Prischocken: Så drabbas jag

Nej, som sannolikhetsläran sa igår blev det ingen träning. Jag var för trött och seg, vilket jag har varit hela veckan, för att orka börja träna klockan 21.45. Det går liksom inte att motivera för sig själv när man ska vara på plats på flygplatsen klockan 0600 dagen efter. Idag hoppas jag dock kunna ge mig ut och jogga lite, för att piggna till igen.

Helt utan fotboll blev jag dock inte, då jag drömde att jag spelade i någon märklig match i natt. Jag minns inte vad som hände eller hur det gick, men jag vattnade helt genomsvettig så jag måste ha gjort en godkänd kämpainsats i alla fall. Eller så var jag väldigt otränad, och svettades enligt principen flåstjock gubbe. Jag vill helst inte tro det sistnämnda.

Eller så börjar det bli läge att sänka temperaturen på elementet. Det börjar nog bli vår trots allt. Ymniga svettningar är ju ett säkert vårtecken om något.

Klockan 4.20 lämnade jag den inte alls oangenäma omfamningen sängen lockade med och försökte skaka liv i mig själv. Det gick sådär, och det är i lägen som dessa jag saknar kaffe så erhört mycket. Hur ska det gå om jag får jobba morgonveckor i sommar?

På jobbet har det varit lugna puckar. Jag drabbades dessvärre av en stor motgång när jag skulle köpa den traditionella niomackan på terminal 4. Till min glädje hade de favoritciabattan med kycklingbaconfyllning, men till min fasa kostade hela härligheten inte den vanliga tjugolappen utan priset var chockhöjt med 15 %. Där stod jag och skramlade hopplöst med mina futtiga fyra femkronor och såg dum ut. Jag är borta i ett halvår och vad händer? Ocker! Hela jävla verksamheten på flygplatsen går åt helvete. Ska jag behöva släpa med mig ett kilo mynt varje morgon i fortsättningen?

Inte konstigt att resten av arbetspasset blev avslaget efter den käftsmällen.

Nu ska jag jobba klart här framför datan och sedan ska jag hem och ta en av mina patenterade tupplur extended version™. Den har drivit mig ända sedan jag inte kunde drivas av niomackan.