Det blir aldrig som man har tänkt sig

Så här hade jag tänkt mig dagen:

Uppstigning cirka 9.30 och avmarsch till gymmet. Därefter hem för lite lunch, och sedan iväg till Björn för att säga grattis, grattis och fika lite där. Sedan skulle det bli ytterligare en promenad genom den snöindränkta staden, innan jag lugnt och sansat hade bänkat mig framför tv:n där Arsenal skulle göra slarvsylta av Manchester United med cirka 3-1. Sedan skulle jag avnjuta segern framför partiledardebatten med en liten whiskey.

Så här blev det:

Alarmet startade 9.30 och jag stängde av det snabbare än min egen skugga. Sedan sov jag till elva och ganska snart ringde Sara. Sen pratade jag med henne ett tag, innan jag gick upp - jag kände mig som en neurosedynskadad Lasse Kongo på grund av träningsvärk i armar och ben - och åt lunch. Gymmet var redan struket på grund av den fullkomliga smärtan i kroppen. Därefter knatade jag bort till Björn och sa grattis, grattis samt spanade in den nya fina lyan. Sedan blev det ytterligare en promenad genom den snöindränkta staden, innan jag lugnt och sansat bänkade mig framför tv:n där Manchester United gjorde slarvsylta av Arsenal med cirka 1-3. Sedan deppade jag en timme, kom fram till att jag skiter i det där jävla fotbollslaget som bara orsakar en massa frustration, och satte mig framför partiledardebatten och åt äppelpaj som Nickel hade lagat. Jag funderar fortfarande på den där whiskeypinnen.

Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig.

After workout - bildspecial

Känsliga tittare varnas. Det här inlägget kan innehålla bilder som kränker både syn och smak. Undvik alltså att gå vidare om du är en känslig tittare.

Jag kände att allmänintresset kräver en bilduppdatering. Alla vill väl veta hur mina lemmar har reagerat på min första fotbollsträning sedan september.

Först ut: Smalbenet. En bänk stod olämpligt placerad samtidigt som en motspelare använde armbågen mer än Rio Ferdinand när han tryckte till mig i ryggen. In i bänken for jag - med följande resultat.

Det är bara bögar som använder benskydd.

Bild två: Ett klassiskt skavsår, på ett ganska udda ställe. Jag tror att det var alla mina läckra yttersidor som var boven i dramat här.

'Tis but a scratch.

Bild tre: Varje år kommer den, lika ovälkommen som vinterkräksjukan. Det slår aldrig fel heller. Första träningen efter vinteruppehållet är någon där och trampar på en tå, som kort därefter blir öm. Sedan blir nageln blå och dör, och efter ett halvår trillar den av. Sen växer det fram en ny, som är mogen lagom till januari. Då är det dags för första fotbollsträningen efter vinteruppehållet... Uppträder ofta i par, en på högern och en på vänstern.

Mmm... Portvin.

Fotnot (hehe): Att mina ringtår är missbildade behöver ni inte påpeka. Jag är mycket väl medveten om att de inte ska in och nosa under långtån, men många års iklämmande av fötterna i fotbollsskor har vissa konsekvenser.

Starstruck på Luthagens Livs

Visste ni att Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros ibland går och handlar precis som en vanlig människa? Nej, jag hade inte heller trott på det om jag inte hade sett det med egna ögon för bara någon timme sedan. Han köpte bröd, och sedan stod han och valde mellan kycklingen och kossan. Till slut valde han - ingenting. Sen gick han därifrån.

Och det var inte alls så att jag följde efter honom. Han råkade bara gå precis dit jag hade tänkt gå.

Idag har jag varit igång sedan gryningen. Redan kl 07.30 ställde jag mig och väntade på Ståhlis för att få skjuts ut till Gottsunda Centrum där Södra tränar om vintern. Sedan var det fotboll i två timmar följt av det obligatoriska fikat på Mysingen efteråt. Nu mår kroppen som den ska efter ett sådant pass, och det smärtar och skaver lite överallt. Och självklart, som traditionen bjuder, ådrog jag mig säsongens blånagel på stortån redan efter en kvart.

Efter träningen tog jag det lugnt ett tag innan jag travade när på stan, där jag förutom att träffa Thomas Östros också köpte mig ett par brallor. Som den medelålders man jag är ska jag börja bära chinos med stolthet.

Resten av dagen ska jag inte göra ett enda någe. Jo, jag ska äta potatisgratäng också. Det ska bli lukulliskt.

Snabb bitterdoftande uppdatering

Igår gjorde jag ingenting, och idag har jag gjort ingenting plus gått till gymmet. Studentlivet var bättre förr om man säger.

Nu ska jag inte, som jag gjorde förr i tiden på fredagar vid den här tiden, vingla in på ÖG, utan jag ska istället gå och lägga mig med en god bok. Och med en god bok menar jag en god film som de på Internet har försett mig med.

Ibland blir jag nästan avundsjuk på mig själv när jag lever ett så spännande liv.

Love? Lööv?

Till att börja med vill jag säga att det finns en kille i min seminariegrupp som heter Love, precis som min bror. Han om någon har nog de flesta skämt om det namnet som finns. Det är ju ganska likt ett visst engelskt ord om man säger. Men det här har nog inte brorsan hört.

Jag hamnade inte bredvid världens smartaste person på dagens seminarium. Hon gav klyschan dum blondin ett ansikte. Och då var hon inte ens blond.

Det var just efter halvtid på seminariet när hon plötsligt viskade:
-Kolla vad han har skrivit på sin namnskylt!
Jag kollade åt några olika håll, utan att se något anmärkningsvärt.
-Därborta, framhärdade hon fortfarande viskandes. Han har skrivit Love på sin skylt.

Behöver jag tillägga att hon uttalade Love på engelska?

Resten av seminariet hade jag svårt att sitta still. Inombords rasade det en skrattstorm av sällan skådat slag.

Nu ska jag kliva ned från mina höga hånhästar och umgås lite med församlingen i vardagsrummet. Det är ju inte varje dag man har tre av bröderna Engblom i samma rum.

Ärlighet bröder emellan

Ärligt talat, det här med Saab.

Så skulle jag inleda mitt nummer om jag var en ståuppare, och sedan skämtat lite om hur svårt det är att bestämma sig. Men nu är jag ju inte det, så istället inleder jag så här:

Idag har jag talat ärligt med min lillebror. Han har sprängt slidkransen vad gäller CSN-strul, så det enda som kommer utflygande ur bankomaten när han försöker ta ut pengar är en luggsliten mal. Jag kom då på att jag är skyldig honom några slantar efter en period av extrem fattigdom i somras när han var Norge-rik, och detta meddelade jag per MSN Messenger.
- Tack för att du är ärlig, svarade han och slog numret till Shima Pizzeria.

Varför skulle jag inte vara ärlig? Det är inte som om att jag är typ tretton och han åtta, och att jag hemskt gärna vill få honom att äta hudkräm genom att framhäva krämens "goda eftersmak". Den tiden är förbi, vill jag lova.

Annars har jag hållit lågt tempo under dagen. Vaknade lite efter nio och tog därefter konceptet Arbeta Hemifrån ett steg längre. Jag arbetade från sängen, där jag skrev klart tre inlämningar och funderade lite över hur jag ska lägga upp veckans plugg. Jag kom dock inte fram till något mer nämnvärt än att jag ska bestämma i morgon hur jag gör.

Jag har också försökt kurera mitt ryggont med en längre promenad förbi Blåsenjobbhus till nybyggda träningskomplexet Campus1477 där jag införskaffade ett gymkort. Jag funderar på att göra första passet redan i morgon.

Dessutom har jag idag också ätit kött samt lyssnat på Mahlers femte symfoni.

Hudkrämen? Det är klart att Hannes smakade. Det var inte god eftersmak.

Ajajaj, i ryggen det glöda

Är tillbaka i hemmets vrå efter en intensiv helg i Linköping. Sara fyllde år i fredags så därför bjöd jag henne på restaurang. Javisst, flott ska det va. Man fyller bara en gång om året. Om man inte heter Findus. Men det gör ju inte Sara. Så därför ska det vara flott.

I lördags var det kalas i två omgångar i Saras tolv kvadratmeter stora lägenhet. Först kom släkten förbi och som mest var det cirka sexton personer i rummet. Det var nästan lika trångt som i mitt korridorsrum på valborgseftermiddagen 2007 då legenden säger att det var 200 personer inne i det lilla rummet. Släkten fick smörgåstårta samt daimtårta. Gladast var Saras svåger Fredric och grinigast var Saras systerdotter Jonna. Fredric ville komma som Naken-Janne på kvällens begivenhet, men den utklädnaden hade sannolikt aldrig godkänts av festkommittén i och med att Naken-Janne deltog i en dokusåpa och inte en tv-serie. Festtemat var som bekant tv-serier.

Detta för mig inte alls osökt in på den gången jag och två-tre andra personer blev utskällda av just Naken-Janne. Fast i det här fallet bar han kläder och gick under namnet Säljcoach-Janne, vilket är hans ordinarie yrke när han inte är naken. Det var när jag arbetade som telefonförsäljare som den här mannen jobbade på samma företag, fast med ett annat projekt än mig och vi blev något för högljudda under en rast. Det tolererade uppenbarligen inte Naken-Janne/Säljcoach-Janne alls.

På kvällen var det alltså maskerad. Jag var Gustav Sjögren, som jag har nämnt i ett tidigare inlägg, men tog knappast priset som kvällens bäst utklädde. Snarare tog jag priset som kvällens sämst utklädde. Men en seger är en alltid en seger som jag brukar säga.

Folk var kvar relativt sent så det blev en rejäl sovmorgon i går, som det så lätt blir efter en fest. Nu tog jag det visserligen ganska lugnt i lördags men den minnesgode vet att jag är 400 år gammal så jag blir dålig dagen efter även vid lugna puckar. Min kropp, som faller isär som på en spetälsk, klarar inte av sådant leverne längre, och sedan i igår har ryggen bråkat med mig. Det var uthärdligt i går, men efter dagens tågresa stod jag i begrepp att lägga ett o framför det ordet. Dagens seminarium var alltså inte det roligaste jag har varit med om.

Nu ska jag vanka omkring lite framför tv:n. Det gör mindre ont då.

Gustav Sjögren FTW

Vill bara meddela att dagens text-tv-party är inställt på grund av några olyckliga händelser på Old Trafford tidigare i eftermiddags. Det blir tv-seriefest istället. Jag är Gustav Sjögren från Rederiet. Dels för att han är en skön lirare, men också för att han är en av få i tv-världen som med stolthet bär upp ett skägg utan den minsta antydan till ironi.

Dessvärre har jag inte riktigt lyckats med min utklädnad, men med några små accessoarer och lite gråton i håret går det nog att gissa vem jag är om man får tio försök.

Sara är Dwight från The Office och Sarad är Tabita från Mia och Klara. Bilder? Dyker de inte upp här gissar jag att vi får se dem i en annan del av Internet inom en snar framtid.

...och grattis Sara!

Det är väl klart att Sara ska ha ett eget inlägg här. Det är trots allt inte varje dag man fyller 20 24 år. Så jag ska inte bara hylla Strindberg, han den onde fästmannen i Titanic och hon som sjöng i På Spåret i kväll.

Här är mitt grattis till min favvo i hela världen.

Vi har firat födelsedagen med en drink på Platå samt en lyxig middag på den franska restaurangen Parisen här i Linköping, för hon förtjänar bara det bästa. Jag hoppas att hon är nöjd.

Grattis och puss på födelsedagen Gulle-Sara!

Grattis Strindberg!

Idag fyller August Strindberg år. Grattis till honom.

Om det är någon mer som fyller år idag får ni gärna säga till. Alla som fyller år idag förtjänar ett grattis.

Sa jag att Arsenal leder ligan?

Jag förstår inte riktigt hur jag gjorde för att lyckas kliva upp klockan sex hela hösten. Nu får jag kämpa för att vakna före tio, och jag är aldrig ur sängen före elva. Vilken jävla student jag är. Det är ju fånigt. Fast det är ju alltid lätt att kliva ur sängen som serieledare. Även om det bara är för en vecka. Still, top of the league.

Idag har jag inte gjort så mycket. Städade lite i rummet, diskade pizzabesticken från gårdagens fotbollskväll tillsammans med Dennis och Tobias (fatta att Tobias hade en tvättäkta Duff Beer med sig!) och konstaterade att det fanns chips. Huruvida de är uppätna eller inte nu får ni själva spekulera i. Den första som gissar rätt får en dikt ur 6A:s (Folkungaskolan, Linköping, 1996) diktsamling publicerad till sin ära. Det blir troligtvis en av Oskars, och de är jävligt bra ska ni veta.

Trots att Arsenal vann kändes det vemodigt när Dennis gick, för nu flyttar han till Kumla där han ska bli polis. Det är ju en av mina bättre kompisar så det är tråkigt att vi inte kommer att kunna ses lika ofta i fortsättningen. Jag ser dock fram emot att åka dit och hälsa på i familjens nybyggda hus i sommar.

När jag var klar med uppröjningsarbetet i lägenheten gick jag till skolan för en föreläsning om sociolingvistik. På vägen passerade jag nya ILU, som ligger i det nybyggda området Blåsenjobbhus, och jag var bara tvungen att ta en titt på bygget, trots att jag inte har något där att göra. Jag gick dock snabbt ut igen för alla därinne var i Jack Wilsheres ålder och blängde surt på mig med blickar som skrek ”överliggare, dra härifrån!”. Denna åldersrasism alltså.

Föreläsningen var intressant, mest för att föreläsaren exemplifierade skillnaden mellan standardspråk och dialekt med att jämföra ordet ”gata” med det östgötska ”gate”, för att några minuter senare använda namnet Axel i ett annat exempel. Det normala är ju att använda Kalle eller Pelle när man ska ta ett random namn för ett exempel. Men de som håller på med sociolingvistik är ju lite klipskare än alla andra, det är sedan gammalt.

Nu sitter jag på tåget till Sara, som fyller år i morgon fredag – säg grattis, och vi är i skrivande stund inte mer än 15 minuter sena. Tågresan började annars inget vidare då vi blev stående en halvtimme i Uppsala på grund av att spåret inte fungerade vid Arlanda. Men vi har en kompetent pilot, eller vad det heter, så jag ger mig fan på att han kör in det här.

Edit: Visst fan körde han in det. Man kan lita på SJ.

Till sist. Har ni hört att Arsenal leder ligan?

Ska vi ha text-tv-party*?

Ja, det ska vi!

*Ett helt vanligt party, fast istället för musik har man på text-tv på sidan 336 hela tiden.

Carpe skolbänk

Då är jag officiellt student igen då. Det känns lite märkligt att vara typ äldst av alla på SVC, förutom lärarna då och de på Karin Boye-bibblan för de är ju över 100. Kursen, som startade igår, verkar överkomlig, så det blir en typisk nordiska instutionen-termin med andra ord. Som ILU (SSFSF) fast med bra organisation. Det kan jag leva med.

Vad jag tror om klassen? Jag vet inte, men än så länge verkar den bra. Det var en som jag har pluggat ihop med förut som jag inte riktigt kunde lära mig namnet på. "Hon i arbetslaget" hette hon i min mobil. Jag tror att det är Anna hon heter.

Idag var jag på en föreläsning om vad nordiska språk är. Det känns som att jag har hört det förut några gånger, men det kan ju inte de som planerar kurserna ta hänsyn till. Det är liksom inte meningen att man ska plugga elva terminer. Fast det är ju inte mitt fel, det är arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins.

På föreläsningen hamnade jag bredvid en tjej som hade den ytterst fyndiga texten "Carpe Diem" tatuerad på handleden med snirkliga bokstäver. Och hon tog den uppmaningen på allvar, för i halvtid på föreläsningen drog hon. Hon hade en dag att fånga.

Därmed inte sagt att jag var långt ifrån att följa hennes exempel. Vad gäller att gå i halvtid alltså, inte gaddningen.

Efter föreläsningen läste jag Ett öga rött och började på en liten text om den. Så mycket har jag inte pluggat på samma dag sedan hösten 2005 och B-kursen i engelska.

Annars har det hänt fuck all. Tur att det är Arsenalmatch i morgon så att det finns något att göra igen. Om det ska fortsätta vara så här händelselöst är risken överhängande att jag köper mig ett gymkort och börjar deffa inför beachen.

...det är klart jag menade gaddningen. "Carpe Diem, domarjävel" ska det stå. Det blir kul.

Söndag som ett paddfläsk

Det har gått, kanske inte i 180 km/h, men väl i 90 km/h under de senaste dagarna. Mycket roliga aktiviteter och ett relativt fullspäckat schema.

Detta har hänt:

I torsdags tog jag det lugnt fram till lunch och sedan mötte jag upp Karl som var i Uppsala på finbesök, och vi styrde upp en klassisk ÖG-fika. Dennis anslöt liksom Jesper-Anna och Lill-Esh. Den lilla pojken var väldigt trött och man fick inte ett vettigt ljud ur honom, medan Lill-Esh sov. Det var trevligt att träffa dem, även om det blev väl mycket snack om husbygge för att jag skulle känna att jag bidrog med något till samtalet. De har ju mycket gemensamt, Karl och Dennis, bor hos svärföräldrarna och bygger hus och så. Det gör inte jag som bekant.

Efter fikat tog jag tåget till Stockholm där jag mötte Sara. Efter en öl på ett snobbigt ställe gick vi till Dramaten för att kolla på Killinggängets pjäs Drömmen om Herrön. Det var bättre än vad jag hade förväntat mig. Gänget gjorde upp med sig själva, både som grupp och som individer och det var roligt att förutom Henrik Schyffert, Robert Gustavsson och Johan Rheborg, se både Martin Luuk och Andres Lokko på scenen. Det var humoristiskt men även allvarligt, och jag blev inte besviken.

I fredags steg vi upp i grisottan och tog tåget till Linköping. Saras bror Andreas och hans fru Victoria hade bjudit in till middag, och det var inte vilken middag som helst, utan en femrätters. Det har jag inte fått förut. Vi åkte ut på landet i Bersbo utanför Åtvidaberg till deras nyrenoverade hus och det blev en väldigt trevlig kväll. Vi fick mycket god mat och drack gott vin (trots att vi var i Bersbo. Get it? Bärs... Hehe. Förlåt.) och det hela var gemytligt. Jag ser fram emot att komma ut i lugnet där på landet igen och grilla i sommar.

Och ja, jag är 355 år gammal och uppskattar lugn och ro numera.

Efter en bättre frukost fick vi skjuts tillbaka in till stan och sedan var det fri lek under eftermiddagen, innan vi tog sikte på nästa gren av Saras släkt. Kusin Matilda har fyllt 23 år så nu skulle hon firas i timmarna tre. Som vanligt var det dock Saras systerdotter Jonna som stal showen med sin fascination för mobiltelefoner och skor.

På kvällen höll vi oss hemma framför Stjärnorna på slottet och Spotify. Och vi åt inte chips för första gången ever. Vilken jävla karaktär.

Vi åt ostbågar i stället.

Idag ska jag inte göra något alls, utan bara ligga som ett paddfläsk på soffan och titta på tv alternativt datan. Det är jag värd.

The irony of it all

Jag vet inte vad som är mest ironiskt: Att Hannes nät får tuppjuck precis när vi ska skicka vår födelsedagspresent till 30-årsbarnet Love och totalt slutar fungera för resten av sitt liv så att vårat tredagarsprojekt inte kommer fram i tid - eller detta:

Just nu på Studentvägen

Jag sitter och håller tummarna för att det ska bli straffar i FA-cupomspelet i den tredje omgången i matchen mellan Coventry och Pompey. Alla gillar ju straffar.

Medan jag väntar tänker jag tillbaka till den gången förra hösten då jag, Lander och Luks besökte Ricoh Stadium för Coventry-Derby och tillbringade större delen av andra halvlek under läktaren för att dricka öl. Biljetten kostade £26 och tåget ut till Coventry gick säkert på £20. Totally worth it. Jag tror matchen slutade 0-0.

Och bara för det gjorde gjorde Pompey mål i matchens sista sekund. Kan jag få tillbaka den senaste halvtimmen av mitt liv? Totally not worth it att sitta och kolla på förlängningen om man inte får se straffarna. Snuvad på konfekten liksom.

Ungefär som 95 % av läsarna av det här inlägget känner exakt i det här ögonblicket.

Edit: Coventry-Derby slutade 1-1 sedan Rob Hulse gjort 0-1 strax före halvtid och hemmalagets Clinton Morrison kvitterat i matchens absoluta slutskede. Till stor glädje för nästan alla de 18430 personerna på arenans branta läktare.

Försäsongen är inledd

Jag har skjutit upp den gång på gång. Men nu fanns det inga ursäkter längre. Nu var det dags för försäsongspremiär. I år, då jävlar. Nu ska jag hitta min järnkondis från 1999, då jag sprang 2,5 km på nio minuter, igen. Jag räknar med att det ska ta max fyra veckor av intensiv träning.

Okej, jag kan ha hävdat det här tidigare år också. Många gånger dessutom. Men i år är förutsättningarna bättre än någonsin. Jag är motiverad, har gott om tid, har inga kompisar som uppmuntrar nationsbesök i tid och otid samt jag ska inte på den årliga dekadensresan till London i slutet av januari. Den som alltid brukar sabba hela året när jag har kommit igång bra i början av januari. Den i kombination med marsresan och majresan. Tur att jag är lika fattig som 2005 så att jag inte kan hålla på och åka till London hela tiden.

I år är alltså förutsättningarna bättre än någonsin för att jag faktiskt ska tillägna mig en skärva av Gael Clichys spektakulära kondis. Men ta detta med en nypa salt stor som hela döda havet. Jag vet att jag har svikit er och mig själv förut.

Efter att ha slappat längre än vad som var motiverat i morse och en bra bit in på den tidiga eftermiddagen tog jag till sist på mig allt jag äger i träningsklädesväg och gav mig ut i Sibirien. Det kändes lite i knäna när jag sprang på permafrosten eftersom att det är lite stumt sådär, men jag tycker att själv löpningen gick över förväntan. Jag var visserligen inte närheten av att klara hela rundan, men jag sprang stora delar av den, så jag är nöjd.

I morgon kör vi igen. Gael Clichy and me.

Min frisyrförebild och Gael.

Ingen måndagsangst som student

Har fått en veckas ledighet här innan Svas*en börjar, och den ska givetvis utnyttjas till fullo. Här ska tas tag i en massa stora projekt och allt som jag har tänkt göra när jag är pensionär ska jag nu göra. Vad nu det är vill säga.

Det är lite ovant att vara ensam efter att Sara har åkt hem. Vi har ju umgåtts i över tre veckor nu så det tar nog några timmar att acklimatisera sig igen. Men det får gå det med. Det är inte alls många dagar till torsdag.

I lördags gick vi och såg Hamlet på Stockholms Stadsteater. Vi satt precis vid rinkside så man fick nästan Gustav Skarsgårds saliv på sig när han tog i under de förvirrade monologerna. Han var bäst tillsammans med Sven Wolter. Det är något visst med de där gamla stora skådisarna. Jag såg Börje Ahlstedt i en pjäs förra hösten och det var samma känsla där. Rutin ska inte underskattas.

Bäst var pjäsen annars under ett kort stycke då Skarsgård plötsligt började regissera de andra skådespelarna i någon form av metapjäs, och där lyste Hamlets galenskap verkligen igenom. Som helhet uppskattade jag också dramat, även om jag tycker Shakespeare gör det lätt för sig när alla alltid dör i hans tragedier. Men det är kanske därför det heter tragedi, vad vet jag? Jag är inte teaterexpert.

I halvtid av pjäsen såg vi Stellan Skarsgård i en bar, men jag kände knappt igen honom. Med tanke på Saras begeistring råder dock dock inga tvivel om att det var själva Urskarsgårdaren vi verkligen såg. Han var kortare än vad jag trodde, som alla kändisar man träffar är. Utom Fredrik Lindström och Nicklas Bendtner. De är längre än vad man tror. Pelé är kortare än vad jag trodde till exempel, liksom Anders Johansson från Anders & Måns och Fredrik Ljungberg.

Alla gillar ju namedropping.

Igår var det lugna söndag som gällde, och det var skönt att inte göra något alls. De som jobbar på tv gjorde dock allt för att förstöra dagen genom att inte visa ett enda bra program på någon av mina 50 kanaler. Det är skamligt. Hannes kom hit och lekte lite också, och det var bra att han kom för annars hade ingen orkat gå ner på Tjuven och köpa glass till efterrätt, efter den smäktande goda lasagnen.

Idag har jag inte heller gjort något att tala om, mer än följt Sara till tåget i vargavintern samt ätit korv stroganoff och sovit eftermiddagslur. Det kanske är skönt med studentmåndagar ändå.

*Svenska som andraspråk

Gästblogg: Hannes

Axel och Sara lagar lasagne.
Jag hjälper inte till.
Eller jo, jag är underhållning i köket.
Lasagne var min idé för övrigt.
Axel uppdaterar nog senare om hur den blev.
Men eftersom att Sara lagar den kommer han nog tycka den är god hur den än blir.
WHIPPED!

//Bloggrape

Jag närmar mig restidsgrantin

När jag åkte till Linköping blev tåget 50 minuter sent. I går när vi åkte till Uppsala blev tåget 58 minuter sent. För att man ska få ersättning måste tåget vara en timma sen. Det närmar sig...

Tydligen berodde förseningen på att ett tåg hade kört med fyrkantiga hjul före oss. Fyrkantiga? Don't get it.

Förseningen ledde också till att vi inte hann fram till systembolaget i tid, så det var bara att åka till Stenhagen där det håller öppet till kl 20. Vad gör man inte för att få sitt vin till På Spåret? Jag tog för övrigt Eskilstuna på 10-poäng, och sedan messade jag Luks och frågade hur det gick för honom. Han tokiggade mig dock, så jag antar att det inte gick så bra för honom.

Nu börjar jag och Andersson göra oss redo för ett sväng till Stockholm där vi ska se Hamlet på Stadsteatern. Det blir spännande.

Upp mot Uppsala

Tågluffarväskan är packad igen och snart bär det av norrut igen. Vi blir ett litet sällskap på tåget den här gången eftersom att Sara följer med upp, och så ska Hannes också tillbaka till sitt lilla kyffe på Kantorn. Men först återstår ett viktigt åtagande. Det är julbord hos mormor - och jag börjar redan nu känna mig mentalt mätt. Fast det kommer att bli gott.

I går var det Lambot som gällde, sedan Sara hade skrivit klart första utkastet på sin B-uppsats. Jag vill hävda att det aldrig hade gått utan mig, samt att jag borde stå som medförfattare på uppsatsen, men Sara påstår att jag mest var i vägen. I Lambohov bjöds vi på fyrarätters och Hannes gjorde en fullt godkänd potatisgratäng. Mmm... potatisgratäng. Jag tror att jag ska propagera för det som kvällsmat i kväll också.

Love och Kerstin var också hemma. Jag vet inte om det bara är jag, men det känns som att Kerstin har lagt på sig lite. Det vill man ju dock inte säga till någon face to face, om man inte är Pers mamma förstås och träffar Axel för första gången på några år, för det anses ju vara oartigt.

Kvällen avslutades med julklappsutdelning och Hannes fick läsa rim för tre gången i år, och han gjorde som vanligt ett något stakande jobb. Men han tog på sig en tomteluva utan den minsta protest. Alltid något.

Klockan 15 går tåget. Vi ses väl i Uppsala?

Ett moraliskt stöd

Nej, något nytt jobb verkar det inte bli. Därmed börjar det bli dags att ställa in sig på plugg igen, och om man bortser från det ekonomiska och pressen att göra uppgifter i tid så kan jag väl erkänna att det inte är så jävla illa. Jag får mer tid över till annat, så som att sova, hänga på nationer, träna fotboll, supporterklubben och så vidare. Det kommer med andra ord inte vara några problem med att få tiden att gå.

I morgon blir det comeback i Uppsala efter tre fina veckor i Linköping/Amsterdam, och det ska bli skönt att komma hem igen. Esh har utlovat en blänkande nystädad lägenhet så det är ju fullkomligt lysande. Först har jag dock en del kvar att uträtta i Linköping.

Det tog sin lilla tid att ladda om efter nyår, men i tisdags var vi faktiskt på benen igen. Sara satt på bibblan och pluggade och jag tog en fika med min far. På kvällen trotsade vi de sibiriska vindarna och tog oss till Träskon, eller De Klomp, som är en relativt nyöppnad holländsk pub, där vi träffade Erik och Jenny över några stop och en friterad ostskiva. Mycket av diskussionen runt bordet kretsade runt huruvida vi skulle ge oss på att beställa in den berömda rätten Bitterballen, men då det visade sig att ballarna innehåller kött diskvalificerade Erik och Jenny sig själva. De tycker nämligen inte om kött.

I går fortsatte Sara duktigt med sitt B-uppsatsskrivande, medan jag var moraliskt stöd samtidigt som jag skrev klart några artiklar till Kanonmagasinet. På kvällen hade jag planer på att se Arsenal-Bolton, men det gick åt helvete på grund av att de inte har uppfunnit plogbilar i England ännu. Jävla U-land. Jag åkte dock ut till Lambohov ändå för att säga hej till Love och Kerstin som är på besök på östgötaslätten. Det var roligt, eftersom att alla - till och med mamma - hackade på Hannes i stor utsträckning.

Nu ska jag fortsätta vara moraliskt stöd och sen blir det en ny sväng till Lambot.

Någonting är verkligt fel på världen...

...när Rapports årskrönika ägnar mer än tre gånger så mycket tid åt Michael Jacksons bortgång, än vad Uffe Larssons fick.

Försvann nyhetsvärderingen på Rapport med Jarl?

SVT-sportens årskrönika var också något av en besvikelse. Men jag fick å andra sidan bekräftat något jag länge anat. Chris Härenstam kommenterar exakt alla lagsporter SVT sänder. Och han är lika engagerad i alla.

Måndagsångest ändå

Första måndagen på nya året. Det borde vara den ultimata ta tag i livet-dagen, men för tillfället har jag ingen som helst lust med att ta tag i något som helst. Det finns grejer jag borde göra, men det är alldeles för mycket uppförsbacke för att jag ska orka det. Det är inget roligt att inte riktigt veta vad jag ska göra under våren, och av allt att döma kommer det vara likadant inför varje terminstart inom den närmsta framtiden.

Kul att plugga i fem år, och sen inte få jobb. Det var inte så det lät när jag började studera...

Så det blir måndagsångest vare sig man har eller inte har jobb.

Visserligen har jag kommit in på Svenska 2, men jag är inte direkt sugen på att börja plugga igen. Det är inte så sexigt att hoppa på sin elfte termin direkt. Jag är CSN:s bästa kund genom tiderna tror jag och jag känner på mig att vi kommer att ha ett livslångt förhållande där det mest kommer att vara jag som ger.

4 januari 2010. Jag har sett muntrare dagar.

Nytt år, nya möjligheter, nypimpad blogg (igen)

Vi skriver 2010 (det är redan gammalt att använda sig av 2lax10, men kul att Martin Mutumba fick in begreppet i det svenska folkhemmet) och jag lider fortfarande lite av sviterna efter nyårsfesten. Det var dock skönt att slippa åka hem på nyårsdagen i år, för det var verkligen ingen munter vacker hemresa där för ett år och en dag sedan.

Nyårsdagen tillbringades alltså i en hastighet av 0 km/h, och det var precis så fort som jag orkade röra mig efter en lång natt i Ryd.

Det var alltså i Ryd it went down på nyårsafton. Jag och Sara åkte ut till Sarad tidigt på eftermiddagen och efter ett tag anslöt Filippa och Gustav samt Berlin-Elin. Efter två tag kom även Martin, Aspeqvist, Jenny, Oskar, Erika, Benedetto och Emelie. Sen väntade alla på Per sjukt länge och till sist dök han upp, och då drog Aspeqvist igång med förrätten som han hade fått på sin lott.

Han gjorde grön ärtsoppa med champagne i, precis det vi åt förra nyårsafton hemma hos Sara (till skillnad från den här då vi var hos Sara - ni hänger väl med?). När Berlin-Elin gjorde den förra året överdrev vi dock champagneinslaget i soppan, vilket var ett misstag som inte upprepades i år och således blev den mycket god.

Sedan styrde Elin upp en mycket god rödbetssallad, innan Sarad bjöd på sin beryktade penne pomodoro. Till efterrätt gjorde Sara, som fick orimligt mycket kritik för sin fruksalladefterrätt för ett år sedan, storstilad revansch på alla som tvivlat. Hon hade jobbat i två dagar med att göra lakritsmaränger, som serverades med vaniljglass, varm bärsås och små silverbollar. Det gjorde hon bra, och ingen hade mage att kritisera henne nu. Dessutom hade hon gjort en tårta med vit och brun chokladmousse till vickningen senare på natten.

Festen var som en fest där alla inte känner varandra halvstel till en början, med pinsamma tystnader och så där, men i takt med att vinflaskorna blev allt tommare lossades alla sociala knutar.

Sara och Filippa hade styrt upp en frågesport om året 2009 och den tog jag, Per och Emelie hem i stor stil. Jag och frågesporter går ofta bra ihop - så sent som för en månad sedan vann jag ju Arsenal Swedens frågesport på julfesten.

Sedan kom tolvslaget, och därefter var det dans, dans, dans tills alla somnade eller åkte iväg i taxibilar åt olika håll. Det var på det stora hela en lyckad fest, där ingenting gick sönder (vad jag vet) eller något otrevligt inträffade.

Mitt nyårslöfte 2010: Inte börja röka.