade insatser i november - så nu tog de igen flera veckors hån.

Det är sådant som kan leda till massakrer. Men sådant ska man inte skämta om. Fast jag är allvarlig. Or am I?

I morgon ska jag sova tills jag vaknar. Jag överväger att stänga av mobilen. Men samtidigt kan jag inte min nya PIN-kod utantill. Att man alltid - ALLTID - ska råka ut för sådana här våldsamma problem. Säger som A. Strindberg: Det är synd om människorna. Och människorna i det här fallet är jag.

Till sist. Hoppas att många lärare blev provocerade nu. Det betyder att de tog åt sig.

Ett mindre glädjebesked

Nu jävlar i bussen är det nära. En ny dator kommer att dyka upp vilken dag som helst på Studentvägen, och det är veckans bästa besked (tätt följt av beskedet att Gallas fick kicken som lagkapten i AFC). I dagsläget har datorn statusen "levererad till transportföretaget" och kan jag min leveransrapportsgargong rätt så innebär detta att saker och ting har börjat röra på sig.

Det är härligt. Och positivt. Något av en wow-känsla rentav.

Det hade varit det allra bästa om datorn ville levereras i morgon, då det snart är helg. Förra helgen levde jag helt datorlöst och det var det drygaste jag har varit med om sedan jag redigerade ner en text på 13 A4-sidor om den tidigare Arsenalspelaren John "Faxe" Jensen till fyra sidor. Det finns ju för bövelen inget att göra.

Det skulle vara helt orimligt att städa igen, för jag tänker inte bli Eshs bitch på heltid och det här med att hålla på och gå ut och springa fungerar inte så bra när klimatet är som hämtat ur en rysk alkoholistdepressionsgruvfilm. Jag skulle kunna tvätta i och för sig, men det skulle också medföra att mitt liv nådde så allvarliga spänningsnivåer att om det var en film skulle den ha en åldersgräns på 65 år. Dessutom fick jag pengar den 25: e så jag kan lika gärna köpa min 60-graderstvätt på H&M.

Så det är bäst för Dells leverantör att leverera. Annars kommer Flogstavrålet förflyttas in till Studentvägen.

Dygnsrytm är inte min grej

Jag borde ha gått och lagt mig för två timmar sedan, men ändå sitter jag uppe och gör...ingenting. Problemet är att jag inte kan varva ner ordentligt. Och att alla bra tv-program börjar senare på kvällen. Och att Esh gärna använder sin dator när han är vaken, vilket rimligt nog leder till att jag får använda den först när han går och lägger sig (han har en normal dygnsrytm).

Jag vet hur trött jag kommer vara i morgon, men å andra sidan skulle jag vara trött även om jag gick upp klockan elva. Jag är som Jajje - blir alltid trött.

Kanske lika bra att jag går och lägger mig ändå. Men samtidigt vill jag inte missa Jon Stewart på Kanal 9.

Och det var här alla blev avundsjuka på Axels otroligt spännande och omvälvande liv.

Fast nu började Nickleback spela på Jay Leno. Det tar jag som ett tecken från ovan och verkligen rundar av den här dagen.

Till min bror - Hycklaren

Jag tror de flesta vet om att min lillebror Hannes har en blogg, vilken har fungerat som hans huvudsakliga sysselsättning under de 18 månader han har "vilat upp sig" efter den oerhörda ansträngning gymnasiet innebar. På denna blogg tvekar han inte att gå över anständighetens gräns, och begreppet PK existerar överhuvudtaget inte i denna nätpublikation. Senaste i raden av elaka inlägg är skämtet (?) om min stulna dator.

Jag accepterar självklart detta, även om jag kan tycka att det saknar finess och spets. Min åsikt är nämligen den att man får skämta om precis allting - så länge man håller sig i rätt forum. Därmed måste andra få skämta om allting, även om det kan vara känsligt för mig.

Hannes däremot tycker att det är okej att skämta om precis vad som helst, hur grovt som helst, men att bli utsatt för ett skämt av den elakare skolan är han alltför känslomässigt fragil för att klara av. Låt mig illustrera.

För knappt två månader sedan hade Hannes sin första uppkörning inbokad. Tyvärr råkade han gå dit en dag för sent, vilket jag - och de flesta andra - tyckte var osedvanligt klantigt. I anslutning till detta lade jag upp en inte helt och hållet sublim omröstning här i högerspalten på temat "Hur viktigt är det att gå till sin uppkörning på rätt dag?". Hannes gick i taket - på hans bekostnad var det verkligen inte okej att skämta och han i det närmsta tvingade mig att ta bort omröstningen.

En regel gäller alltså för Hannes själv, men en annan för alla andra. Jag tycker att det är hyckleri i dess renaste form.

Fotnot: Rubriken till det här inlägget anspelar på ett spår på min pappas första LP Eldsjäl som är betitlat Till min bror - Gycklaren. Eftersom att så skrämmande få av mina läsare framhäver mitt geni så får jag göra det själv: Rubriken fungerar på så många plan - personligt, audiotivt och innehållsmässigt. Så enkelt, så genialt.

Likheten mellan Esh och Uppsala

Båda är insnöade.

Hahahahaha. Ha.

Lång dag. Först vik på VFU:n då min handledare var tvungen att gå hem och bajsa och sedan fotbollscup, där vi bland annat slog Sirius med 1-0. Det var inomhus om någon undrade och min vana trogen gick jag fram som en ångvält. Därav smärtan i bena just nu.

I övrigt hade jag en väldigt lugn och städad helg. Städade lite, svor över mitt kära Arsenal, hängde med Dennis och Jaypimp. Och den var vit. Päronsoda var det starkaste jag dröck, som man säger i Uppland. Jag kan också meddela att Epic Movie inte var så bra som man kan tro.

Till sist vill jag skicka en hälsning till Dell. SKICKA DATORN JAG BESTÄLLDE FÖRRA SÖNDAGEN GENAST! Era asgamar och lata IT-nissar. Hur svårt kan det vara att bara skicka en dator? Det är väl knappast som på Max att de tillverkar datorn efter att man har beställt? Sopor.

Imorrn lovar jag att göra en fullständig analys över min bror Hannes. Jag ska fokusera på att förklara varför han är en hycklare av sällan skådat slag.

Kolla, Hannes finns på nätet!

Novembernostalgi på SVC

Trött på livet ILU efter dagens praktikattack styrde jag den berömda kosan mot det som var mitt andra hem (förutom ARN) under tre och ett halvt års tid. Jag gick till goda gamla SVC. Där bäddades hon, omgärdad av en kyrkogård där enstaka allhelgonaljus fortfarande lyste likt kattdjurens ögon under den mörkaste av savannätter, sakta in i höstens eftermiddagsskymning. Jag klev in genom den rejäla glasdörren och det var som att möta en mors omfamning. Jag var hemma.

Lugnet i korridorerna som endast störs av det bekanta surret från dataskärmar från 90-talet och det klapprande ljudet av klackarna på en littvettjej i stickad kofta och page, var bomull och balsam för en själ som inte har haft sovmorgon på fyra dagar. Det dova ljuset i korridoren utanför Karin Boye-biblioteket smekte mina gryniga ögon medan jag letade efter en ledig dator bland grammatiktragglande 20-åringar som pluggade i grupp. Jag var hemma.

En stund senare gick jag upp för den välbekanta, men så väl dolda bakdörrstrappan till Matikum för en kopp kaffe och en klassisk bacon och ägg-fralla. När kaffet sköljde ner de sista bitarna vitt bröd i mitt svalg slöt jag mina ögon och såg för mitt inre alla goda vänner jag har mött och lärt känna på SVC. Det värmde min permafrostfrusna lekamen. Jag var hemma.

Hemma. Man vet inte var det är förrän man kommer dit.

Ny materiell motgång

Min cykel, eller rättare sagt min på obestämd tid lånade cykel, är död. Eller kanske inte död, men i alla fall immobiliserad. Igår var jag på ILU en sväng efter praktiken för att jag saknar egen dator här hemma sedan Imperialgate (jag gillar att skriva Imperialgate för övrigt) och gjorde en extended surfrunda. När jag skulle åka hem på cykeln i snöslaskmodden se mitt lås till sist ifrån. Det har krånglat tidigare, men nu - i kylan - sa han ifrån en gång för alla och knipsade av nyckeln.

Det var bara att kasta det som återstod av nyckeln åt helvete, konstatera att jag aldrig mer kommer att använda den cykeln och knalla hemåt. Sedan åt jag köttbullar med potatis och gräddsås och krösamos vilket var delikat som ett Ikeabesök.

Idag har jag knappt gjort någonting på praktiken. Det var värt. Imorrn ska jag göra dessto mer. Det blir också värt. Och sedan är det bara en dag till helgen. Även det värt. Enda problemet är att det är idiotkallt ute. Ovärt.

Mycket snack om Pele´

Vill bara meddela att det är sååå 2007 att träffa Pelé. Been there, done that, bought the t-shirt.

Tro och tvivel

Då och då känner jag tvivel över valet att bli lärare. Särskilt när jag tilldelas ännu en fullkomligt meningslös uppgift om att till exempel definiera begreppet didaktik ur ett teoretiskt perspektiv. Då rör tankarna mer ett eventuellt avhopp från linjen än att ta examen.

Nu har jag dock tillbringat två dagar på praktik och har på den korta tiden på nytt övertygats om att det är jävligt kul att jobba som lärare. Jag blir också mer och mer övertygad om att det är på högstadiet jag vill jobba då man missar den sociala biten i väldig stor utsträckning på gymnasiet. Och det var den aspekten som lockade mig med yrket från allra första början. Jag kan inte påstå att jag brinner för att undervisa i grammatik eller litterturvetenskap - det är samspelet med eleverna som är det roliga.

Praktiken har gett mig ytterligare ett bevis på ILU:s totala inkompetens. Jag har lärt mig mer om villkoren för en lärare på två dagar än vad jag har gjort under hela övriga terminen. Avgå alla säger jag bara.

Att jag sedan måste pendla i sammanlagt två timmar om dagen är kanske inte världens roligaste pryl, men det är så sjukt mycket roligare att vara ute bland eleverna i verkligheten än i teoribubblan på ILU att det är värt varenda minut på bussen. Dessutom sover jag som ett litet barn på dit och hem.

Till sist måste jag som sig bör klaga lite. Hur tänker de egentligen med det här vädret vi har drabbats av? Surt och smutsigt sovjetslask och frysta regnskurar var man än tittar och mörkt dygnet runt. Okej om man bodde i Jukkasjärvi, för där får man acceptera sådant, men nu bor jag inte ens norr om Dalälven så det här är inte okej på något sätt. Jag kräver skärpning. Tänk att växthuseffekten skulle medföra något negativt, det trodde jag aldrig.

King Kolo rättar

Ett fel smög sig in i föregående inlägg. Bussen till VFU:n går kl 07.05 och ingenting annat. Sovmorgon med andra ord.

Äntligen riktig utbildning

Hej,

Hur mår du? Jag mår bra.

Igår var jag i Västerås och hade styrelsemöte i supporterklubben. Det var trevligt och jag var fortsatt duktig och höll mig nykter. Den vita månaden är det nya svarta. Try it, you'll like it (Hannes).

Idag har jag inte gjort så särdeles mycket. Har mest ägnat mig åt att ta det lungt samt att börja fokusera på min Verksamhetsförlagda Utbildning som tar sin början i morgon. Jag är som vanligt placerad in the middle of nowhere så bussen går kl 07.00 och busskortet kostar facila 990:-. Men jag klagar inte, för det här ska bli sjukt mycket bättre än ILU. Har jag nämnt det? Att ILU är heeelt värdelöst? Om inte så vill jag bara säga att ILU är den sämsta utbildningsinstutitionen the world has ever seen.

Det enda orosmolnet är att jag inte har fått tag i min dataanalfabet till handledare då hon vägrar svara på mail. Instabilt. Folk som inte svarar på mail really grinds my gear, som Peter i Family Guy hade sagt. Detta särskilt som att jag lider av telefonfobi sedan Imperialgate.

Nu ska jag läsa på om vad jag egentligen ska göra under praktiken. Det måste ju i alla fall verka som att jag är förberedd.

Mattis var bäst

Idag var jag och Esh på teater i 'fvudstaden Stockholm. Och det var inte på vilken teater som helst utan på Dramatenfilialen Elverket på fina Östermalm. Man tackar! Fast det var nära att det inte blev någon teater alls då Esh glömde biljetterna hemma så att vi missade tåget. Efter att ha tjuvåkt på X2000 kom vi dock precis i tid. Nästa gång utser jag enhälligt mig själv till biljettansvarig.

Uppsättningen för kvällen var Peter Birros ångestladdade Den ömhet jag är värd med bland andra Börje Ahlstedt och Ola Rapace. Det är en oerhört skitig skildring - både bildligt och bokstavligt - av människor som står och balanserar vid avgrundens brant (och stirrar ner för dess kant, som det heter i en berömd AnAx-låt (mitt och Antons band för tio år sedan)). Det är missbruk, misshandel, traumatiska barndomsminnen och sexuellt våld. Mer Lilja 4-ever än Sunes sommar med andra ord, fast inte riktigt med samma obehagliga eftersmak.

Bland skådespelarna övertygade naturligtvis Mattis - Ahlstedt - mest av alla. Han är bäst i allting han är med i, om det så är Ronja Rövardotter, David och Pärlan eller Stjärnorna på slottet. En idol. Måste även nämna Rapace oerhört deffade överkropp - vilken Zeus!

Efter teatern bar det av hemåt för en kväll med några illegalt nedladdade avsnitt av bland annat 30 Rock och South Park, samt några legalt inköpta avsnitt av Flight of the Conchords. Till detta serverades chirredirrelärre.

-Lugn hemmakväll? säger säkert någon nu förvånat.

Just det. Det är vit månad som gäller för mig. Kanske längre än så. Jag har blivit allergiskt mot algagol, då jag är bakis i upp till tio dagar efter en utgång numera. Ska testa det här med att inte hålla på och bli full hela tiden en sväng. Kan bli intressant.

Moving on

Nu är jag bara halvt handikappad. Min gamla mobil har efter viss modifiering med upplåsning och fixande av nytt simkort och laddare fått nytt liv. Men fy fan vad dålig den är jämfört med min riktiga.

Det var dock intressant att se hur många nya vänner jag har skaffat under det senaste året. De senaste SMS:en som låg i inkorgen från december -07 var från Esh, Hannes, Björn, Ella och Luks. Det hade lika gärna kunnat vara förra veckan. Inte för att det är något fel på dem - tvärtom. Det är något rätt med dem. Tur dock att jag hade en massa nummer sparade på den gamla mobilen, för det är ju nästan det som är det jobbigaste med att bli av med luren.

What else is new? Well. ILU är som ILU är fast mer diffust och frustrerande än vanligt och det har regnat konstant i en vecka. Häromdagen såg jag en skäggig man samla in två ex av varje djur och stänga in dem i en enorm båt. Bör jag bli orolig?

Denna verklighet i kombination med min stulna maskinpark har haft en minst sagt dämpande effekt på humöret under de senaste dagarna. Jag har inte helt kommit över Imperialgate, men det går åt rätt håll. Det är bara att påminna sig om det bara var en materiell förlust.

Imorrn ska jag på teater. Ola Rapist är med och det kan ju bli kul.

Jävla tjuv

Det är fortfarande svårt att acceptera att den där jävla tjuven har snott min dator och min mobil. Just dessa två grejer är det som jag använder mest i min vardag, och det gör att jag känner mig helt avskärmad från verkligheten. Det känns också oerhört drygt att behöva börja styra med ny telefon och fixa med abbonemang och sånt. Telefonen är prio ett - fixa med en ny dator orkar jag inte ens tänka på just nu.

Det som hände i torsdags var följande:
Vi gick ner och käkade frukost och av någon outgrundliga anledning tog jag för en gångs skull inte med mig mobilen. Det är nästan det som grämer mig mest, för jag går i princip aldrig någonstans utan att ta med mig den. Det var enbart tur att jag inte lämnade plånboken och pengarna då jag mycket väl hade kunnat ha tömt jeansen kvällen före.

När vi kom tillbaka efter frukosten höll städerskan på med vårt rum och vi gick ner och satte oss i lobbyn. Efter kanske fem minuter passerade en välklädd kvinna i 25-30-årsåldern och från hennes väska hördes en ringsignal. Jag kände igen en låt med Detektivbyrån, just den signal jag hade som väckningsalarm, och kommenterar det. I efterhand kanske jag borde ha anat något redan då, men hur ofta börjar man misstänka att någon har varit inne i ens rum bara för att man har samma signal? Detta grämer mig också enormt mycket, för hade vi bara gått in i rummet när städerskan höll på därinne hade vi upptäckt att grejerna saknades och hade kunnat stoppa den här damen. Nu kopplade vi först efteråt.

När vi kom upp i rummet var städerskan klar och vi upptäckte direkt att båda mobilerna, datorn, farsans ipod och kamera var borta. Vi frågade städerskan och hon sa att det hade kommit någon när hon städade rummet och bara skulle hämta något. Senare, när polisen förhörde henne, ändrades det till att kvinnan hade varit inne i rummet när städerskan kom dit. Hon insåg antagligen att hennes jobb var i fara om det uppdagades att hon hade släppt in någon i en gästs rum. Och polisen måste ju tro på att hon talar sanning.

Det var bara att inse fakta och gå ner till receptionen för att få hjälp med att kalla på polis. Men redan då började jag inse att grejerna var förlorade. Det blev någon timmes väntan på polisen och under tiden spärrade vi våra mobiler samt identifierade tjuven på övervakningsbilderna. Det hela var mycket overkligt, känslosamt och frustrerande.

När poliserna kom fick vi redogöra för vad som hade hänt och de gjorde en seriös utfrågning. Detta var givetvis bara för att att allt ska gå rätt till inför försäkringsbolagets inblandning i affären då Metropolitan Police knappast hade för avsikt att lägga några som helst resurser på att jaga en småtjuv. Det visste polismännen och det visste vi.

När polisen hade gått var det bara att börja försöka förstå vad som hade inträffat. Jag kände mig fruktansvärt kränkt, för vilken rätt hade hon att ta mina grejer? Att känna hat är ett begrepp som ofta används onyanserat, till exempel här på bloggen, men det var just det jag kände. Jävla as till ovärdig människa som trampar sönder min integritet. Jag skiter fullständigt i hennes motiv, hon har fortfarande ingen rätt att ta mina grejer.

Dagen var förstörd, men vi lyckades i alla fall börja bearbeta det som hade hänt. Det var trots allt en materiell förlust och det går att ersätta. Det hade ju kunnat bli en konfrontation, och vad som helst hade kunnat hända då om hon var beväpnad med en kniv eller vad som helst. Så länge man inte drabbas fysiskt går allt att ersätta.

Fortfarande är det svårt att smälta det inträffade. Särskilt nu i vardagen då jag så gott som hela tiden använder dator och mobil. Visst var datorn något trött och mobilen hade ett år på nacken, men man vill välja själv när det är dags att skaffa nytt. Det fanns också en hel del filer på datorn som jag inte har någon back-up på och som jag aldrig kommer att återfå, vilket också är jobbigt.

Till sist känns det ändå skönt att veta att jag inte hade kunnat göra så mycket annorlunda för att förhindra stölden. Jag har lämnat datorn på hotellrum på mer skabbiga ställen än Iperial Russel Square otaliga gånger och frågan är om det ens går att skydda sig mot sådana händelser. I så fall måste man leva på helspänn och göra riskkalkyler hela tiden och vem fan vill leva så? Inte jag i alla fall.

Skit

Vihar haft inbrott pa varat hotellrum och blivit av med vara vardesaker. Jag blev av med telefonen och datorn och pappa telefonen, ipoden och kameran. Det kanns forjavligt saklart.

Sa jag kan med andra ord inte nas pa telefon inom den narmsta framtiden, men ar det nat viktigt sa har jag mail axel.asplun(a)arsenal.se.

Det suger enormt, men det ar bara att acceptera. Ska inte lata det har forstora resan.

Vi hors.

Det accepteras ICKE

Jag är så sjukt nöjd över att åka på semester i morgon och skjuta upp fucking jävla kuk-ILU:s uppgifter till nästa vecka. Idag slogs alla rekord. Igen. ILU är motsatsen till Usain Bolt. Han slår alla världsrekord han kan, medan ILU och dess medarbetare slår alla bottenrekord de kan.

Först en två timmar lång genomgång om vad som ska göras resten av terminen där begreppet ostrukturerad inte bara fick ett ansikte utan också huvud, hals och typ en sån där enorm kropp som han mexikanen på tv som var fetast i världen hade innan han dog. Därefter skulle jag hämta ut en tenta som jag skrev för en månad sedan på expetiditionen, som enligt ett anslag på dörren håller öppet mellan kl 12.30 till 14.00. När jag kom dit vid 13.40 var den stängd. Ett annat anslag förkunnade strängt att tentor BARA får hämtas ut under expeditionens öppettider. Och så förväntar de sig att studenterna ska vara professionella och lämna in saker i tid.

Då gick jag hem och sov istället och jag drömde om hur jag *censur pga av FRA* och sen fanns inte ILU mer.

Så jag drar väl till London istället. Jag ska inte ägna en enda tanke åt den där Uppsalas mest oprofessionella institution. Bollocks to ya!

Later.

När hösten blir brutal

Jag tog en promenad på stan tidigare i dag. Mörkret hade sänkt sig över Uppsala redan vid fyratiden och det var übermåndag igen. Efter ett tag fick jag ett infall för att se om det fanns någon som helst glädje i mina stadskamraters ansiken och om det fanns någon som ville sprida den. Men där gick jag bet.

På en halvtimme såg jag en (1) person som log. Alla andra släpade mungiporna i de nästan upplösta löven på den vattenmättade asfalten. Det var deprimerande. Tur att det bara är nio månader tills det att man får se solen igen.

Något annat som var brutalt var min bakfylleattack igår. Och när jag säger brutalt, menar jag brutalt i den mån Alexander DeLarge attackerar och dödar kattdamen med en stor fallos i Clockwork Orange. Jag var helt radiostyrd i lördags och det var bara mitt fel. Och Stokes en del eftersom de var ofina nog att åsamka Arsenal ännu en förlust.

Har en känsla av att det kommer att hållas ytterst få spritfester på Studentvägen under en överskådlig framtid. Jag ska i alla fall inte arrangera någon.

Började ny kurs idag, men efter ännu en fullständigt innehållslös introduktionsföreläsning bojkottade både Esh och jag ILU för resten av dagen och gick hem och käkade korv med bröd. En powernap och en dusch i kombination med ett par uppfriskande promenader jagade ut den sista Ågrenen, och sedan rundade vi av kvällen med en överjävligt god lasagne. Take that, Tottenham!

Jag har dessutom fått klart mitt PM bara en enda dag för sent, och nu kan jag fokusera på att åka till London igen. Här, i höstdepressionen från Baltikum, går det ju inte att vara kvar.

The trees still green in November

Vad fan hände igår egentligen? Plötsligt var klockan sju på morgonen och Kalle var inne i Esh rum och placerade en banankartong (det är ju bara tre månader sedan jag flyttade in här) på en strategisk plats. Det ska jävlar i mig mycket till om man fortfarande ska vara vaken när det blir ljust och månaden är november. We're the trees still green in November.

Men det var en bra kväll. Den gick i spritfestens tecken utan att det spårade totalt. Sånt gillar jag. Axel vuxen nu. Han kan dricka sprit utan att bete sig som ett helyllemongo. Axel bra. Sammanfattningsvis en klassisk hålla käften, dricka sprit. Bortsett från att vi inte höll käften.

Idag är målet att gå till fucking O'Learys för att Arsenals match går på en obskyr kanal som min jävla leverantör Tele 2 vägrar ha med i utbudet, och att inte se matchen är ju knappast ett alternativ. Jag är som bekant oerhört skadad när det gäller Arsenal. En normal människa skulle nog kalla mig besatt. Å andra sidan är det det ni som e dom konstiga, det är jag som e normal.

Nu kommer jag inte på någon mer skiva/låt att bygga ett stycke runt, så jag lägger av. Ni fattar ingenting.