Ett moraliskt stöd

Nej, något nytt jobb verkar det inte bli. Därmed börjar det bli dags att ställa in sig på plugg igen, och om man bortser från det ekonomiska och pressen att göra uppgifter i tid så kan jag väl erkänna att det inte är så jävla illa. Jag får mer tid över till annat, så som att sova, hänga på nationer, träna fotboll, supporterklubben och så vidare. Det kommer med andra ord inte vara några problem med att få tiden att gå.

I morgon blir det comeback i Uppsala efter tre fina veckor i Linköping/Amsterdam, och det ska bli skönt att komma hem igen. Esh har utlovat en blänkande nystädad lägenhet så det är ju fullkomligt lysande. Först har jag dock en del kvar att uträtta i Linköping.

Det tog sin lilla tid att ladda om efter nyår, men i tisdags var vi faktiskt på benen igen. Sara satt på bibblan och pluggade och jag tog en fika med min far. På kvällen trotsade vi de sibiriska vindarna och tog oss till Träskon, eller De Klomp, som är en relativt nyöppnad holländsk pub, där vi träffade Erik och Jenny över några stop och en friterad ostskiva. Mycket av diskussionen runt bordet kretsade runt huruvida vi skulle ge oss på att beställa in den berömda rätten Bitterballen, men då det visade sig att ballarna innehåller kött diskvalificerade Erik och Jenny sig själva. De tycker nämligen inte om kött.

I går fortsatte Sara duktigt med sitt B-uppsatsskrivande, medan jag var moraliskt stöd samtidigt som jag skrev klart några artiklar till Kanonmagasinet. På kvällen hade jag planer på att se Arsenal-Bolton, men det gick åt helvete på grund av att de inte har uppfunnit plogbilar i England ännu. Jävla U-land. Jag åkte dock ut till Lambohov ändå för att säga hej till Love och Kerstin som är på besök på östgötaslätten. Det var roligt, eftersom att alla - till och med mamma - hackade på Hannes i stor utsträckning.

Nu ska jag fortsätta vara moraliskt stöd och sen blir det en ny sväng till Lambot.