Recension: Leonard Cohen

När: 15/10 2008
Var: Globen, Stockholm
Bäst: Hallelujah. Plötsligt fick hallelujah-moment en mycket djupare betydelse.
Sämst: Att jag missade sista tåget hem.
Betyg:

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There’s a crack in everything
That’s how the light gets in.

Det är sällan man blir så glad som när ens förväntningar överträffas. Och när vi är inne på Leonard Cohen är förväntningarna uppskruvade till elva, för att tala Spinal Tap-språk. Men den 74-årige rödvinspoeten överträffade allt och alla.

Sist av alla i det mycket välklädda tiomannabandet kommer Cohen själv joggande (!) in på Globens scen och inleder med att sittande på knä sjunga Dance Me to the End of Night och följer upp denna med The Future och Ain’t No Cure for Love. Det är magnifikt. Inofficiellt VM i kronisk gåshud.

Ribban är lagd och Cohen, bandet och de tre körsångerskorna fortsätter på samma nivå. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av poesin skriven av denna man i dubbelknäppt kritstrecksrandig kostym och hatt. Det är svårt att förstå att det har hunnit gå över en timme när kanadensaren börjar recitera ur The Future – vilken citatet ovan kommer från – som en avslutning på första halvlek.

Efter en kvarts paus är Cohen tillbaka och börjar rada upp låtar som känns som en ynnest att få höra live. Tower of Song, Suzanne, favoriten Take This Waltz och I’m Your Man är överjävliga – så intensiva och så ljuvliga på samma gång. Bäst är dock Hallelujah som fylls av all rymd Globen har att erbjuda trots att det är sparsmakat med instrument. Det hade varit kul att låta alla de som hyllade Idol-Amandas våldtäkt av den här låten höra Hallelujah i den här tappningen. Perspektiv tror jag det heter, det som de skulle få.

Avslutningen är värdig resten av kvällen. Min gamla tågluffarversion av So Long, Marianne 2003 faller så här i efterhand rejält platt mot Cohens, oväntat nog, och First We Take Manhattan är precis så bra som jag hade tänkt mig. Till pappas stora glädje spelar de också Famous Blue Raincoat. Bäst under avslutningen är dock systrarna Webb i kören som gör en smäktande tolkning av If It Be Your Will med akustisk gitarr och harpa. Ni kan avskriva mig ur donationsregistret, för mitt hjärta smälte bort där.

Konserten håller på i närmare tre timmar men för min del hade den fått fortsätta lika länge till. Under Closing Time måste jag dock lämpligt nog lämna Globen för att hinna med tåget hem till Uppsala. Att SL sedan kör tunnelbana med handbromsen i så att jag missar SJ och får ta plan B hem istället är ingenting vi behöver gå in djupare på. Den här kvällen är alltför underbar för att någonting ska få förstöra den.

Jag är fortfarande i affekt när jag skriver detta, men jag är tämligen säker på att jag även i morgon kommer stå fast vid följande: Leonard Cohen i Globen 2008 var den bästa spelningen jag har varit på. Någonsin. Tänk bara om ord kunde göra den rättvisa.