Stadshotellet revisited

GAH! Här sitter jag och drömmer och upptäcker helt plötsligt att jag sitter och lyssnar på People = Shit med Slipknot. Kör nämligen Fredrik Strages bästa låtar från 00-talet i en Spotify-playlist som jag snubblade över för ett tag sedan. Och där har han med Slipknot, Hannes gamla favoritband (post Kiss, pre Mew) som jag fick genomlida otaliga låtar av under bilsemestrarna i början av 00-talet då blandbandet Familjepop rullade i bilstereon.

Tänk att jag, så här en handfull år senare, frivilligt sitter och lyssnar på det maskerade härjbandet. Orka byta låt liksom. 2001 års Axel skulle bli topp tunnor rasande på 2009-versionen om han visste. Så vi berättar inte för honom va? Tummis.

Här sitter jag framför mammas och pappas stora dataskärm och väntar på att Sara ska bli klar med sitt serveringsgig i Kaga, så att jag kan åka och hämta henne med hennes föräldrars bil. Jag har haft en tämligen händelselös kväll då all lust att göra något som jävla helst försvann i samband med slutsignalen på Stadium of Light för fyra timmar sedan. Förluster kan verkligen, VERKLIGEN dra åt helvete.

I går fick jag förmånen att slå ihjäl en timma i det gangsterbefläckade Sala. Min plan var att ta ett varv på stan, men den fallerade då stan tog slut efter fem minuter. Jag fick i alla fall återse Stadshotellet där jag faktiskt avslutade en klassfest för ganska exakt fem år sedan. Fråga mig inte varför vi var i Sala. Det såg nästan ut som jag mindes det.

Jag kunde också visualisera en anekdot som Björn var med om utanför nattklubben - jag var inte med, men jag har fått den återberättad för mig. Hr Andersson tyckte nämligen att det var en bra idé att moona en ordningsvakt, för att liksom få sista ordet i en liten dispyt dem emellan. Detta ledde till en kortare språngmarch med byxan på tre kvart, vilken hela Stadshotellet kunde bevittna genom panoramafönsterna, som slutade med ett allvarligt samtal med farbror polisen. Tänk att han numera är förlovad och har köpt lägenhet - de växer upp så fort, barnen.

Det tänkte jag på när jag efter min korta promenad i centrala Sala tog en Coca-cola på Stationscaféet. Jag funderade också hur dagens föredrag på caféet där förre utrikesministern Lena Hjelm-Wallén enligt en affisch skulle "berätta om sitt liv" skulle te sig. Att slå ihjäl 45 minuter där var alltså inget problem.

Väl hos Sara var det en lugn och skön fredagskväll framför tv:n, och så här långt har det varit en mycket avslappnad och stressfri helg. I morgon hoppas jag att alla ser till att se reprisen av det redan legendariska avsnittet av Vem vet mest? där Stefan Holm är med.

Till sist. Darren Bent kan också dra åt helvete.