Var: Katalin, Uppsala
Bäst: Barbara-sången
Sämst: Att de serverade öl i 50 cl-burk. Ingen klass.
Betyg:
Det är inte ofta jag på allvar kan hävda att jag "har varit nere" med en artist "sedan dag ett". När det gäller Martha Wainwright var jag dock före de flesta. Alla rentav. Jag såg henne redan för tolv år sedan, tre år innan hon släppte sin debut-ep, då hon spelade tillsammans med sin mamma och moster Kate & Anna McGarrigle i London. Det var visserligen inte jag som tog initiativet till att gå på den spelningen, utan det var givetvis min far. Likväl - nere sedan dag ett.
Trots att det stod "utsålt" på Ticnet i tisdags var Katalin inte ens halvfullt nät förbandet Angus & Julia Stone från Australien drog igång sitt tighta set. Fin stämstång av en trio som utseendemässigt hade kunnat vara tagna ur filmen Tillsammans. Dock ingenting som fastnade. Sångerskan Julia såg ut som en blandning av Säkerts körtjej, Svenska Akademins keybordist och Rachael Weisz och sjöng som Sophie Zelmani med Lykke Lis tonfall - i min blogg är det en lysande kombination för en och samma dam.
Ungefär när vi fick det bekräftat att Sverige som väntat hade spelat 0-0 mot Portugal gick Martha på. Efter en något osäker inledning blev hon varm i kläderna och började bjuda på det ena spontant snurriga mellansnacket efter det andra. Låtarna satt säkert och lät mer intensiva än på skiva. Precis som det ska vara.
I mitten av spelningen drog hon av tre-fyra låtar solo och i och med den passagen lyfte kvällen. Efter en kommentar om sina "period-stained grandma underwear" ( anlägger det språkliga filtret som dämpning på den...) gjorde hon och bandet en intensiv avslutning. Starkast lyste låten om hennes pappa: Bloody Mother Fucking Asshole och en fransk låt av kabaret-sångerskan Barbara, som gjorde mig sugen på att på allvar börja utforska den franska musikskatten.
Det var inget snack om att vi gjorde rätt som valde Martha framför landslaget. Skönt med folk som har glimten i ögat och inte måste vara så väna i käften hela tiden. Spelningen gav helt klart mersmak och jag hoppas att det inte dröjer tolv år till innan jag får chansen att se henne igen.
Det är inte ofta jag på allvar kan hävda att jag "har varit nere" med en artist "sedan dag ett". När det gäller Martha Wainwright var jag dock före de flesta. Alla rentav. Jag såg henne redan för tolv år sedan, tre år innan hon släppte sin debut-ep, då hon spelade tillsammans med sin mamma och moster Kate & Anna McGarrigle i London. Det var visserligen inte jag som tog initiativet till att gå på den spelningen, utan det var givetvis min far. Likväl - nere sedan dag ett.
Trots att det stod "utsålt" på Ticnet i tisdags var Katalin inte ens halvfullt nät förbandet Angus & Julia Stone från Australien drog igång sitt tighta set. Fin stämstång av en trio som utseendemässigt hade kunnat vara tagna ur filmen Tillsammans. Dock ingenting som fastnade. Sångerskan Julia såg ut som en blandning av Säkerts körtjej, Svenska Akademins keybordist och Rachael Weisz och sjöng som Sophie Zelmani med Lykke Lis tonfall - i min blogg är det en lysande kombination för en och samma dam.
Ungefär när vi fick det bekräftat att Sverige som väntat hade spelat 0-0 mot Portugal gick Martha på. Efter en något osäker inledning blev hon varm i kläderna och började bjuda på det ena spontant snurriga mellansnacket efter det andra. Låtarna satt säkert och lät mer intensiva än på skiva. Precis som det ska vara.
I mitten av spelningen drog hon av tre-fyra låtar solo och i och med den passagen lyfte kvällen. Efter en kommentar om sina "period-stained grandma underwear" ( anlägger det språkliga filtret som dämpning på den...) gjorde hon och bandet en intensiv avslutning. Starkast lyste låten om hennes pappa: Bloody Mother Fucking Asshole och en fransk låt av kabaret-sångerskan Barbara, som gjorde mig sugen på att på allvar börja utforska den franska musikskatten.
Det var inget snack om att vi gjorde rätt som valde Martha framför landslaget. Skönt med folk som har glimten i ögat och inte måste vara så väna i käften hela tiden. Spelningen gav helt klart mersmak och jag hoppas att det inte dröjer tolv år till innan jag får chansen att se henne igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar