Man vet att man är ytterst nära nirvana när man just efter klockan sju på tisdagsmorgonen, under sin språngmarsch till bussen, möts av ett baltikumpiskande snöblandat regn. Nej, hinduismen är ingenting för mig om nirvana ska vara så här. Hannes får säga vad han vill.
Trots en icke godkänd start på dagen, har den utvecklat sig på ett godkänt sätt. När det kokta fläsket var stekt till lunch, och serverades med kokt potatis och löksås jublade himlens alla husmanskostsgudar åt mig i matsalen. Bästa lunchen hittills måste jag säga - tänk att halva arbetsrummet valde att gå till Konsum och handla micromat när det stod hyvlad gris på menyn. That is proteinbrist just waiting to happen for them.
Den stora framgången idag var att jag numera åter kan se skrivbordet under pappershögarna på skrivbordet. Fram med lövblåsen bara så var det fixat. Eller rättningspennan kanske är rättare sagt. Fast det tar löjligt mycket tid att rätta allting - de får sluta stava fel och sär skriva så fördömt, så att det går snabbare att genomföra rättningen.
Det har varit två brutala uppvakningar i rad på bussen hem från jobbet. Igår kan jag mycket väl ha vaknat med någon form av guttoralt läte, men eftersom att det var en svensk buss, på en svensk väg, full av svenskar tror jag att alla låtsades som att det regnade. Vilket det också gjorde om jag inte missminner mig. De låtsades som att det var uppehåll.
Idag vaknade jag av den mest brutala inbromsningen sedan Mythbusters testade älgkrockar häromdagen. Det var så att jag nästan flög ur stolen. Vad var det med stoppljus chauffören inte förstod 100 meter tidigare?
Nu ska jag gå ut och gå i en kyla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar