Under terminerna brukar jag alltid tänka på hur skönt det skulle vara att bara jobba - istället för att plugga och extrajobba - och slippa ha stressen att göra klart en massa meningslösa PM och läsa klart isländska böcker som man fattar fuck all av. Jobbtillvaron på sommaren framstår då som, kanske inte paradiset på jordet, men i alla fall snäppet behagligare än plugget.
Så blir det sommar och någon form av heltidsjobb tar vid. Då förvandlas plötsligt pluggtillvaron till ett nirvana och blir målet med hela tillvaron. Det blir enformigt att jobba varje dag, och variationen som kombinationen plugg-jobb innebär känns därmed som det ultimata vardagslivet.
Men så blir det höst och plugget drar igång, och efter en månad är man tillbaka i dagdrömmar om att bara jobba. Jag blir, precis som Veronica Maggio, aldrig nöjd.
Han som sa fånga dagen vet inte vad han snackade om. I alla fall jobbade han inte på ARN, samt läste till lärare. Carpe diem, what a wanker, what a wanker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar