Rapport från smedjan

Ah, torsdagkväll. En av veckans bästa kvällar. Man kan i lugn och ro smida planer inför helgen. Enbart titta framåt och njuta av att lejonparten av arbetsveckan är gjord. Fredagen handlar ändå bara om att glida neråt mot after-skin efter att ha v:at uppför i fyra dagar - och så här i november dessutom i svår motvind. Tyngden är inte på dalskidan, den är mentalt över hela dig.

Okej, jag lägger ner snacket om att november är tidernas sämsta månad. Att snacka om det gör det ju inte bättre, och två tredjedelar av månaden är faktisk redan avklarade. Jag släpper Nightmare November här och nu. Den icke-finns.

Idag har jag inte mått illa alls, och varje bra dag försöker jag numera njuta av så mycket som möjligt. Det här med att leva i nuet är inte en så tokig idé trots alla jävla carpe diem-tatueringar folk har. Eller har verkligen folk sådana? Jag tror aldrig jag har sett någon, när jag tänker efter. Det kanske enbart är en svennebananklyscha? Som är så klyschig att den är osann?

Nähä. Jag tror inte att det blir roligare än så här i kväll. Det är väl bara att gå till sängs antar jag. Har faktiskt längtat efter det i flera timmar.

Ja, jag är medelålders nu. Då går man och lägger sig före tio vet ni.