Med betoning på grå

Vardagen. Där kom den i form av en röd vadderad handske placerad på Mike Tysons högerhand, och den träffade mig som ett skenande X2000 rakt över käften. Jag är fortfarande yr efter smällen och vinglar omkring här i lägenheten, småspottande tandflisor och vad som återstår av min tunga. Vilken jävla smäll.

En grym Londonresa innebär alltid att acklimatiseringen till blyertsvardagen blir extra tung. Det tog ett tag av stirrande på ett oskrivet ark i Word innan jag förmådde inleda skrivandet av terminens sjuttiofemte meningslösa uppgift. Meningslös så till vida att den enda respons jag kommer att få på den är "Uppgiften är godkänd". Jag antar att det är den typen av konstruktiv kritik som gör mig till en framgångsrik pedagog.

Jag har dock varit oerhört produktiv och redan skrivit mer än halva uppgiften. Det innebär att jag med gott samvete kan ta helg. Jag hade i och för sig tagit helg även med dåligt samvete, men you get the point.

Jag förstår också hur enormt provocerande det måste låta att komma hem från en sexdagarssemester, plugga i en dag, och sedan anse att man förtjänar helg. Notera därtill att jag ska åka på en femdagarssemester om fyra dagar så blir det nog dubbelt provocerande för någon som just nu beklagar sig över att "det är mörkt när jag åker till jobbet, och det är mörkt när jag kommer hem". Det är å andra sidan inte mitt fel, utan årstidens. Att du blir provocerad är inte heller mitt problem, utan ditt.

Nu ska jag avsluta fredagens första öl och vänta in Sprit-Kalle. Sedan ska vi ta på oss våra motordrivna fallskärmar - för att spinna vidare på boxningsreferenserna - och försvinna in i den berömda fredagsdimman igen.

Antiklimaxchocken sent i går kväll

I går blev jag själsligt rånmördad och skändad. Arsenal ledde med 4-2 när det var fyra minuter kvar, men lyckades ändå tappa till 4-4. Och detta mot Tottenham av alla jävla skitlag som existerar. När bollen gick in och kvitteringen var ett faktum för snart 24 timmar sedan var jag nog chockad - jag tror det är rätt medicinsk term för hur jag kände mig.

När matchen var slut kunde jag inte prata på en timme, och sen dränkte jag mig i pint efter pint. Jag mår fortfarande dåligt, även om den värsta krisen är över och jag förmår tänka hoppfullt på framtiden igen.

Men kommer någon och säger att fotboll bara är en lek är jag inte personligt ansvarig för mina handlingar. Handlingar som exempelvis svår misshandel, inlåsning i ett väl upplyst tomt rum där Basshunter spelas på högsta volym dygnet runt samt kinesisk vattentortyr.

Bortsett från avslutningen av Sp*rs-matchen var det en grym Londonresa. Pintintaget var för en gångs skull ganska lågfrekvent och vi lallade mest omkring trepintsfulla större delen av tiden. Det blev fyra matcher: Coventry-Derby, West Ham-Arsenal, Leyton Orient-MK Dons och Arsenal-The Mighy Cunts. Jag måste sluta gå på småmatcher för de kostar orimliga pengar och är i regel sjukt dåliga - jag vågar inte ens skriva hur dyr Orient-Dons var. Då skulle ni klassa mig som ännu mer sinnessjuk.

Det blev också ett besök på Churchills museum och The Cabinet War Room. Det var en vettig sysselsättning under en dryg timme i Westminster och man kunde verkligen känna historens vingslag slå över en likt en havsörn på jakt efter föda.

Det var också mäktigt och sjukt kallt att få uppleva ett engelskt snöfall ute i Leyton. Nu har det snöat på mina två senaste Londonresor - klimatkrisen har gått in i en ny fas. Vi måste göra något nu. NU! Eller snart i alla fall.

Nu ska jag gå och tillverka en woodoo-docka föreställande David Bentley som jag hatar så hemskt mycket. Sedan ska jag sticka den sönder och samman efter konstens alla regler.

London-Brighton tur och retur

I måndags åkte jag på en lite språkresa till den mycket trevliga staden Brighton på den engelska sydkusten. Becks mötte upp mig efter en behaglig Stellabaserad tågresa och visade mig staden. Den var väldigt oengelsk på många sätt och det var uppfriskande efter alla jämngråa städer som ser exakt lika ut jag har besök i det här landet.

Vi ramlade runt på (nästan) alla ställen som var öppna den eftermiddagen och satte oss nere vid havet och njöt av oktobersolen med varsin plastmugg flytande malt i högst hugg. Sedan mötte vi upp Josefin vid Imperiet som hennas futuristiska arbetsplats är känd som i folkmun. I alla fall i Becks och Jos folkmun.

Sedan blev det ett kortare pitstop på Queens Park Roads gråaste hus innan vi gick till den Gyllene Solnedgångsbaren för en bloody gorgeous hamburgare. Den kan jag leva länge på bland Robboburgare och Big Macs.

Sedan hängde vi på "Fontänorgasmen" och ett ställe till innan damerna blev alltför trötta och var tvugna att gå hem. Allt för att förbereda sig inför en ny dag på The Office.

Det var en härlig dagstripp och jag kan inte vänta till nästa gång. Cheers loves!

Nu har Lander panik på våningen under och utför SMS-terror, för han vill gå ner på stan. Luks gick redan för två timmar sedan. Sprickan som skakar Arsenal Swedens styrelse?

You can stick your bubles up your arse!

Det var tre trötta själar som sammanstrålade på ARN tidigt i lördags morse. Lander och Luks hade sovit typ 45 minuter sedan de hade tyckt att det var en bra idé att dricka fem öl var under natten. Jag hade i alla fall fått tre-fyra timmars sömn - det räcker ju gott och väl.

Väl i London tog vi oss omgående till Coventry där vi såg Coventyr-Derby i Tha Championship. Det sög. Men var kul på samma gång för vi fick dricka öl under större delen av andra halvlek. Värt att betala 26 pund för att stå under en betongläktare och dricka Carling ur en plastmugg...

Sedan tog vi oss till Norra London och satte oss på en bättre italienare på Upper Street där det blev lite rödvin, och mer eller mindre livliga diskussioner om till exempel bilkörning. Kvällen rundades därefter av, efter det mycket mogna beslutet att hoppa avslutningspintsen.

Igår var det sovmorgon, sedan tog vi sikte på East London och West Ham-Arsenal. Uppladdningen förlades inne på Upton Park då vi inte ville råka i luven på några Green Street-huliganer. Det var sjukt bra stämning under matchen - bland det bättre jag har upplevt och det bästa var att vi stod upp hela matchen. Arsenals vinst gjorde det hela ännu bättre.

West Ham-fansens version av I'm forever blowing bubles var en besvikelse och vi utklassade dem totalt i sångkampen på läktaren. Grym match, grym stämning, grym upplevelse. Härligt, positivt, wow!

Nu ska jag ta sikte på Brighton. Becks och Josefin har utlovat stora välkomstfesten när jag dyker upp och jag är, som det heter, spänd av förväntan. In i kaklet, säger jag bara.

LDN calling

London calling to the faraway towns
Now that war is declared-and battle come down
London calling to the underworld
Come out of the cupboard, all you boys and girls
London calling, now don't look at us
All that phoney Beatlemania has bitten the dust
London calling, see we ain't got no swing
'Cept for the ring of that truncheon thing

The ice age is coming, the sun is zooming in
Engines stop running and the wheat is growing thin
A nuclear error, but I have no fear
London is drowning-and I live by the river

London calling to the imitation zone
Forget it, brother, an' go it alone
London calling upon the zombies of death
Quit holding out-and draw another breath
London calling-and I don't wanna shout
But when we were talking-I saw you nodding out
London calling, see we ain't got no highs
Except for that one with the yellowy eyes

Now get this
London calling, yeah, I was there, too
An' you know what they said? Well, some of it was true!
London calling at the top of the dial
After all this, won't you give me a smile?

I never felt so much a' like

Jag gittar till London brushan jao.

The sublime Webb sisters

Här bjuder King Kolo på lite änglasång till helgen. Unna dig nu ett glas bättre rödvin, luta dig tillbaka och njut.

Here they are. The sublime Webb sisters. Komplett med harpa och allt.

Jag. Vill. Till. London. Nu.

NU!

Skriv nåt mer jag inte vet...

Time's a Wastin'

Du lyckas masa dig upp ur sängen efter en dubbel-snoozning. I duschen är det slut på schampo. Du hinner inte dricka mer än en halv kopp kvarglömt ljummet kaffe. Du hinner inte ens läsa hela DN.

När du kommer ner till cykeln inser du att du har glömt handskarna däruppe i lägenheten, men du orkar inte gå och hämta dem. Dina händer fryser långsamt till is under cykelturen. Du tänker mellan bitterhetens tårar att dagens seminarium rimligtvis inte kan vara sämre än gårdagens. Du kommer in i klassrummet och inser att du hade fel. Det blir sämre. Mycket sämre. Långsamt spänner du hanen på din Walther PKK och riktar den målmedvetet mot tinningen...

Så. Nu kan vi släppa tidslöseriet de kallar universitetsstudier för i dag och fokusera på vad som kommer längre fram i veckan. Dagarna går oerhört långsamt för tillfället. Jag räknar ner timmarna mot lördagen nu - när detta skrivs är det bara 65 stycken kvar tills planet lyfter mot Eng-er-land. Jag har inte varit där sedan april, och det förstår ju vem som helst att det är helt orimligt länge sedan.

I dag och i morgon ska jag arbeta, som en riktig människa. Det ska bli skönt att komma ut till logiken på Arlanda efter den senaste veckans flumholmgång. Skönt att åka till jobbet... Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Men kan Alex Song göra mål så är väl allt möjligt antar jag.

Nu jublar jag

Okej att skolan är åt helvete, men om det är det som krävs för att Arsenal ska göra fem mål i en och samma match då köper jag det. Dessutom återstår det bara två seminarier kvar för min del på den här kursen, sedan väntar L to the O to the N to the D to the O to the N i fem dagar.

Dagen började uruselt. En påse vinäger, tre folköl 3,5 och en Arsenalseger senare var den inte så jävla dålig ändå. Snarare tvärtom. Tänk vad lite det krävs för att få mig på gott humör. Det är skönt att inte vara komplicerad ibland.

Med denna lilla epistel tackar jag den 21 oktober för visat intresse, och går till sängs.

Nu rasar jag

Disclaimer: Ni som avskyr av läsa kritik mot Instutionen för Lärarutbildning vid Uppsala Universitet bör genast stänga detta fönster. För här kommer jävlar i min lilla låda the mother of all ILU-svada.

Jag vill börja med att poängtera att jag ska bli gymnasie- eller högstadielärare, beroende på var jag lyckas få ett jobb. Därmed vill jag att min utbildning hela tiden ska fokusera på dessa stadier samt att den tid jag lägger ner på skolan ska vara givande för min kommande arbetssituation. Jag vill kort sagt att utbildningen ska ligga i linje med vad som komma skall.

Detta borde rimligtvis vara en självklarhet. Men icke. På ILU gäller inga självklarheter. Där gäller tagmigfan inte ens tyngdlagen om instutionen bestämmer det.

Kursen jag läser nu inriktar sig på specialpedagogik, och så långt är jag med på noterna. Det är naturligtvis viktigt att veta hur man ska bemöta ungdomar med särskilda behov såsom dyslexi, koncentrationssvårigheter, bokstavskombinationer och liknande bekymmer. Men när drygt 98 % av kurslitteraturen handlar om barn i åldrarna 3-10 år börjar det bli problematiskt i min värld. Hur är det tänkt att jag ska ha nytta av hur småbarn är och ska bemötas i min kommande roll som lärare för äldre åldrar? Ska jag använda samma metodik som en lågstadielärare när Pelle, 16 år, inte är med i matchen? Ska jag använda bokstavskort och inreda en läshörna med färgglada kuddar åt honom?

Pardon my French, but do fuck off.

Här ska vi dessutom skriva PM utifrån denna littertur. Jag kan räkna upp hundra saker som skulle vara mer givande för min kommande yrkesroll än det. Likväl måste jag genomföra det för att få godkänt på kursen och i slutändan få ut min examen. Det är ett sådant fruktansvärt slöseri med tid att det får tv-tittande av Hål i Väggen att framstå som en vettig sysselsättning.

Till råga på allt visste inte läraren själv hur PM:et ska läggas upp när vi frågade honom tidigare idag, utan mumlade bara något otydligt. Om läraren inte vet det, hur ska han då veta om det jag lämnar in är bra? Är det inte ILU som ständigt tjatar om vikten av tydliga instruktioner? Konstigt att man blir bitter på plugget.

Jag accepterade att det såg ut så här under min första termin på lärarprogrammet, för då hade jag ingeting att jämföra med. Efter några år på främst engelskan och littvet har jag dock insett att det går att göra undervisningen givande samtidigt som den på ett konkret sätt ankyter till lärarrollen. Nu kan jag inte acceptera vilken skit som helst längre.

Detta innebär i slutändan att jag blir sjukt omotiverad att plugga då jag ändå inte har nytta av det jag läser, men eftersom att jag måste få ut mina betyg måste jag ändå göra uppgifterna. Vilket i sin tur leder till att jag lämnar in saker med urusel kvalitet. Samtidigt spelar det ingen roll vilken skit man än lämnar in, för man blir ändå alltid godkänd.

Plugga är skönt på många sätt, men det här kommer jag verkligen inte att sakna. Det är bara synd att så många månader går åt i onödan - det kostar ju bara skattepengar.

Men annars mår jag bara bra. Särskilt efter det här glädjebeskedet.

Min bror chauffören

Efter två sorger och en bedrövelse har lillebror Hannes äntligen lyckats ta sitt efterlängtade körkort. Bra jobbat och grattis, tror jag alla stämmer in i. Nu är det bara att hoppas på att han lyckas behålla det, men med tanke på hans tur tidigare under Stora Körkortsprojektet 2006-2008 kommer han väl bli av med det på tre röda.

Jag ser i alla fall fram emot att ha någon som hämtar mig när jag är ute på dumheter på lokalerna i Linköping. Den där cykelturen/gångturen/taxifärden från stan till Lambot bör nu vara historia. Å andra sidan är han ute på dumheter mycket oftare än vad jag är, så det kanske är att glömma skjutsen.

Det mest positiva med hans insats idag måste vara att han gick till Uppkörningscentret på rätt dag den här gången. Behöver inte vara svårare än så.

Det mest postiva med min dag finns inte. Det är så oerhört mycket måndag, med allt vad det innebär. Bollocks to ya!

Those things that wouldn't leave

Helgen tillbringades i Eskilstuna på grund av min släkt. Jag hängde mest hos kusin Thomas men passade även på att förära Kamrér Luks och naturligtvis födelsedagsbarnen farmor och farfar varsina besök.

Fredagen var lugn med korv stroganoff och ett par komedier på platt-tv:n. Jack Black och Will Farrell är roliga. Dom borde ni kolla upp.

I går hade Thomas någon form av jobbfest som jag anslöt till efter att ha kollat på matchen hemma hos Luks. Där fanns en hel del intressanta - för att använda ett snällare adjektiv - karaktärer. Jag fick lära känna Hej-jag-är-inte-ens-tjugo-år-gammal-men-jag-är-redan-bäst-i-världen-på-allting-och-vet-bäst-och-mest-om-allt och Hej-jag-har-suttit-i-fyllecell-åtta-gånger-och-har-med-mig-tolv-öl-till-en-förfest-men-saknar-totalt-insikt-om-att-jag-kan-ha-alkoholproblem.

Det var en oerhört grabbig tillställning med Fifa 09 på tv-spelet (jag var provocerande dålig) och kebabtallrikar i frigolit och fulöl och snus och diverse kroppsodörer och snack/bedömningar om de kvinnliga kollegorna. Jag höll medvetet en ganska låg profil, och förblev också städad efter mina blygsamma tre Artoiser.

Hej-jag-har-suttit-i-fyllecell... var dock allt annat än städad då han blev aprak. Han smetade snus på väggen, spillde öl överallt, ramlade och rev sönder sin t-shirt samt fyllegrät. Thomas kämpade i en timme för att få hem karln och med en nattlig flugas envishet lyckades han till slut. Tragiskt att se den alkoholiserade mannen.

Medan Thomas kämpade med fyllot upplevde jag en obehaglig flashback till en högstadiefest i Malmslätt utanför Linköping för cirka tio år sedan. Det var fullt av fulla jobbiga människor omkring mig, det smakade avslagen folköl i munnen, jag ville bara sova och i rummet intill spelades Takida på högsta volym. Den enda skillnaden mellan då och nu, var att då spelades det Björn Rosenström istället. Om jag hade panik? Marianne. Vad tror du? Både igår och i Malmslätt.

Tanken var att festdeltagarna skulle dra ut på stan vid elva-tolv, men olyckliga omständigheter gjorde att de valde att stanna kvar. Länge. Till klockan tre. När Hej-jag-är-inte-ens-tjugo-år-gammal började förklara Ruud van Nistelrooys förträfflighet för mig hade jag gett upp upp hoppet om mänskligheten för länge sedan. Det var då jag skallade sönder ansiktet på honom så att han fick åka till lasarettet och sy upp till 45 stygn.

Eller det gjorde jag inte. Men jag hade kunnat om jag var mer impulsiv och inte kunde kontrollera mina känsloyttringar. Istället knöt jag handen i byxfickan och beslutade i mitt inre att han ska bli den förste att ställas mot väggen när revolutionen kommer.

Idag har jag hjälpt Thomas bearbeta en busringning han genomförde till en av sina chefer igår (nykter!) och åter firat farfarmor.

Till sist. Grattis till min storebror Love vars IFK Kristianstad är top of the league i handbollens Allsvenska, och fortfarande är obesegrat. Detta mycket tack vare ett oerhört cynisk taget rött kort av brorsan i matchen mot Anderstorp Stavsten när IFK försvarade en ettmålsledning i slutskedet. Det är det jag alltid har sagt: Fair Play kan dra. Det visste jag redan i Ramunderhallen i Söderköping 1998 och det vet jag fortfarande.

Till sist 2. Hannes. I morgon är det 20/10. 20 står för vilken dag det är och 10 för vilken månad. Den tionde månaden på året är oktober. Got it?

Jag är genomskådad

Idag fick vi lära oss om att skriva PM i skolan. För er som inte är studenter kan jag tala om att det är som en mindre uppsats eller rapport, och att man skriver sådana alldeles för ofta med alldeles för mycket ordbajseri.

Ja, som mina inlägg här. Precis.

Till PM:ena (?) i den här kursen får man dock inte använda sig av så kallade "tomma meningar", alltså exempelvis "det är viktigt att varje enskild lärare tar tag i de problem som uppstår" och "läraren måste se alla elever". Meningar som låter bra, men som inte betyder något om man inte konkretiserar dem.

Detta sätter mig i en svår sits. Jag har byggt hela min akademiska karriär på tomma meningar. Jag förstår inte varför man måste börja fylla dem med innehåll nu, efter snart nio terminer. Jag vill fortsätta skriva saker som "För att utveckla språket måste man som lärare alltså successivt höja de kognitiva kraven och aldrig ge efter för den bekvämare formen av undervisning" (ur autentisk hemtenta).

Jag har dock lösningen. Det gäller att skriva extremt komplexa meningar, så avancerat att läraren inte förstår. Då kommer jag garanterat undan, för jag tror inte Tord vill framstå som dum inför hela svenska folket. Jag vägrar att fylla mina meningar med innehåll eftersom att det går på tvären mot allt vad jag står för.

Nu ska jag packa en väska och fara åt sydväst. Det blir Eskilstuna, den sörmländska metropolen Gud glömde, i helgen. Farmor och farfar bor där och det faller sig så turligt att de fyller år dagarna efter varandra, så då kan man fira två flugor i smäll. Konstigt nog fyller de alltid år på helgen också. Eller också är det jag som är lurad. Skitsamma, det blir najs i vilket fall som helst.

Nu ska jag ladda ner lite P3 Dokumentär till tågresan. Det får bli 90-talskrisen - den har ju blivit aktuell igen i och med det världsekonomiska haveriet häromnyss - och Kårhusockupationen - den har också uppmärksammats nyligen då det redan har gått 40 år sedan den genomfördes. Säger som Dennis: Tiden går.

Vända dygn was a bad choice

Nu ska jag inte upp hypertidigt i morgon, men efter mitt oerhört genomtänkta beslut igår natt när jag väl kom hem från Stockholm att stanna uppe och kolla på Obama-McCain-debatten till klockan fem är dygnet så vänt det bara kan bli. Jag behöver fasta tider i mitt liv. Den här pluggtillvaron är fin på många sätt, men den medför katastrofala sovvanor.

Jag valde att sova pinsamt länge i "morse" så det är bara att se fram mot ännu en uppesittarkväll. Får nog skylla mig själv. För vem skulle jag annars skylla på? ILU, kanske.

Det var något av ett äventyr att åka hem från Stockholm igår då jag missade sista Uppsalapendeln med tre minuter på grund av fucking jävla SL. Jag var på Globens tbana 22.40 - missade ju för tusan avslutningen på konserten, men de vägrade skicka fram ett tåg ända till klockan 23.00. Då var det redan kört att hinna med SJ tio över, så jag försäkte inte ens spurta till spår tre på T-Centralen.

Som tur är, är jag en man som alltid har en plan B i bakfickan, och jag tog sikte på ett förnedrande pendeltåg till Lapplands Väsby där jag sedan kunde ta trygga Upptåget hem. Upptåget är för övrigt ett förbannat fånigt namn. Vem kom på det? Utgår från att det var någon från *OBS IRONI* Bästkusten *OBS IRONI*.

Tur att jag var så lyrisk efter Cohen - svävar lite fortfarande - så jag blev inte alltför störd av tågtrasslet. But you know me - finns det möjlighet att klaga då hugger jag lika kvickt som en boxer man har petat i ögat när man är typ fyra år och är på landet. Cesar hette Boxern, men han är död sedan länge - not so tough now, are you?

Nu är klockan 23.00 på torsdagskvällen. Oddset på att jag fortfarande är vaken om fyra timmar? Ej spelbart.

Recension: Leonard Cohen

När: 15/10 2008
Var: Globen, Stockholm
Bäst: Hallelujah. Plötsligt fick hallelujah-moment en mycket djupare betydelse.
Sämst: Att jag missade sista tåget hem.
Betyg:

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There’s a crack in everything
That’s how the light gets in.

Det är sällan man blir så glad som när ens förväntningar överträffas. Och när vi är inne på Leonard Cohen är förväntningarna uppskruvade till elva, för att tala Spinal Tap-språk. Men den 74-årige rödvinspoeten överträffade allt och alla.

Sist av alla i det mycket välklädda tiomannabandet kommer Cohen själv joggande (!) in på Globens scen och inleder med att sittande på knä sjunga Dance Me to the End of Night och följer upp denna med The Future och Ain’t No Cure for Love. Det är magnifikt. Inofficiellt VM i kronisk gåshud.

Ribban är lagd och Cohen, bandet och de tre körsångerskorna fortsätter på samma nivå. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av poesin skriven av denna man i dubbelknäppt kritstrecksrandig kostym och hatt. Det är svårt att förstå att det har hunnit gå över en timme när kanadensaren börjar recitera ur The Future – vilken citatet ovan kommer från – som en avslutning på första halvlek.

Efter en kvarts paus är Cohen tillbaka och börjar rada upp låtar som känns som en ynnest att få höra live. Tower of Song, Suzanne, favoriten Take This Waltz och I’m Your Man är överjävliga – så intensiva och så ljuvliga på samma gång. Bäst är dock Hallelujah som fylls av all rymd Globen har att erbjuda trots att det är sparsmakat med instrument. Det hade varit kul att låta alla de som hyllade Idol-Amandas våldtäkt av den här låten höra Hallelujah i den här tappningen. Perspektiv tror jag det heter, det som de skulle få.

Avslutningen är värdig resten av kvällen. Min gamla tågluffarversion av So Long, Marianne 2003 faller så här i efterhand rejält platt mot Cohens, oväntat nog, och First We Take Manhattan är precis så bra som jag hade tänkt mig. Till pappas stora glädje spelar de också Famous Blue Raincoat. Bäst under avslutningen är dock systrarna Webb i kören som gör en smäktande tolkning av If It Be Your Will med akustisk gitarr och harpa. Ni kan avskriva mig ur donationsregistret, för mitt hjärta smälte bort där.

Konserten håller på i närmare tre timmar men för min del hade den fått fortsätta lika länge till. Under Closing Time måste jag dock lämpligt nog lämna Globen för att hinna med tåget hem till Uppsala. Att SL sedan kör tunnelbana med handbromsen i så att jag missar SJ och får ta plan B hem istället är ingenting vi behöver gå in djupare på. Den här kvällen är alltför underbar för att någonting ska få förstöra den.

Jag är fortfarande i affekt när jag skriver detta, men jag är tämligen säker på att jag även i morgon kommer stå fast vid följande: Leonard Cohen i Globen 2008 var den bästa spelningen jag har varit på. Någonsin. Tänk bara om ord kunde göra den rättvisa.

Vad trött jag blir

Den här rubriken sammanfattar hela mitt liv.

Livet känns verkligen hopplöst...

...när man blir utskälld av en SAS-lastare på jobbet för att man kommer fem minuter sent till en flight som inte ska gå förrän om tjugo minuter.

Säger som Grynet: Ta ingen skit av SAS-lastare. De är världens lataste människor - och det säger inte lite då känner jag en hel hög studenter, slackers och säsongare. Ingen av människorna i dessa kategorier är latare än SAS-lastarna.

Nu bojkottar vi SAS. Är ni med mig?

Sköna söndag

Det blev något av ett personligt bloggrekord igår. Fem inlägg fördelade på två bloggar. Man får uppenbarligen en hel del gjort när man inte festar bort sitt liv, eller spelar fotboll i små samhällen i Norduppland. Bakissöndagar är härmed ett minne blott.

Nä, jag tror inte heller på det där.

Men det var jäkligt värt med en helt ledig dag. Jag hann med en städning modell större, få iväg en massa mail, hänga lite med Dennis, en löprunda, laga mat samt kolla på partiledardebatten på mitt favoritprogram (om man inte räknar Arsenalmatcher på tv) Agenda. Maria Wetterstrand var bäst och Göran Hägglund var som vanligt sämst, i hård konkurrens med skolmajor Björklund och Liverpool-Ohly.

Idag hade jag tänkt vara fortsatt tyskt effektiv, men eftersom att jag tyckte det var en bra idé att kolla på Saturday Night Live-klipp till klockan 03 i natt var en good old lie-in ett mycket bättre alternativ så där på morgonkvisten. Jag tänker att jag kan lösa det där med skolarbetet i morgon istället, eftersom att det aldrig är för sent att skjuta upp något du kan göra idag till imorgon.

Till sist. Hannes, idag är det den trettonde oktober.

Recension: Martha Wainwright

När: 11/10 2008
Var: Katalin, Uppsala
Bäst: Barbara-sången
Sämst: Att de serverade öl i 50 cl-burk. Ingen klass.

Betyg:

Det är inte ofta jag på allvar kan hävda att jag "har varit nere" med en artist "sedan dag ett". När det gäller Martha Wainwright var jag dock före de flesta. Alla rentav. Jag såg henne redan för tolv år sedan, tre år innan hon släppte sin debut-ep, då hon spelade tillsammans med sin mamma och moster Kate & Anna McGarrigle i London. Det var visserligen inte jag som tog initiativet till att gå på den spelningen, utan det var givetvis min far. Likväl - nere sedan dag ett.

Trots att det stod "utsålt" på Ticnet i tisdags var Katalin inte ens halvfullt nät förbandet Angus & Julia Stone från Australien drog igång sitt tighta set. Fin stämstång av en trio som utseendemässigt hade kunnat vara tagna ur filmen Tillsammans. Dock ingenting som fastnade. Sångerskan Julia såg ut som en blandning av Säkerts körtjej, Svenska Akademins keybordist och Rachael Weisz och sjöng som Sophie Zelmani med Lykke Lis tonfall - i min blogg är det en lysande kombination för en och samma dam.

Ungefär när vi fick det bekräftat att Sverige som väntat hade spelat 0-0 mot Portugal gick Martha på. Efter en något osäker inledning blev hon varm i kläderna och började bjuda på det ena spontant snurriga mellansnacket efter det andra. Låtarna satt säkert och lät mer intensiva än på skiva. Precis som det ska vara.

I mitten av spelningen drog hon av tre-fyra låtar solo och i och med den passagen lyfte kvällen. Efter en kommentar om sina "period-stained grandma underwear" ( anlägger det språkliga filtret som dämpning på den...) gjorde hon och bandet en intensiv avslutning. Starkast lyste låten om hennes pappa: Bloody Mother Fucking Asshole och en fransk låt av kabaret-sångerskan Barbara, som gjorde mig sugen på att på allvar börja utforska den franska musikskatten.

Det var inget snack om att vi gjorde rätt som valde Martha framför landslaget. Skönt med folk som har glimten i ögat och inte måste vara så väna i käften hela tiden. Spelningen gav helt klart mersmak och jag hoppas att det inte dröjer tolv år till innan jag får chansen att se henne igen.

Glädjebeskedet sent i natt

Den 29 januari nästa år kommer jag att befinna mig i London (av alla ställen). Gissa vem som spelar på Brixton Academy just den kvällen.

Just det - Mike Skinner aka The Streets. Mannen som gav alla oss hobbycasuals som är för fega/smarta för att slåss med huliganer en idol jämte Danny Dyer. Fuckin aye.

Geezers need excitement. Vi ska få't. På Brixton Academy 29/1.

Farsan, Knut, Martha och jag

Fredagen kunde inte ha fått en bättre avslutning. Efter jobbet mötte jag upp farsan vid konserthuset där han hade sett fadosångerskan Mariza som är världsberömd i hela Portugal och vi gick till puben Pipes of Scotland - och ryktet stämde. De hade sköna gamla Stella Artois på fat. Men istället för att kasta mig in i baren och idka samlag med tappen valde jag helt coolt att beställa en pint. Det var mycket, mycket gott och I shall return!

Lördagen var lugn. Det blev en sväng på stada och lunch på den där fiskrestaurangen vid Forex. Bordet bredvid oss togs snart i besittning av Antikrundans Knut Knutsson med sällskap. De skandaler jag kan avslöja från tjyvlyssnandet på skåningen var att han planerade att köra bil senare under dagen och därför bara skulle ha minimalt med vin samt att det var först när han kom till Lund som han började kallas Knut. Tidigare var han känd som Knutte.

Sedan blev det en hyfsat kompetent rulle på Fyrisbiografen. The Other Boleyn Girl med alldeles underbara Scarlett Johansson och nästan lika underbara Natalie Portman. Portman dog i slutet på grund av en olycklig halshuggning. Och visste ni förresten att Henry VIII bröt med den katolska kyrkan enbart för att han ville ligga med henne?

Efter lite häng framför England-Kazakstan på tv gled vi ner till Katalin och kollade på Martha Wainwright - i Knuts anda kommer en mer utförlig värdering av henne senare.

Idag ska jag göra något nyttigt. Städa? Plugga lite? Eller rentav lata mig? Det är för många val. Som den åttiotalist jag är väljer jag att välja ingetdera. Jag åker till Thailand i ett halvår istället för att fundera på framtiden, "hitta mig själv" och spela gitarr på en strand.

Till sist konstaterar jag att Jörg Haider har omkommit i en bilolycka. Här höjer jag min ena hand rakt upp, som om jag ville svara på en fråga i skolan, i enlighet med det internationella tecknet för "nu är jag ironisk" och säger: Vilken oerhörd förlust för demokratin.

I helgen håller jag mig i skinnet

Hej hej hallå dagboken!

Efter den senaste tidens fullkomligt orimliga nationshets väntar nu en lugnare helg. Farsan kommer upp från LKPG och han ska på någon form av världsmusik i kväll vilket jag hoppar och åker till ARN istället. Imorrn, däremot, blir det lite kultur även för min del. Får jag loss en plåt blir det Martha Wainwright på Katalin. Sverige-Portugal kan dra, på grund av hur oerhört mycket landslagsfotboll suger.

Har ägnat senaste tiden åt att - förutom att återhämta mig från toxinförgiftning - komma i fas med skolarbetet. Idag fick jag in en klassisk restuppgift efter ett bortsovet seminarium och jag har även redan läst mycket av litteraturen till den nya kursen.

Jag är trots allt klagande rätt så nöjd med innehållet i även denna kurs. Metodiken kan fortfarande slaska emellanåt, men bara för att man lär ut lärande behöver det inte betyda att man vet vad man sysslar med som lärare. Dessutom, lätt att ta läraren på allvar när han heter Tord.

Nej. En lunch på det här vore mumma. MUMMA.

Hata hata hata Göteborg

Föga oväntat stjälpte Göteborg ännu ett projekt. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Göteborg - vilket jävla rövhål.

Jag och Kalle hade planerat en klassisk pubrunda på det tretton nationerna. Till en början skulle Ström och Dennis också vara med men Ström skulle plugga (På littvet!? I know!) och Dennis "glömde bort" - minnet på den karlen alltså...

Vi fick dock med oss Björn och Kalles polare Tobbe. Jesper och Lill-Esh var med på starten på Kalmar. Jesper tyckte inte alls att vi var peppade, och hon har en poäng där. Fast jag skulle säga att det snarare var en målmedveten tyst laddning som hade infunnit sig. Alla var övertygade om att det skulle gå vägen.

Det gick bra till en början. Kalmar, Vdala och Upland spikades enligt tidtabellen, men sen var det dags för Göteborg. Det gick åt skogen. Göteborg hade stängt. Varför i hela helvetet har man en nationspub om man inte har öppet? Meningslöst är bara förnamnet. Ungefär som samhället med samma namn.

Något stukade funderade vi på att avbryta, men samtidigt ville vi ha öl. Vi låtsades som ingenting och fortsatte med huvudet högt. Det var lite som efter en Arsenalförlust. En djup besvikelse, kombinerat med en vilja till destruktivt festande.

Vi gav inte upp och betade av nationerna i rask takt. Småland, Snerike, Gotland. Sen kom nästa dråpslag. Värmland var också stängt. Då gick Björn, som skulle upp tidigt, hem och käkade pizza. Vi valde att gå vidare till Stockholm, som överraskade med softa soffor och öl för 19:-.
-Här blir vi kvar ett tag, sa vi och följde vårt exempel.

GH, ÖG, VG och Norrland. Sen var vi klara. Inga skandaler, förutom Göteborg och Värmland, inträffade och hade dessa två varit öppna är jag säker på att vi skulle ha spikat rundan. Trist att de yttre faktorerna avgör till vår nackdel igen. Men det är bara att ge sig upp i sadeln och göra ett nytt försök senare i år.

Till sist. Hata alltid Göteborg.

Sveriges rövhål gört igen

Nu är det allvar. Jävlar i havet.

The day after the day before tomorrow

Vill börja med att tacka för alla som uppmärksammade min bemärkelsedag igår (och samtidigt ge de som glömde dåligt samvete, hehe). Era hälsningar värmde.

Dagen firades med Esh och Kalle samt ett mindre gäng från seminariegruppen på Oves (nähä?). Som min storebror misstänkte blev det inte en-två öl. Det blev fler (nähä?). Kalle gav mig en fin och passande present - en flaska Gammeldansk. Jag är ju gammal nu, tyckte han, och dansk har jag mentalt varit sedan jag såg Bestefar och jeg på YouTube första gången.

Jag kan dock tycka att den avslutande shoten var något onödig. Det var ju ändå skola klockan nio i morse. Men upp kom jag - till skillnad från en viss lägenhetskamrat (nähä?). Han är inte dålig, han är bra som Elin i Fucking Åmål skulle ha sagt om den saken. Det ska emellertid erkännas att jag var något av ett Vasaskepp under dagens "lektion" (jag visste inte att man hade lektioner på universitetet. ILU...) så det var dödligt viktigt att få en powernap på ett par timmar innan jag drog ut till kvällspasset på jobbet.

Har en känsla av att sängens dragningskraft kommer att vara i jupiterklass i kväll. Trots eftermiddagsluren är jag lika trött som Jajje brukar säga att han blir. "Vad trött jag blir" brukar han säga. Vad - så trött är jag.

Men först måste jag få tag på en skiva. Jag hoppas att min lillebror illegalt kan ladda ner den på det där Internet. Detektivbyråns skiva Wermland är jag ute efter. Inte för att jag gillar Färjestad, utan för att jag gillar Detektivbyrån.
Update Detektivbyrångate: Nu har jag fått den skivan. Alla kan andas ut.

Imorrn blir det pubrunda. Vad är det för liv jag lever? Allt är Kalles fel.

25-årskris? Nä, inte så mycket

Sådärja, då var halva livet passerat. Det känns som att det har gått hur fort som helst. Men än så länge har jag inte drabbats av någon ålderskris. I alla fall inte värre än vanligt. Demonerna har man ju alltid en ansamling av i gömmorna so to speak.

För att sammanfatta. Mina första 25 år i livet var bra. Nu till andra halvlek ska dessa överträffas. Häng med!

Födelsedagen ska tillbringas ute i Gimogatans tentahangar och det ska bli våldsamt tråkigt. Tentaångesten lyser dessbättre helt med sin frånvaro, och jag är övertygad om att jag spikar tentan. Eller i alla fall får godkänt. Jag har läst alla texter mer eller mindre noggrant så det bör inte bli några problem att svamla ihop några någotsånär sammanhängande och relevanta svar.

Pluggandet idag har gått sådär, så det var oerhört förutseende av mig att göra hundjobbet redan i torsdags. Gårdagens lagbankett på Flustret har gjort dig påmind precis hela dagen och det var först framåt femtiden jag verkligen klarade av att hitta tillbaka till livet. Då var jag dock tvungen att titta på tv i cirka fyra timmar. Men lite nattaplugg har väl aldrig någon dött av?

Sunderland-Arsenal 1-1? Bah, är allt jag har att säga om det. BAH!

Till sist. Det där med att halva livet är passerat skrev jag mest för att provocera mina föräldrar. Det ryktas att de numera regelbundet frekventerar denna studie i självironi.

Ett år till som ungdom på SJ. Då är man så här nöjd.

Henrik "Hinken" Forsberg

Det var kul igår. Nuff said.

Nu ska jag gå på lagbankett. Vi firar det nya kontraktet på Flurran. Men först O'Learys och Sunderland-AFC.
Ser ni hinken? Så som den är ska jag bli ikväll.

Helgtagning

Nu blir det uppehåll i tentapluggandet (visst är det ett vedertaget begrepp?) i en dag. Det blir någon form av födelsedagsfest hära då. Att man aldrig får ta det lugnt.

Ser ni där på andra sidan bron? Det är in i den jag ska i kväll.

En sån här väska önskar jag mig när jag fyller

Tentaplugg är fett keff

Först det postiva. Jag måste säga att den här kursen vi läser nu, med det fruktansvärt intetsägande namnet "Barns och ungas förutsättningar i förskola och skola" på det stora hela har tagit upp en hel del relevant fakta. Särskilt om barn med invandrarbakgrund, och jag har fått en många nya (men inte nödvändigtvis djupa) insikter.

Nej. Jag var inte ironisk ovan. Det var första gången i mitt liv.

Sen klaget. Vad vore livet utan klagomål? Fråga bara medlemmarna i Arsenal Sweden så får ni se, många av dessa skulle dö av skörbjugg om de inte fick klaga regelbundet. Som ni vet frigörs en hel massa C-vitaminer i kroppen vid klag. Tänk på det nu när förkylningstiderna kommer. Klaga bör man annars dör man, i förkylning.

• För det första: Hur kan man lägga en tenta på en måndag? Är det meningen att man inte ska få vara ledig på helgen, efter att ha gått i skolan varje dag (utom en) under den föregående veckan?
• För det andra: Om man nu ska ha tenta på en måndag, varför får man inte ett par dagar utan lektioner under veckoslutet för att hinna göra en seriös pluggattack?
• För det tredje: Vad fan är det med den enorma kaffekön på ILU:s restaurang Nyfiket?
• För det fjärde: Jag är sjukt dålig på att planera mina studier. Vems fel? ILU:s.
• För det femte: Om jag nu har så dåligt med tid efter min usla planering, varför sitter jag då och skriver ett inlägg på denna livsbejakande blogg? Jävla ILU.
  

Nog med klag. Nu ska borra ner huvudet i en 100 sidor lång PDF-fil som en snubbe som heter Glömt Namn har skrivit. Tror den ska finnas på skolverkets hemsida eller på någon annan sida på Internet.

Google är min vän.

Till sist: "Klaga bör man annars dör man, i förkylning." Jag vill gärna be om förlåtelse för den. Det är ju bara rent nonsens. Var god bortse från hela det stycket. Förutom det om att Arsenal Swedens medlemmar klagar mycket. Det behöver ni inte bortse från. Fast det är en fri (väst)värld, så ni väljer själv vad ni vill bortse från. Vill ni bortse från hela inlägget är det fritt fram. Dumt att läsa det i så fall, dock.

Askungen? ASKUNGEN?! Jaja, jag kommer...

Varken jag eller Esh tillbringade helgen i hemmets trygga pung, men vi hade lite olika approach till det här med att lämna lägenheten så som man vill hitta den.

Diskhon när Esh lämnade Uppsala för Stockholm i onsdags:

Diskhon när jag lämnade Uppsala för Linköping:

Antar att det är jag som är bitchen i det här förhållandet...