Kvällens första spelning stod Kent för och de gör ju alltid stabila konserter. Men trots den grymma avslutningen med 747 och Mannen i den vita hatten når inte bandet upp till något högre betyg. Det beror dock lika mycket på scenen på Stortorget som på Kent, för det är sällan en spelning blir riktigt bra där.
Betyg:
Efter ett pitstopp på Stråket väntade Blondie, men där blev det en stor besvikelse. Det bandet har verkligen inte åldrats med värdighet och gjorde några riktigt platta inledande versioner av One way or another och Heart of glass. Nej, det var skräp rakt igenom. Skämmes, Debbie.
Betyg:
Kvällens sista akt blev Justice i Badhusparken, och det var dagens höjdpunkt. Det var bra fart på publiken och vi upprättade ett eget dansgolv en bit bak. Då och då nådde nivån upp till ett riktigt lyckat ÖG- eller Vdaladansgolv, och då är i alla fall jag mer än nöjd. Electronica kan vara fett najs med rätt förutsättningar.
Betyg:
Fredag
Lagom-Lasse Winnerbäck inledde fredagen, och det var knappast den bästa spelningen med den Vidingsjöättade uteliggar-wannaben jag har sett. Visserligen har han ett gäng sköna livelåtar som Hugger i sten och Elden, så det blir alltid tryck och duetten med Miss Li var naturligtvis vacker. Men jag hade trots det förväntat mig mer. Det blir inte ens en klassisk Lasse-trea i betyg.
Betyg:
Säkert däremot uppfyllde varenda högt ställd förväntan jag hade. Enda gången det gnisslade var i Markus Krunegård-duetten Det kommer bara leda till nåt ont då gitarristen gick in istället för Krunkan och gjorde en darrig insats. I övrigt var allting top of the line, och kärlek rakt igenom. Bäst: Allt som är ditt och Vi kommer att dö samtidigt.
Betyg:
Efter Annika kunde det bara gå utför, men Miss Li gjorde sannerligen ett strålande jobb för att hyvla ner skidbacken till ett minimum av lutning. Efter halv-fiaskot på Katalin i våras var jag inte så laddad inför spelningen, men efter bara ett par låtar så var hon den gamla vanliga Linda igen med allt positivt det innebär.
Betyg:
Betyg:
Efter ett pitstopp på Stråket väntade Blondie, men där blev det en stor besvikelse. Det bandet har verkligen inte åldrats med värdighet och gjorde några riktigt platta inledande versioner av One way or another och Heart of glass. Nej, det var skräp rakt igenom. Skämmes, Debbie.
Betyg:
Kvällens sista akt blev Justice i Badhusparken, och det var dagens höjdpunkt. Det var bra fart på publiken och vi upprättade ett eget dansgolv en bit bak. Då och då nådde nivån upp till ett riktigt lyckat ÖG- eller Vdaladansgolv, och då är i alla fall jag mer än nöjd. Electronica kan vara fett najs med rätt förutsättningar.
Betyg:
Fredag
Lagom-Lasse Winnerbäck inledde fredagen, och det var knappast den bästa spelningen med den Vidingsjöättade uteliggar-wannaben jag har sett. Visserligen har han ett gäng sköna livelåtar som Hugger i sten och Elden, så det blir alltid tryck och duetten med Miss Li var naturligtvis vacker. Men jag hade trots det förväntat mig mer. Det blir inte ens en klassisk Lasse-trea i betyg.
Betyg:
Säkert däremot uppfyllde varenda högt ställd förväntan jag hade. Enda gången det gnisslade var i Markus Krunegård-duetten Det kommer bara leda till nåt ont då gitarristen gick in istället för Krunkan och gjorde en darrig insats. I övrigt var allting top of the line, och kärlek rakt igenom. Bäst: Allt som är ditt och Vi kommer att dö samtidigt.
Betyg:
Efter Annika kunde det bara gå utför, men Miss Li gjorde sannerligen ett strålande jobb för att hyvla ner skidbacken till ett minimum av lutning. Efter halv-fiaskot på Katalin i våras var jag inte så laddad inför spelningen, men efter bara ett par låtar så var hon den gamla vanliga Linda igen med allt positivt det innebär.
Betyg:
Kvällen avslutades med Kleerup som gästades kort av gangstarapparen Ken Ring. Kleerup har en del att lära av Justice vad det gäller klubbakter, men han har material som håller för en schysst spelning. Trots att ingen av hans gästsångerskor fanns med. Och så fick jag ju hans keps. Bara det är ju värt minst en Kolo.
Betyg: Lördag
Den sista kvällen inleddes av en ganska oskön Markus Krunegård. Han kändes för kaxig på något sätt, och inte glimten-i-ögat-kaxig som Howlin' Pelle. Men Jag är en vampyr är en av årets bästa låtar, så helt värdelöst var det inte.
Betyg:
Sedan var det dags för Ewert Ljusbergs traditionella tal. Men trots dissningar av Sundsvall och brats var det ett stort antiklimax. Och den där nazistiska patriotiska, på gränsen til otäcka, stämningen ville inte infinna sig. Han gjorde bort sig helt enkelt. Man får inte hålla ett tal så dåligt.
Betyg:
Yrans avslutande spelning för mig blev Håkan Hellström som levererade bra kvalitet på Stortorget. Han rev av Ramlar som låt två, och efter en sådan inledning är det svårt att stegra spelningen ytterligare varför det blev något av vattentramp emellanåt. Men med låtar som Brännö Serenad, Kom igen Lena och så klart Känn ingen sorg går det inte att vara dålig. Det blev en värdig avslutning på en suverän yra.
Betyg:
Min egen insats är jag nöjd med. Bar över-dans på både Justice och Håkan samt en infångad keps (sluta älta det där nu - du är ju värre än Esh) får ses som mer än godkänt. Vurpan/dykningen strax före Krunegård sänker dock betyget, liksom de oerhört sega hemvandringar.
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar