tisdag 21 oktober 2008

Nu rasar jag

Disclaimer: Ni som avskyr av läsa kritik mot Instutionen för Lärarutbildning vid Uppsala Universitet bör genast stänga detta fönster. För här kommer jävlar i min lilla låda the mother of all ILU-svada.

Jag vill börja med att poängtera att jag ska bli gymnasie- eller högstadielärare, beroende på var jag lyckas få ett jobb. Därmed vill jag att min utbildning hela tiden ska fokusera på dessa stadier samt att den tid jag lägger ner på skolan ska vara givande för min kommande arbetssituation. Jag vill kort sagt att utbildningen ska ligga i linje med vad som komma skall.

Detta borde rimligtvis vara en självklarhet. Men icke. På ILU gäller inga självklarheter. Där gäller tagmigfan inte ens tyngdlagen om instutionen bestämmer det.

Kursen jag läser nu inriktar sig på specialpedagogik, och så långt är jag med på noterna. Det är naturligtvis viktigt att veta hur man ska bemöta ungdomar med särskilda behov såsom dyslexi, koncentrationssvårigheter, bokstavskombinationer och liknande bekymmer. Men när drygt 98 % av kurslitteraturen handlar om barn i åldrarna 3-10 år börjar det bli problematiskt i min värld. Hur är det tänkt att jag ska ha nytta av hur småbarn är och ska bemötas i min kommande roll som lärare för äldre åldrar? Ska jag använda samma metodik som en lågstadielärare när Pelle, 16 år, inte är med i matchen? Ska jag använda bokstavskort och inreda en läshörna med färgglada kuddar åt honom?

Pardon my French, but do fuck off.

Här ska vi dessutom skriva PM utifrån denna littertur. Jag kan räkna upp hundra saker som skulle vara mer givande för min kommande yrkesroll än det. Likväl måste jag genomföra det för att få godkänt på kursen och i slutändan få ut min examen. Det är ett sådant fruktansvärt slöseri med tid att det får tv-tittande av Hål i Väggen att framstå som en vettig sysselsättning.

Till råga på allt visste inte läraren själv hur PM:et ska läggas upp när vi frågade honom tidigare idag, utan mumlade bara något otydligt. Om läraren inte vet det, hur ska han då veta om det jag lämnar in är bra? Är det inte ILU som ständigt tjatar om vikten av tydliga instruktioner? Konstigt att man blir bitter på plugget.

Jag accepterade att det såg ut så här under min första termin på lärarprogrammet, för då hade jag ingeting att jämföra med. Efter några år på främst engelskan och littvet har jag dock insett att det går att göra undervisningen givande samtidigt som den på ett konkret sätt ankyter till lärarrollen. Nu kan jag inte acceptera vilken skit som helst längre.

Detta innebär i slutändan att jag blir sjukt omotiverad att plugga då jag ändå inte har nytta av det jag läser, men eftersom att jag måste få ut mina betyg måste jag ändå göra uppgifterna. Vilket i sin tur leder till att jag lämnar in saker med urusel kvalitet. Samtidigt spelar det ingen roll vilken skit man än lämnar in, för man blir ändå alltid godkänd.

Plugga är skönt på många sätt, men det här kommer jag verkligen inte att sakna. Det är bara synd att så många månader går åt i onödan - det kostar ju bara skattepengar.

Men annars mår jag bara bra. Särskilt efter det här glädjebeskedet.

Inga kommentarer: