Trött på livet ILU efter dagens praktikattack styrde jag den berömda kosan mot det som var mitt andra hem (förutom ARN) under tre och ett halvt års tid. Jag gick till goda gamla SVC. Där bäddades hon, omgärdad av en kyrkogård där enstaka allhelgonaljus fortfarande lyste likt kattdjurens ögon under den mörkaste av savannätter, sakta in i höstens eftermiddagsskymning. Jag klev in genom den rejäla glasdörren och det var som att möta en mors omfamning. Jag var hemma.
Lugnet i korridorerna som endast störs av det bekanta surret från dataskärmar från 90-talet och det klapprande ljudet av klackarna på en littvettjej i stickad kofta och page, var bomull och balsam för en själ som inte har haft sovmorgon på fyra dagar. Det dova ljuset i korridoren utanför Karin Boye-biblioteket smekte mina gryniga ögon medan jag letade efter en ledig dator bland grammatiktragglande 20-åringar som pluggade i grupp. Jag var hemma.
En stund senare gick jag upp för den välbekanta, men så väl dolda bakdörrstrappan till Matikum för en kopp kaffe och en klassisk bacon och ägg-fralla. När kaffet sköljde ner de sista bitarna vitt bröd i mitt svalg slöt jag mina ögon och såg för mitt inre alla goda vänner jag har mött och lärt känna på SVC. Det värmde min permafrostfrusna lekamen. Jag var hemma.
Hemma. Man vet inte var det är förrän man kommer dit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ah SVC! Och gladjens minnen. Det var i KB Biblan Becks fick sitt namn, det var dar vi hanade varandra i trapporna och det var dar vi snackade skit over dyrt kaffe pa niorasten. Ah SVC!
Skicka en kommentar