Ända mot ända i London

Det där gick fort. Är tillbaka efter en mycket trevlig resa och nu dunkar söndagsångestens knytnäve i solarplexus allt mer intensivt. Samtidigt är hemresedagar helt värdelösa så det är skönt att vara hemma framför datan igen. Nu tänkte jag redogöra för resan.

Torsdag
Åkte lite senare än vad jag brukar, och det var ganska skönt. Var framme på hotellet vid sju lokal tid - så då var man ju lite snurrig av resedamm och jetlag. Vi, that's yours truly and Mattias aka Hedmora, kunde snabbt konstatera att vi skulle få det mysigt där i dubbelsängen. Det fanns nämligen bara ett täcke, så det skulle bli till att samsas. Annars var det dubbel uppsättning av det mesta, inklusive handdukar. I alla fall på torsdagen, de övriga dagarna fick vi snällt dela på en enda.

Efter lite nedstressning gjorde vi stan. Vi åt på en italienare vid Covent Garden som var mycket smaklös. Det här med dålig mat skulle komma att bli ett tema på den här resan. Efter maten hann klockan bli mycket, så vi hann bara med ett par pubar innan vi vände hemåt och kröp ner i myssängen.

Fredag
Jag vaknade av en hemsk mardröm. Det var ett kryp med betar som åt på min kudde, och när betarna slog ihop lät det "klick-klick, klick-klick". Jag försökte vifta bort den obehagliga besten, men ingenting hjälpte för den rörde sig med ljusets hastighet och kunde dessutom flyga. Så den återvände hela tiden till min kudde och fortsatte med sitt "klick-klick, klick-klick" samtidigt som min panik växte. Efter en lång kamp vaknade jag och upptäckte då att Hedemora satt och spelade Tetris på mobilen; "klick-klick, klick-klick". Han informerade mig om att jag hade legat och viftat och krumbuktat mig i sömnen under mer än tio minuter. Jag har fortfarande inte återhämtat mig efter den pärsen.

Vi höll ett behagligt tempo under dagen. Mitt mål var, förutom att få mig en eller annan pint innanför revbenen, att köpa skor samt en piké. Under fyra-fem timmar gick vi den vanliga turistrundan från Oxford Street via Carnaby Street och Picadilly Cirkus bort till Covent Garden. Jag hittade mycket riktigt ett par skor - nej, faktiskt inte vita gymnastikskor utan riktiga skor. Axel vuxen nu. Jag köpte också en Fred Perry-piké, för sådana kan man inte äga för många av.

När shoppandet var klart mötte vi Josefin, som kom upp från Brighton för att fira fredag med oss, på ballen till klassiska puben Punch & Judy´s och efter en mellanlandning på hotellet slog vi oss i slang med Luks, Ajja och Linus från Eskilstuna för gemensam gång till Upper Street. Där anslöt Jos kompis Maria och sedan bar det av till Nando's för kyckling. Den var inte så jättegod.

Kvällen fortsatte på The White Swan där också Göteborgs-Markus med bror dök upp. Det var gemytlig stämning inne på Svanen och jag var nära att haka på tjejerna till södra London någonstans, innan Luks förklarade det orimliga i att lämna vår del av stan så sent när planen var att kliva upp tidigt på lördagen. Tur att någon kan vara förnuftig då och då.

Vi avslutade på Eskistunagrabbarnas rum med någon sista törstsläckare. Det mest spektakulära som hände där var att jag kom ut som AIK:are (SM-GULD!!!) vilket fick Ajja att hota mig med stryk, samt att Hedmora blödde om fötterna på grund av för trånga skor och sedan somnade.

Lördag
Det var segare än lunchsteken på fredagen att kliva upp. Det här jävla påfundet med matcher som börjar klockan 12.45 är jag innerligt sur på. Dels är man trött enligt Dagen Efters stadgar och dels hinner man inte alls ladda upp ordentligt innan matchen börjar. Jag hann knappt bli nervös.

Arsenal vann dock matchen överlägset och jag tyckte nästan synd om Spursfansen. Det var ganska bra stämning också även om jag var sjukt nervös att Arsenal skulle tappa ledningen, för det har ju hänt förr i North London-derbyt om man säger. Och ja, jag ljög förut. Jag tyckte inte alls synd om Spursfansen. Det enda jag kände var skadeglädje.

Efter matchen blev det Gunners Bar där jag träffade diverse löst bekanta från Sverige, Norge och andra länder. Sådana som man alltid träffar på Gunners. Jag kände dock redan då att den här dagen var bortom räddning, jag skulle inte alls komma i gång och "bli party" om jag så hade tagit till Valborgshets på ölen. Men jag hade det trevligt ändå.

Ajja släppte också ett scoop till mig, som jag kan avslöja här. Hans bror heter Sebastian och spelar i Birmingham och i svenska landslaget, och har precis blivit pappa till en flicka som heter Nellie. Jag vet inte om jag slog Eskilstunatidningarna på den världsnyheten, men ni läsare av King Kolo vet ju att jag brukar leverera sådant.

Vi käkade (inte så gott), drack vin och gick vidare till Twelve Pins. Ja, ni fattar nog hur kvällen artade sig. Och jag kom heller aldrig i gång, som förväntat. Jag och Hedemora tackade för oss och vände tillbaka till hotellet för några timmars sömn.

Söndag
Hemresor suger alltid.

Sammanfattningsvis har det varit en fin helg med mycket skratt och många nya och gamla bekanta från hela Sverige och från andra länder. Jag vill inte gå upp och jobba i morgon. Kan någon ta mina lektioner?