Carpe skolbänk

Då är jag officiellt student igen då. Det känns lite märkligt att vara typ äldst av alla på SVC, förutom lärarna då och de på Karin Boye-bibblan för de är ju över 100. Kursen, som startade igår, verkar överkomlig, så det blir en typisk nordiska instutionen-termin med andra ord. Som ILU (SSFSF) fast med bra organisation. Det kan jag leva med.

Vad jag tror om klassen? Jag vet inte, men än så länge verkar den bra. Det var en som jag har pluggat ihop med förut som jag inte riktigt kunde lära mig namnet på. "Hon i arbetslaget" hette hon i min mobil. Jag tror att det är Anna hon heter.

Idag var jag på en föreläsning om vad nordiska språk är. Det känns som att jag har hört det förut några gånger, men det kan ju inte de som planerar kurserna ta hänsyn till. Det är liksom inte meningen att man ska plugga elva terminer. Fast det är ju inte mitt fel, det är arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins.

På föreläsningen hamnade jag bredvid en tjej som hade den ytterst fyndiga texten "Carpe Diem" tatuerad på handleden med snirkliga bokstäver. Och hon tog den uppmaningen på allvar, för i halvtid på föreläsningen drog hon. Hon hade en dag att fånga.

Därmed inte sagt att jag var långt ifrån att följa hennes exempel. Vad gäller att gå i halvtid alltså, inte gaddningen.

Efter föreläsningen läste jag Ett öga rött och började på en liten text om den. Så mycket har jag inte pluggat på samma dag sedan hösten 2005 och B-kursen i engelska.

Annars har det hänt fuck all. Tur att det är Arsenalmatch i morgon så att det finns något att göra igen. Om det ska fortsätta vara så här händelselöst är risken överhängande att jag köper mig ett gymkort och börjar deffa inför beachen.

...det är klart jag menade gaddningen. "Carpe Diem, domarjävel" ska det stå. Det blir kul.