Ajajaj, i ryggen det glöda

Är tillbaka i hemmets vrå efter en intensiv helg i Linköping. Sara fyllde år i fredags så därför bjöd jag henne på restaurang. Javisst, flott ska det va. Man fyller bara en gång om året. Om man inte heter Findus. Men det gör ju inte Sara. Så därför ska det vara flott.

I lördags var det kalas i två omgångar i Saras tolv kvadratmeter stora lägenhet. Först kom släkten förbi och som mest var det cirka sexton personer i rummet. Det var nästan lika trångt som i mitt korridorsrum på valborgseftermiddagen 2007 då legenden säger att det var 200 personer inne i det lilla rummet. Släkten fick smörgåstårta samt daimtårta. Gladast var Saras svåger Fredric och grinigast var Saras systerdotter Jonna. Fredric ville komma som Naken-Janne på kvällens begivenhet, men den utklädnaden hade sannolikt aldrig godkänts av festkommittén i och med att Naken-Janne deltog i en dokusåpa och inte en tv-serie. Festtemat var som bekant tv-serier.

Detta för mig inte alls osökt in på den gången jag och två-tre andra personer blev utskällda av just Naken-Janne. Fast i det här fallet bar han kläder och gick under namnet Säljcoach-Janne, vilket är hans ordinarie yrke när han inte är naken. Det var när jag arbetade som telefonförsäljare som den här mannen jobbade på samma företag, fast med ett annat projekt än mig och vi blev något för högljudda under en rast. Det tolererade uppenbarligen inte Naken-Janne/Säljcoach-Janne alls.

På kvällen var det alltså maskerad. Jag var Gustav Sjögren, som jag har nämnt i ett tidigare inlägg, men tog knappast priset som kvällens bäst utklädde. Snarare tog jag priset som kvällens sämst utklädde. Men en seger är en alltid en seger som jag brukar säga.

Folk var kvar relativt sent så det blev en rejäl sovmorgon i går, som det så lätt blir efter en fest. Nu tog jag det visserligen ganska lugnt i lördags men den minnesgode vet att jag är 400 år gammal så jag blir dålig dagen efter även vid lugna puckar. Min kropp, som faller isär som på en spetälsk, klarar inte av sådant leverne längre, och sedan i igår har ryggen bråkat med mig. Det var uthärdligt i går, men efter dagens tågresa stod jag i begrepp att lägga ett o framför det ordet. Dagens seminarium var alltså inte det roligaste jag har varit med om.

Nu ska jag vanka omkring lite framför tv:n. Det gör mindre ont då.