Idag var det en trivsam dag i Hebys idrottshall, då det var någon form av friluftsdag i form av den stora innebandydagen 2009. Detta innebar inställda lektioner hela dagen och man kunde snacka med eleverna på ett mer avspänt sätt. Det gillar jag, att komma ifrån hetsen om prov och att hålla på och hålla ordning hela tiden. Ett skönt avbrott helt enkelt.
Jag coachade min klass till en hyfsad placering. Och med coacha menar jag att jag gav uppmuntrande tillrop i stil med "bra jobbat" och "bra forechecking". Vi missade hårfint semifinalen efter två vinster och en förlust i gruppspelet, och betänk då att de mötte äldre skolkamrater. Nästa år, då jävlar som vi Arsenalfans säger numera och som Tottenhamfansen har sagt varje år sedan 1962.
Efter finalen av turneringen mötte lärarna vinnarlaget och jag anmälde mig frivilligt som målvakt, eftersom att jag inte äger en bandyklubba och inte ville använde en av de epa-klubbor som skolan erbjöd. Jag har viss erfarenhet av att vara innebandymålvakt då jag en gång stod i mål när vi spelade innebandy på en plojig handbollsträning för kanske sju år sedan. Eller vadå stod? Jag satt på knä, som en tönt.
Jag imponerade på de flesta och släppte bara in två bollar. Man kan säga att jag var rena rama (här skulle det ha stått namnet på en berömd innebandymålvakt, men det finns ingen) och eleverna trodde att jag var aktiv innebandyspelare. Jag förklarade för dem att det inte är så jävla svårt som man kan tro. Det gäller bara att inte släppa in några bollar i målet. Det behöver inte vara svårare än så.
Nu känner jag viss smärta i mina ben, och i morgon kommer jag garanterat att ha drabbats av den berömda träningsvärken igen. Det känns ganska bra faktiskt.
Nej. En dag till, sen tar vi helg med gott samvete va?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar