Those things that wouldn't leave

Helgen tillbringades i Eskilstuna på grund av min släkt. Jag hängde mest hos kusin Thomas men passade även på att förära Kamrér Luks och naturligtvis födelsedagsbarnen farmor och farfar varsina besök.

Fredagen var lugn med korv stroganoff och ett par komedier på platt-tv:n. Jack Black och Will Farrell är roliga. Dom borde ni kolla upp.

I går hade Thomas någon form av jobbfest som jag anslöt till efter att ha kollat på matchen hemma hos Luks. Där fanns en hel del intressanta - för att använda ett snällare adjektiv - karaktärer. Jag fick lära känna Hej-jag-är-inte-ens-tjugo-år-gammal-men-jag-är-redan-bäst-i-världen-på-allting-och-vet-bäst-och-mest-om-allt och Hej-jag-har-suttit-i-fyllecell-åtta-gånger-och-har-med-mig-tolv-öl-till-en-förfest-men-saknar-totalt-insikt-om-att-jag-kan-ha-alkoholproblem.

Det var en oerhört grabbig tillställning med Fifa 09 på tv-spelet (jag var provocerande dålig) och kebabtallrikar i frigolit och fulöl och snus och diverse kroppsodörer och snack/bedömningar om de kvinnliga kollegorna. Jag höll medvetet en ganska låg profil, och förblev också städad efter mina blygsamma tre Artoiser.

Hej-jag-har-suttit-i-fyllecell... var dock allt annat än städad då han blev aprak. Han smetade snus på väggen, spillde öl överallt, ramlade och rev sönder sin t-shirt samt fyllegrät. Thomas kämpade i en timme för att få hem karln och med en nattlig flugas envishet lyckades han till slut. Tragiskt att se den alkoholiserade mannen.

Medan Thomas kämpade med fyllot upplevde jag en obehaglig flashback till en högstadiefest i Malmslätt utanför Linköping för cirka tio år sedan. Det var fullt av fulla jobbiga människor omkring mig, det smakade avslagen folköl i munnen, jag ville bara sova och i rummet intill spelades Takida på högsta volym. Den enda skillnaden mellan då och nu, var att då spelades det Björn Rosenström istället. Om jag hade panik? Marianne. Vad tror du? Både igår och i Malmslätt.

Tanken var att festdeltagarna skulle dra ut på stan vid elva-tolv, men olyckliga omständigheter gjorde att de valde att stanna kvar. Länge. Till klockan tre. När Hej-jag-är-inte-ens-tjugo-år-gammal började förklara Ruud van Nistelrooys förträfflighet för mig hade jag gett upp upp hoppet om mänskligheten för länge sedan. Det var då jag skallade sönder ansiktet på honom så att han fick åka till lasarettet och sy upp till 45 stygn.

Eller det gjorde jag inte. Men jag hade kunnat om jag var mer impulsiv och inte kunde kontrollera mina känsloyttringar. Istället knöt jag handen i byxfickan och beslutade i mitt inre att han ska bli den förste att ställas mot väggen när revolutionen kommer.

Idag har jag hjälpt Thomas bearbeta en busringning han genomförde till en av sina chefer igår (nykter!) och åter firat farfarmor.

Till sist. Grattis till min storebror Love vars IFK Kristianstad är top of the league i handbollens Allsvenska, och fortfarande är obesegrat. Detta mycket tack vare ett oerhört cynisk taget rött kort av brorsan i matchen mot Anderstorp Stavsten när IFK försvarade en ettmålsledning i slutskedet. Det är det jag alltid har sagt: Fair Play kan dra. Det visste jag redan i Ramunderhallen i Söderköping 1998 och det vet jag fortfarande.

Till sist 2. Hannes. I morgon är det 20/10. 20 står för vilken dag det är och 10 för vilken månad. Den tionde månaden på året är oktober. Got it?