In stereo

Jag tror att vi alla gillar, och ser det som nödvändigt, att placera in våra medmänniskor i fack. Fördomsfullt, ja, men för att få någon som helst struktur på tillvaron är jag övertygad om att denna fackning spelar en viktig roll.

För en tid sedan kom vi att diskutera idrottsstereotyper på jobbet. Kanske var det för att Sirius-Olsson gjorde praktik där då, eller så var det något om en innebandyspelare som var gnistan som satte fyr på debatten. Heby, och hela Uppland för den delen, är nämligen, skrämmande nog, något av Sveriges Innebandy-mekka. Ta bara Uppsala som exempel - det finns numera inget fotbollslag i någon av landets två högsta serier, men samtidigt har staden (jag vägrar skriva "vi" i det här sammanhanget) två innebandylag i Superligan.

Ett skäl så gott som något att få flyttankar.

Men det var inte det jag tänkte diskutera. Det var idrottsstereotyper som var på agendan. För att göra det lite lättare för mig själv har jag valt att avgränsa denna lilla epistel till att fokusera på män i de stora lagidrotterna. Och på hästtjejer, för att de är så fascinerande.

Vi börjar med 90-talets stora vinnare: Innebandykillen. Han är en kille för vem allting börjar och slutar med frisyren. Och inte vilken frisyr som helst, utan det ska vara lite "vilt" sådär. Frisyren ska gärna utgå från någon form av tuppkam eller mohikan, där flera kilo dagsvax trängs med de blonderade slingorna. Alternativet är någon form av pagefrisyr där de blonderade slingorna givetvis är representerade. I innebandy är det lag på att ha hårband när man spelar match.
Typexemplet på en innebandykille: Niklas Jihde.

Alla vet att innebandyspelare är sådana som aldrig lyckades bli hockeyspelare. Oftast saknas nog den oerhörda grabbighet som hockeykillen måste besitta. Grabbighet kan vara svår att sätta fingret på, men att enbart snacka brudar, bilar, teknik och porrfilm samtidigt som man snärtar lagkamraternas ändor med en tekniskt fulländat ihoprullad handduk så att blåmärken uppstår är i alla fall en bra början. Hockeykillen ska gärna gå klädd i tight t-shirts med snörning i halsen, ha tribaltatuering och tumring samt snusa lössnus. Han bär gärna träningsoverallsbyxor och tycker att alla som inte spelar hockey är bögar.
Typexemplet på en hockeykille: Markus i Fucking Åmål.

När vi frågade Sirius-Olsson hur en typisk fotbollskille är svarade han något i stil med "begåvad, snygg och duktig". Att egenskaperna begåvad och snygg inte är allmängiltigt för fotbollsspelare bevisade Arsenals backlinje redan 1991, men Olsson hade en poäng i duktig. Fotbollskillen är en typiskt duktig person, även om han sällan är extremt begåvad. Han sticker inte ut, och är en av "de vanliga" personerna, som man inte direkt lägger märke till skolan - just för att de är så vanliga. En fotbollskille klär sig alltid i jeans och gärna enfärgad tröja, eftersom att han inte vill vara annorlunda.
Typexemplet på en fotbollskille: Mikael Nilsson.

Handbollskillen är svårare att ringa in, eftersom att de är ganska få. Men det är inte fel att säga att de på många sätt liknar fotbollskillen. Vanliga, rejäla, duktiga killar - men det finns en skillnad. Handbollskillen är mer introvert och egensinnig. Jag skulle vilja säga mer intellektuell också, men efter att face-to-face ha hört målvakten Tomas Svenssons berättelser om Bengan Boys på 90-talet kan jag inte gå så långt.
Typexemplet på en handbollskille: Stefan Lövgren.

Så kommer vi då till hästtjejen, för att få till något som helst genusperspektiv på den här helt ovetenskapliga studien. Att rida är dyrt, har jag hört, vilket innebär att hästtjejen i regel kommer från en välbärgad familj. Detta medför ofta en näsan-i-vädret-attityd, som i kombination med de obligatoriska märkeskläderna kan sticka i ögonen på Göran Hägglunds vanliga människor. Hästtjejer är precis som fotbollskillarna "duktiga" och har knappast möjlighet att vara på annat sätt med tanke på kraven hemifrån. Jag måste dock erkänna att som fotbollskille är min insyn i den här världen oerhört begränsad, men det gör ju knappast fördomarna mindre giltiga. Snarare tvärtom.
Typexemplet på en hästtjej: Prinsessan Madeleine.

Bandykillen, korgbollskillen och andra mer obskyra sportkillar överlåter jag till någon med mer insikt om respektive subgrupp att analysera.