Som den extremt minnesgode vet har jag ett vattentätt system för hur det ligger till med sommartiden. Alltså vilket håll man ska ställa klockan åt. Jag har tre stäv, som jag har lärt mig av mamma. I ordning, bäst-till-sämst:
1. Sommartiden minns man lätt, för att klockan tolv blir ett.
2. På sommarn ställer man fram utemöblerna, så alltså ställer man fram klockan.
3. När sommartiden infaller har man sommaren framför sig, alltså ställer man fram klockan.
Så långt är allt väl. Men nu när det blir vintertid, eller normaltid som vi ur-ologer säger, har det inte funnits en lika klockren regel. Han vännen av ordning, Peter, brukar säga till mig: "Men det är väl bara att använda reglerna för sommartid - fast tvärtom?".
Invändningen mot det är uppenbar. Det blir alldeles för många led i den minnesregeln för att den ska kunna klassas som en minnesregel. Först ska man komma på reglerna för sommartiden, och sedan omvända dessa. Då blir det ju snarare en minnesrebus eller någon form av misslyckad gåta, och då går ju poängen med minnesregeln förlorad. Tanken är ju att det ska vara snabbt och enkelt att minnas hur det ligger till: Ska klockdjävulen framåt eller bakåt?
Nu har jag som tur är funnit en lösning på det här problemet du inte visste att du hade. I torsdags morse, på väg till bussen i det råa skymningsljuset, kom jag på följande klockrena minnesregel:
På vintertiden fryser alla golv - därför blir klockan ett tolv.
Ni behöver inte tacka mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tack Axel!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Alltid stavas alltid med två L.
Aldrig stavas aldrig med två L.
För min del tar jag hjälp av Galenskaparnas sketch.
"Jag ringde svar idag, men det var igår, så jag fick inget svar.
Den där timman man tar BORT, var är den hela sommar'n?"
Det räcker för mig för att förstå.
Skicka en kommentar