Var: (A)Nalen, Kungliga 'fvudstaden
Bäst: Dialekten
Sämst: Att se vita medelålders människor dansa
Betyg:
"It's shite being Scottish! We're the lowest of the low, the scum of the fucking earth!" skriker Mark Renton i Trainspotting när han och hans kamrater för en stund lämnar misären i Edinburgh för landsbygden. Men i en annan del av den skotska huvudstaden sitter tvillingarna Reid på en inrökt pub med varsin pint och lägger tersen på ytterligare en ösig, folkrockig dänga. Då är det great being Scottish.
4/5 av familjen Asplund-Karlsson samlas på Nalen i Stockholm för spelningen med musikvärldens till utseendet nördigaste brödrapar. Elevrådsfrisyrer och glasögon har sällan varit ett lyckat koncept i den här branschen, men
Det är de fartfyllda låtarna som There's a Touch och naturligtvis I'm Gonna Be (500 miles) som lyfter spelningen och hade man fokuserat mer på sådana bitar hade det varit en helgjuten show. Nu blir det alltför många långsamma sånger, några av dem, som Scotland's Story, är visserligen lysande, men det blir väldigt mycket transportsträcka över dem.
Sedan är inte Nalen en lysande spellokal för ett sådant här band. Jag skulle ge mycket för att få se The Proclaimers på The Twelve Pins, en av favoritpubarna i London, där folk kan stå och trängas och hälla Guinness på varandra i takt till musiken.
Jag har varit en sucker för skotska sedan semestern där 1997. Man fattar visserligen ingenting av vad de säger, men språkmelodin är fantastisk och det är en dialekt som är som gjord att sjunga på. Detta utnyttjar bröderna till fullo.
Till sist. För er musikanalfabeter där ute, det här är The Proclaimers:
2 kommentarer:
No I'm singing! I'M SINGING!
Det är Hannes konfirmation all over again, HELA familjen där utom en... Bortglömd som vanligt, tur att man har mormor.
Skicka en kommentar