Det blir aldrig som man har tänkt sig

Så här hade jag tänkt mig dagen:

Uppstigning cirka 9.30 och avmarsch till gymmet. Därefter hem för lite lunch, och sedan iväg till Björn för att säga grattis, grattis och fika lite där. Sedan skulle det bli ytterligare en promenad genom den snöindränkta staden, innan jag lugnt och sansat hade bänkat mig framför tv:n där Arsenal skulle göra slarvsylta av Manchester United med cirka 3-1. Sedan skulle jag avnjuta segern framför partiledardebatten med en liten whiskey.

Så här blev det:

Alarmet startade 9.30 och jag stängde av det snabbare än min egen skugga. Sedan sov jag till elva och ganska snart ringde Sara. Sen pratade jag med henne ett tag, innan jag gick upp - jag kände mig som en neurosedynskadad Lasse Kongo på grund av träningsvärk i armar och ben - och åt lunch. Gymmet var redan struket på grund av den fullkomliga smärtan i kroppen. Därefter knatade jag bort till Björn och sa grattis, grattis samt spanade in den nya fina lyan. Sedan blev det ytterligare en promenad genom den snöindränkta staden, innan jag lugnt och sansat bänkade mig framför tv:n där Manchester United gjorde slarvsylta av Arsenal med cirka 1-3. Sedan deppade jag en timme, kom fram till att jag skiter i det där jävla fotbollslaget som bara orsakar en massa frustration, och satte mig framför partiledardebatten och åt äppelpaj som Nickel hade lagat. Jag funderar fortfarande på den där whiskeypinnen.

Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig.