Nu tar jag helg

Laguppställning valborg

Formation 4-4-2

Målvakt: Karl von Essen
En stabil lirare som man vet var man har. Levererar alltid i pressade lägen. Har visserligen stått för en del tavlor genom åren, men fjolårets lampincident kommer sannolikt inte att upprepas.

Högerback: Rebecca ”Becks” Lindström
Extremt löpstark och håller alltid positionen. Har under den senaste tiden utvecklat en enorm karaktär. Mycket hög kapacitet.

Mittback: Josefin ”St John” Larson (Lagkapten)
Gör comeback i mittlåset efter ett års frånvaro. Strålande organisatör som alltid håller ihop laget. Viktig som moralhöjare.

Mittback: Anna ”Jesper” Strandberg von Essen
Lär få ta den viktiga mammarollen i laget. Lysande på att täcka upp, och är inte rädd för att skälla ut målvakten när han gör bort sig. En nog så viktig uppgift.

Vänsterback: Björn Andersson
Har alltid haft mycket hög lägstanivå, men kontinuiteten har dessvärre saknas under det senaste året. Just tillbaka efter en framgångsrik proffsperiod i England.

Högermittfältare: Daniella ”Ella” Velin
Ettrig tekniker som alltid har en fint på lager. Pålitlig och bryter sällan matcherna före full tid. Trolig målskytt.

Innermittfältare: Erik ”Dr. Esh” Engblom
Frågetecken för konditionen, men tung rutin väger upp. Svaghet: Inläggen. Slipper ansvaret som lagkapten och organisatör i år, vilket sannolikt kommer att lyfta hans insats.

Innermittfältare: Jaydeep ”Jajje” Bergius
Lagets mest rutinerade spelare, och vet precis vad som krävs för att lyckas. Tar efter nio månaders vila upp karriären igen, och blir ett fantastiskt tillskott i laget.

Vänstermittfältare: Henette ”Nettan” Wester
Passar extremt bra ute till vänster. Gjorde avtryck i fjol, och med den erfarenheten med sig talar allting för ännu en inspirerad insats.

Anfallare: Per Strömfelt
Succédebutant i fjol, och en given matchvinnare även i år. Frågetecken för dagsformen, men med Kvalborg i kroppen talar allt för en lyckad insats.

Anfallare: Axel ”Faster Ataklass” Asplund
Kan ofta försvinna från matcherna i slutet, men brukar alltid göra väsen av sig fram till dess. Går oftast ut hårt och sedan ökar han. Humörspelare.

Avbytare: Elin Berger och Fanny Miles.
Debutanter. Svårt att avgöra var de står, men rutin finns från liknande sammanhang. Kommer av allt att döma få mycket speltid i andra halvlek när startspelarna börjar krokna.

Joker: Dennis ”Debbie Holter” Holtz
Oerhört skadedrabbat de senaste månaderna, och har därför inte kunnat träna bra. Mycket osäker startande, som dock har stor förmåga när han väl spelar.

Power-nap was a bad choice

Ur ett dygnsrytmiskt perspektiv var det antagligen inte helt genomtänkt att ta en lur mellan 19 och 01.

Å andra sidan har jag inte haft en normal dygnsrytm sedan 1900-talet, så varför börja nu?

Det ljusnar över Fiskebäckskil

Metrologerna har gjort ett lappkast. Det ska inte alls bli nederbörd nästa vecka, utan den fina vädret kommer att hålla i sig. Klang och jubel.

Men samtidigt, varför skulle det regna på valborg? Jag kan inte minnas en enda gång då det har regnat på sista april. Inte ens när jag bodde i en tätort på en slätt. Det vore ju som om det regnade på studentdagen, eller snöade på julafton - helt otänkbart.

Laddningen är på topp nu, och jag sitter hela tiden och sneglar på Stellalådan som står på hedersplats i rummet. Den ska dessutom få sällskap av en eller två lådor till i morgon, så det kommer helt klart att finnas förutsättningar för glädje på Trädgårds. Kanske redan i morgon. Antagligen redan i morgon. Sannolikt redan i morgon.

Sol nästa vecka alltså. Bara att sätta sig i en brasse i en park och se på damer och knäcka en Hof eller annan flasköl. Och lyssna på sommarens allra första skrik.

Fuck förlust

En sak jag hatar är att förlora. Nu pratar vi inte mer om det.

Jag fick i alla fall inte kramp, så Johan Daniel Fredrik har vunnit en Stella (flaska).

Tänk om man hade fått gå påt nu, men jag var idiotisk nog att boka in ett jobbpass imorrn så det kan jag fetglömma. Drar till Becks och äter kassler istället. Men en till två Artoiser ska jag trots allt unna mig. Det är ju ändå helg.

Valborg for dummies

Så här års får man ofta frågan "vad är det för speciellt med valborg i Uppsala egentligen?" av utomsocknes personer. Så för alla som inte bor i Östra Aros - this is for you.

Valborgsfirandet, eller sista april-firandet som de infödda uppsalaiterna säger, börjar redan dagen före sista april. Då firas Kvalborg - ytterst studentikost namn för övrigt - på valfri nation. Denna dag brukar oftast vara roligast i och med att man har hela firandet framför sig, och ingen katastrof har ännu hunnit inträffa. Festen i sig är inget speciellt, mer än att fler personer än vad det är på en vanlig utekväll är på lokal.

Själva valborg ska börja ganska tidigt, och det kan vara slitigt att kliva upp för den som kanske började dricka vitryssar på till exempel Vdala på Kvalborg som till exempel en viss Arsenalsupporter gjorde 2006. Men det är ett jobb som ska göras så det är bara att kliva upp.

På förmiddagen klampar man igång med champagnefrukost, innan man helst tar sig till Ekonomikumparken där cirka 5000 studenter brukar samlas och dra igång festen. Om man vill kan man till exempel sjunga karaoke där, som någon gjorde 2005. Man måste dock inte dricka allt man har möjlighet att dricka, för då brukar dagen ta slut i förtid som det hände för en viss person som sjöng karaoke 2005. I parken är det avgörande att få i sig mat.

Därefter styr man kosan till valfri nation där champagnegalopp väntar. På galoppet bjuds det ofta på livemusik, och där är det också kotym att spruta ner varandra med skumpa. Precis som de där braxen brukar göra i Båstad om somrarna. Det som inte sprutas ut dricks med fördel upp.

Sedan kommer den kritiska punkten på dagen. Omladdet inför kvällen - och det är här en stor del av folket faller i från, som någon gjorde på sitt första valborg i Uppsala och i samma veva söp bort en gitarr vilken Jajje räddade innan han däckade. Man vill gärna ta en dusch och få något att käka i det här läget, men det är inte alltid det blir som man har tänkt sig med det. Eller snarare nästan aldrig - hjärnan har slutat arbeta vid det här laget.

Pallar man fortsätta går man på en hemmafest någonstans - det är nu man slutar svara på SMS och samtal, som någon gjorde till exempel 2007 - och super sig tillbaka till apstadiet. En del går faktiskt ut på kvällen, men det har jag aldrig lyckats med.

Sedan har man bakfylleångest i elva månader, lagom tills laddningen börja komma för nästa valborg.

Så brukar min valborg se ut. Fast de som gillar studentbögeri följer Uppsalaschemat på Wikipedia. Men så kan man väl ju inte hålla på?

Det mörknar över Fiskebäckskil...

...är ett gammalt Asplund-Karlssonsk uttryck som härstammar från otaliga semestrar på västkusten i det pittoreska lilla fiskenästet Lysekil. Man visste att det var dags att lämna badplatsen Pinnevik när de mörka molnen hopade sig tvärs över fjärden.

Likadant är det i Uppsala i dag. Solen skiner och det är så nära badväder man kan komma i april, men ett mörk hot - likt en skugga sänd från Mordor - kan skönjas.

Väderprognoserna talar om regn nästa vecka. Regn på valborg, med andra ord. Det är det mest negativa beskedet sedan jag inte fick rollen som Rasmus på Luffen i friluftsteaterns uppsättning i Gamla Linköping sommaren 1993.

Det mörknar onekligen över Fiskebäckskil.

Konditionsmässig katastrof

På lördag är det seriepremiär i Div VI östväsödnorra (?) Uppland och i vild panik inför denna gav jag mig ut i mina nya Adidas och sprang på ett fält. Nu skulle konditionen vässas.

Men någon har uppenbarligen tränat dåligt på slutet. Redan efter 300 meter kom blodsmaken och resterande cirka fyra km var som skärselden. Nära-döden-upplevelse var bara förnamnet, först nu två timmar senare börjar jag få enstaka nära-livet-upplevelser igen.

Hur i hela helvetet skall jag orka 90 minuter + tillägg på en antagligen tungsprungen gräsmatta i Örbyhus (eller var vi nu ska spela)? Mina ben vägde mer än hela Babben redan när jag började springa, och när jag stapplade hemåt igen var de tyngre än morsan i Gilbert Grape. Man kanske ska ta och undvika att betala in medlemsavgiften? Då får jag inte spela.

Jag hade sådana fina ambitioner i höstas. Den här vintern skulle jag ju träna upp konditionen, men det där gymkortet jag investerade pengarna från tre arbetspass i har mest legat i plånboken och hånskrattat åt mig. I alla fall de senaste två månaderna. Beach 2008 har aldrig varit så avlägsen.

Jag tippar att krampen i vaderna infinner sig i 75: e minuten på lördag? Vad tror du? Den som kommer närmast vinner en Artois på valborg!

Istället för vårskrik

Med den här låten har jag firat vårens ankomst ändå sedan jag fick min allra första CD där i början av 90-talet.

Jag säger bara rupi-tupi-he-e-ej!

Advent varje månad

Jag fått någon form av lön eller studiebidrag i slutet av varje månad de senaste 125 månaderna (löst räknat). De gånger jag faktiskt har undvikit att övertrakassera kontot den sista, eller rentav nästsista veckan innan lönen kommer under dessa månader går att räkna på en hand.

Den här månaden är verkligen inget undantag. I går tog jag ut mina sista slantar för att dricka öl på Orvars. Vad är det för fel på mitt bankkonto? För det är väl knappast mig det är fel på?

Han Jesus föddes den 25: e, och det är ju därför man firar advent i hans födelsemånad. Advent betyder ankomst, som jag antar att alla lärde sig i lågstadiet. Normala människor firar bara advent en gång om året - jag firar advent i väntan på den 25:es ankomst varje månad.

Och ja, jag är också extremt imponerad över att jag kom på den parallellen. Antagligen mer imponerad än vad du är... Men i bland måste även en ödmjuk kille som jag få hylla mig själv. You Christianos.

Inte lika ung och destruktiv som då

Om vi direkt tar och bortser från att jag var på Oves och sänkte en-till-fem Tuborg i kväll så har jag en värdefull tes att bekräfta; jag är inte längre destruktiv på fyllan.

Jag hade en period då det var mer regel än undantag att jag tog med mig, eller rentav stal, diverse artefakter från olika byggen eller nöjesetablissemang. Det destruktiva var en del av utgången ansåg jag förr.

Det finns exempel. Jag var uppe på taket på tolvvåninghuset Mjärdevi Center när det byggdes (jag hävdade länge att det rörde sig om 20 våningar - det var helt fel) och stal en liten apparat, möjligen viktig för bygget. Jag har utforskat - och sannolikt förstört - en utgrävning vid Domkyrkan i Linköping. Och tillsammans med vapendragaren Per har jag vid olika år sabbat scenen vid inte mindre än fyra till fem olika gymnasieskolor dagen före studentdagen.

Jag är inte stolt över dessa tilltag (bortsett från när vi placerade en toalettstol från ett renoveringsobjekt på Folkungaskolans trappa dagen före Pers lillebrors, han med laktosintoleransen, examen - extremt stolt över det är jag) och vissa ångrar jag rentav, men jag har i alla fall kommit någonstans sedan dess.

Ikväll hade jag hela Uppsala centrum för mig själv och hade kunnat sabba både det ena och det tredje, men jag valde helt sonika att inte förstöra ett enda någe och i stället gå hem. Jag slängde till och med min tomma colaflaska i en papperskorg. Jag ser det som ett tecken på mental utveckling, ungefär som när flundran klättrade upp på land och insåg att det var bättre med ben än fenor.

En del blev vuxna tidigt. Jag väntade lite - och jag hade sjukt kul på vägen. Utsikten från byggarbetsplatsen som sedan blev Mjärdevi Center när solen steg en julimorgon 2004 var värt det. Hur farlig klättringen på byggnadsställningar än var.

Det var kul när mamma och pappa blev bjudna på fest i etagevåningen på Mjärdevi Center ett halvår senare och berättade för mig vilken fantastisk utsikt det var därifrån.
- Jag kan bara tänka mig, sa jag.

Och ironin flöt som koldioxid genom rummet.

Ashlee and me

Hur dålig människa är man om man tycker Ashlee Simpsons nya singel, och tillika ZTV:s hitvarning den här veckan, "Outta My Head (Ay Ya Ya)" är catchy?

Det är inte jag som tycker det, men en... eh kompis till mig gör det.

Att göra en Statoil

Nu när solen på allvar har gjort comeback blir man än mer sugen på de varma sommarnätternas återkomst. Och när jag påminns om varma sommarnätter förs tankarna ofelbart till promenadstråket centrum-Lambohov i Linköping, som man alltid går, eller cyklar, när sista bussen har gått och man inte har råd med taxi. Det är det som har blivit känt som att göra en Statoil.

Mina föräldrar har i snart 25 år envisats med att bo cirka åtta kilometer från centrum och det har förutom irritation lett till att, när man inte vill åka hem från en kväll på lokal redan 01.30, man får gå. Normalt sett tar det drygt en timma och man går genom Trädgårdsföreningen, via Stolplyckan och Statoil T1 (där någon korvbaserad rätt i regel inhandlas), följer den oändliga Lambohovsleden innan man, totalt utmattad, når Lambohov.

Senaste gången jag gjorde den här svenska klassikern var i julas, men då tog det av flera anledningar två och en halv timme. Dels hade jag gått på spriten på Platens och dels kom jag på att jag var hungrig när jag redan hade gått 45 minuter på den alternativa vägen hem, och gick tillbaka mot Statoil. Väl där köpte jag bara en 33 cl Coca-Cola, och så här i efterhand kan jag ifrågasätta min logik där.

Andra minnesvärda gånger är när en cyklande Hannes på ett hysteriskt roligt sätt krockade med diket i uppförsbacken på Lambohovsleden, när Björn D blev hotad med kniv av en vilsen ungdom och när jag och Hasselqvist tog sista bussen in till stan, enbart för att köpa chips på Statoil.

Att kalla detta för en Statoil myntades för kanske sju-åtta år sedan då jag och Hassel-Q skrev låten Statoil om just denna redan då nostalgiska promenad. Särskilt uppskattat brukar rimmet "Vi går hem, längtar efter sängen / Det blir tyst, vid Vallaängen" i tredje versen bli. I alla fall av Maja, och hon har gått på visfolkhögskola i Västervik (eller någon annan småländsk ort) så hon om någon borde ju veta.

Låt oss nu tänka på refrängen:
Alla frågor, alla svar
Kommer aldrig se dom klarare än idag
Vi som alltid vandrar här
Kan den gåta vägen bär

Ungefär så djupa brukar samtalen mellan stan och Lambot vara. Fast oftast inte dagen efter - då känns alla frågor och svar ganska pinsamma och inte alls lika genialiska. Men det är väl så det ska kännas dagen efter.

Snygg-Esh och Ful-Elin

Gårdagen kan sammanfattas så här: En påse pepparchips, en påse sourcream and onion, ranchdip, coca-cola, åtta fotbollsmatcher på tv, Esh död på soffan, jag död i sängen. Bra dag i bakfyllans tecken.

I fredags var det korridorsfest, och det dök faktiskt upp två av mina kompisar - 100 % fler än vad jag hade vågat hoppas på. Den var ganska städad, och det blev en hel del gitarrspelande för min del. Därav vattenblåsan på min högra tumme, jag har uppenbarligen legat av mig. Skärpning, Asplund.

Ella kom förbi med ett gäng vänner och hennes kompis Hannes (inte min baby brother alltså) berättade om ett oerhört intressant upplägg för en förfest. Den gick ut på att titta på The Big Lebowski och ta en White Russian varje gång The Dude tar en sådan. Och med tanke på att the caucasian count i den filmen stannar på nio skulle det betyda en fantastisk förfest. Måste testas.

Snygg-Esh, modellen ni vet, kom och drog med mig till Snerikes där det var mycket trevligt. Esh är ju något av en kändis på Snerkan, så han fixade flera gratisöl - I likes. Vi träffade Vinbögen, men i övrigt var det tunnsått med folk man kände. Och så var ju alltså han i Snook som inte är Kihlen där också.

Vi snackade med en tjej som läste ungefär samma sak som Elin i min korridor, som är känd som Snygg-Elin. Detta påpekade vi för tjejen som sa:
- Men jag heter ju också Elin.
- Då är ju du Ful-Elin, sa Esh och skrattade elakt.

Vi skulle på efterfest men tappade bort dom som vi skulle till i samband med matinköp på Pantern, och därmed var kvällen över. När jag var nästan hemma sprang jag på Josefin - en mycket trevlig överraskning, och vi ser alla fram emot Valborg när den där italiofilskan kommer ner till Uppsala igen.

I dag har jag spelat match och förlorat igen. Jag var jättedålig. Men det är okej för serien börjar inte förrän på lördag, så det är då man ska vara bra.

Hur var din helg?

Den ena i Snook

Jag var helnöjd med mig hel dan.

Det bästa var att jag dissade den ena i Snook, ni vet hiphop-duon. Den ena i Snook är ju Khilen som är i hop och producent med Veroincia Maggio. Det var honom jag frågade efter aktivt.

Sen var den andra där på dansgolvet, och då frågade jag så klart vart khilen var, och han bara ...

Det var alltså inte den ena i Snook jag mötte, tan den andra. I did well.

Det här var det sämsta inlägget hittills.

HÄJ!

Vid flod'n i sol'n

Ett säkert vårtecken i Uppsala är att uteserveringen på café Christer Fågelsången är sprängfylld från morgon till kväll - folk i den här stan har alldeles för mycket fritid kan vi konstatera utifrån den iaktagelsen, eftersom att de har tid att sitta och fika hela dagen. Studentdjävlar.
En annan uppsaliensk vink om att våren närmar sig är att skoltröttheten slår nya rekord. Men det allra säkraste vårtecknet är att man kan sitta i timmar nere vid Fyrisån utan att frysa.

Jag satte mig tillsammans med Dennis, Anna och lille Isac (han vägrade dock sitta upp, och skyllde på otillräckligt utvecklad rygg-magemuskulatur) och åt wokade grejer. Sedan kom Ella förbi och därefter Esh, med kaffe från Donken. Ella visade upp sina fantastiska skills med den där lilla flärpen på kaffelocken som man viker bort för att dricka utan att avlägsna locket. Det hela var mycket imponerande och ryktet säger att Norrköpingstjejen ska ställa upp i talang 2008 med sitt trick.

Emma och Match kom förbi och avslöjade att Becks inte alls ska ta det lungt i helgen. Hon skyllde på att hon ville ha en vit helg när hon tackade nej till min korridorsfest i kväll (som för övrigt alla mina så kallade kompisar utom my faithful Ella sviker), men nu visar det sig att hon ska på fest i Stockholm. Jag kan inte påstå att jag är arg på Becks - jag är bara besviken.

Nu sitter jag med solblossande kinder och väntar på att få knäcka den första Artoisen. Korridorsfest i kväll alltså, och de brukar ha en tendens att spåra. Vi får hoppas på den vanliga utvecklingen.

Fylleblogg i natt kan inte uteslutas.

Född i farstun

Då och då råkar vi alla ut för någon som säger:
- Men du är ju helt född i farstun!

De flesta av oss har ju inget riktigt bra svar på det där, men jag har en kompis som har det perfekta - och sanna - genmälet:
- Nej, det är jag inte - jag är född i vardagsrummet!

Personen i fråga är Erik "Gamnacken" Strömfelt, som mycket riktigt mötte världen för första gången i ett vardagsrum i Brokind utanför Linköping. Allt medan storebror Per, två år, satt på mamma Lenas mage som moraliskt stöd.

Man tror att solskenshistorien slutar med det. Men någonstans gick det snett, och med en sådan födsel är det väl oundvikligt att kromosonerna slaskar. I dag håller den lilla gossen på Tottenham, så det är nog inte fel att säga att han är född i farstun - i alla fall rent andligt sett.

Han gav laktosintoleransen ett ansikte.

Lat som en bokhandlare

Det var tur att jag fick hem beställda Österlandsfärden av Hesse idag. Nu kan jag ju läsa den till seminariet i går.

Fylla som inovatör

I går, när Hannes ringde mig kl 02:44, hade han en hel del bra saker att berätta.

Han inledde samtalet med att förklara det förträffliga med svarttaxichaufförer, och bannade sedan sig själv för att han inte hade tagit chaffisens nummer för framtida bruk. Hannes var mycket nöjd över att ha "tjänat 100 kronor" på att inte åka riktig taxi, och fortsatte sitt trassliga resonemang med "och han som körde taxin förlorade 100 kronor". Hur han fick ihop det är oklart.

Därefter blev han lite bitter över att han hade glömt äta på stan, men det glömde han snabbt när han kom in i värmen på Bygdegatan. Därefter var han tvungen att lägga på, för att det blev sjukt dyrt att ringa på mobilen.

Två minuter senare ringde han upp på den fasta telefonen. Då med ett färskt skräckhugg att berätta om. Han hade trott att han hade slarvat bort både mobil, nycklar och plånbok, och hetsletat efter dessa, innan han till slut hade hittat dem i köket. Detta föranledde idén om ett nytt förvaringsställe för mobiltelefoner.

Hannes: "Jag ska sy fast mobilen i mitt skinn. I en liten hudficka, som en känguru. Under mitt bröst. Best idea evah."

Allt jag har att säga om det är: Gört.

Och ja, Hannes hade varit ute på lokal innan det här telefonsamtalet tog vid.

Inför Göteborgskärran

I kväll ansvarar Axel Asplund för att ta in Jetpak-frakten på kärran som anländer från Göteborg klockan 20.00. Runt om i Sverige riktas nu blickarna mot Arlanda och gate 43.

Det är ett tungt ansvar, men Asplund är övertygad om att det kommer att gå smärtfritt.
- Jag har plockat göteborgaren många gånger tidigare, så jag ser inte varför den skulle innebära problem i dag, säger han till King Kolo. Dessutom är det bara drygt 300 kg i kväll, mot det normala halvtonet.

Hur laddar du upp?
- Jag gör som vanligt. Kollar i Jena vad det är för frakt och vilka tranferpunkter jag har att jobba med. Sedan kollar jag upp gater om det är snabbtransfers, men det är det inte i dag. Jag planerar också för hur många bagagevagnar som ska användas.

Hur många vagnar tror du det går åt i dag?
- Magkänslan säger tre. En till Luleå, en till Umeå och en blandad.

Och hur är det med nerverna?
- Jag känner mig ganska lugn just nu, men ju närmare blockning man kommer ju mer känns det. Men det är alltid bra med lite matchpuls, det gör en bara mer koncentrerad.

Vad har du för taktik?
- Det gäller att ta det lungt från början och se till att placera vagnarna på ett bra sätt. Därefter är det bara att ta ett paket i taget, och styra lastarna rätt. Det här ska gå bra.

Till sist, vad önskar du dig mest just nu?
- Att Göteborgskärran ska landa. Och världsfred.

Nu är råttet mågat

Lappjävlar.


Esh, nu styr vi upp en lägenhet. Jag blir knäckt av alla dessa budskap som sitter tapetserade på väggarna i köket.

Östersund Vikings

Såg ni i Östersunds-Posten idag?

Hörru Torgärd, vikingatiden ringde och ville ha sitt namn tillbaka.

Skalmanliv dreaming

Det är inte högt tempo på Trädgårds numera. Skolarbete har jag inget, så tiden går mest åt till att fila på intervjuer och andra texter till Kanonmagasinet samt blogga lite då och då, både här och på min Arsenalblogg. Jag mailar också med en del kulturpersonligheter - idag hade jag exempelvis en mailkonversation med författaren John Ajvide Lindqvist, för att namedroppa lite, angående min uppsats om vampyrer.

Då och då ringer mat-och-sov-klockan och jag trampar ut i köket och äter lite och tar i regel en kopp av det svarta guldet. Sedan kanske jag lägger mig och vilar framför tv:n en halvtimme och slumrar en sväng. Och blir fullkomligt fri från stress och obehag.

Och för er som var oroliga. I dagsläget föreligger ingen akut risk för högt blodtryck, hög puls eller sömnsvårigheter. Inga stressymptom alltså. Jag är kav lugn - som en liten insjö en vindstilla, ljummen midsommarnatt. Inte en enda krusning. Allt är stilla. Så fridfullt. Idylliskt.

Sköna maj välkommen

Okej att jag tonårssov (igen) i dag, men när jag såg UNT satte jag kaffet i vrångstrupen. En månad hade jag sovit! Inte konstigt att jag är lite stel i ryggen.

Det var den beste dagen i hela mitt liv

Lappkrig i korridoren

Nej, det är inte Martin Sourra som har gått i väpnad konflikt på Trädgårdsgatan 17B. Det är de handskrivna lapparnas Dagen D som har inträffat.

Det hela började med en oskyldig lapp från Sofia, där hon riktade en uppmaning till "korren" att bli mer noggrann vad gäller städning och diskning. Ett klart rimligt krav, då dessa detaljer har genomförts halvhjärtat av samtliga sedan nyår med föga oväntat resultat.

Men därefter tog det hus i helvete. Någon, av allt att döma Christian och Patrik, slängde korridorens stekpannor, och meddelade detta med ett käckt meddelande: "Nu har vi inga stekpannor längre :) !". Detta orsakade enorm irritation hos mig då jag inte kunde steka min bacon som planerat, och jag svarade: "Ett tips: Köp nya stekpannor först - sedan släng de gamla. /Axel" (notera att jag ej var anonym).

"Slaget är vunnet" tänkte jag, mycket tillfreds med mig själv.

Men Patrik svarade nästa dag: "OK, så fort du betalar in 100 kr för våren till korridorskassan så det finns några pengar att handla för." Min kritik mot det ologiska i beslutet att slänga stekpannorna innan korridoren hade ekonomiska förutsättningar till ett inköp gick därmed honom helt förbi.

Jag lät Patriks genmäle stå obesvarat, då jag ansåg att det inte förde debatten vidare. Han måste dessbättre ha insett det irrationella i hans beteende, för nästa dag fanns det en ny uppdatering. "Nu har jag köpt nya stekpannor". Bra så.

Men när man trodde att Victory Day äntligen hade kommit, fanns det i morse två nya lappar i köket. En, där Sofia av någon anledning förnekade sin inblandning i stekpannekrisen, och en med trivselregler för kaffebryggaren. Båda kändes lika ointressanta.

Dessa lappar, ständigt dessa lappar. Börjar det kanske bli dags att lämna korridorslivet bakom sig?

Traditioner är till för att hållas

Arsenal vann fuck all i år också. Men det är ju kul med traditioner... Fyra matcher kvar den här säsongen - känns lagom intressant. Kan dom inte bara lägga ner den där fotbollen så att man slipper bry sig?

Dessutom har jag själv spelat match i dag. Nu har jag blånaglar på båda stortårna, det är också tradition så här års. Jag lovar att lägga ut en bild när dom har gottat till sig och levrat riktigt bra. Matchen spelades på en grusplan som bestod av mer vatten än grus, och naturligtvis ramlade jag omkull på slapstickmanér redan efter 30 sekunder så att jag fick springa omkring med jätteblöta kläder i 90 minuter plus tillägg.

Om vi förlorade? Vad tror du själv, Marianne?

Min OERHÖRT finkulturella helg med farsan fortsatte med oförminskad styrka i går. Vi var på en världsmusikkonsert med Cesaria Evora och den var lika tråkig som dagens avsnitt av Parlamentet. Övriga i publiken verkade dock tycka att det var den bästa spelningen sedan Springsteen på Ullevi 1985 och var fullkomligt lyriska. Men smaken är väl som baken. I deras fall är den dock som just innan ett akut nummer två-anfall - full av skit.

Spelningen blev dock den finkulturella droppen för mig, och manchesterkavajen och polotröjan fick åka av för den här gången. Jag drog med mig farsgubben till Donken och vidare till den irländska puben Buddy's på Dragarebrunnsgatan för en gemytlig pint Bass. Avslutade kvällen med att för 29: e gången på ett år somna framför Snatch. Något av en tradition det med.

Nu ska jag antingen äta pizza eller hoppa i Fyrisån på grund av det arsenalska djävulskapet. Det lutar dock åt det förstnämnda. Pizza på söndagar är ju en tradition.

Recension: Cesaria Evora
När: 12/4 2008
Var: Uppsala Konsert & Kongress
Bäst: Att hon rökte på scen. Punken är inte död.
Sämst: Att alla låtar lät som ett medelhavshotells lobbymusik.
Betyg:

Finkulturell helg

Min far är på besök i studentstaden och då är aktiviterna givna. Det handlar om finkultur in absurdum.

Han var på konsert redan när han kom i trosdags kväll, men Sveriges Radios Symfoniorkester föll platt när jag också hade alternativet grusträning med Södra. Igår hade jag dock inget annat val än att följa med och titta på gitarristen John Williams, känd för ledmotivet i filmen Deer Hunter. Men det var ett bra beslut att haka på, för han var något alldeles överjävligt bra på att lira gura. En stor musikupplevelse. Tänk om det fanns sådan kvalitet på Guitar Hora - då kanske jag skulle ge det en ny chans.

Efter spelningen styrde vi kosan mot Katalins vinbar [sic] och varsitt glas chilenskt rött. OERHÖRT finkulturellt. Sedan diskuterade vi Proust i två timmar, avhandlade Picassos blåa period på vägen hem, för att innan det var dags att sova runda av med en djupare analys av Bachs andra Brandenburgkonsert.

I kväll ska vi titta på en negress som sjunger. Det blir säkert också OERHÖRT finkulturellt.

Recension: John Williams
När: 11/4 2008
Var: Uppsala Konsert & Kongress
Bäst: Hans lilla fotpall
Sämst: Att han faktiskt inte spelade Deer Hunter-stycket Cavatina
Betyg:

PCLD

I dokumentärserien Ordförande Persson pratade Göran Persson om sin situation under sommaren 2001. Sverige hade lämnat EU:s ordförandeklubba vidare, och statsministern som hade berusats av den absoluta makten över Europas stater blev deprimerad över att bara ha Sverige att bestämma över. I intervjun med Erik Fichtelius säger Persson att han drabbades av PPD - Post-Presidency Depression - den sommaren.

Själv har jag drabbats av Post-Champions League Depression. I tisdags, efter matchen, var den akut, med sömnbrist, ingen matlust och generell uppgivenhet. I går märktes den på oförmåga att gå till skolan och ett oengagemang på jobbet, som världen inte sett sedan mina telemarketing-dagar.

Dessbättre verkar det gå åt rätt håll. Förlusten kommer jag knappast över före midsommar, men det här akuta tillståndet kan jag nog komma ur till helgen. Om någonting uppmuntrande sker.

Så nu får ni muntra upp mig.

Säger som Walter

-Fuck it dude. Let's go bowling.

Skatteverket = bollocks

Bara 700 spänn tillbaka i år. Jävla snålt skatteverk vi har i det här landet. Det är Reinfelts fel.

Fan, nu måste jag ju jobba i maj också.

Jag gör en Strage

Jag känner mig angelägen om att kopiera det Fredrik Strage gjorde i DN för några månader senare. Han ångrade då sitt betyg i en recension av Arn (filmen, inte flygplatsen) och gav folk som hade sett filmen och inte var nöjda pengarna tillbaka.

Härmed är jag nödd och tvungen att ändra mitt betyg av Terminal 5, Heathrow (flygplatsen, inte filmen). Jag gav den en fyra, men det var naturligtvis oprofessionellt av mig att recensera terminalen redan innan jag hade sett båda fram- och baksidan så att säga. Efter gårdagens långa besök i inchecknings- och avgångshallarna sjunker betyget till:



Anledningarna är flera. Dels fanns det knappt några stolar i incheckningshallen så när jag inte pallade stå upp längre fick jag sitta på golvet som ett gatubarn. Mycket förnedrande, för både mig och för alla som tvingades se på spektaklet. Dels fick vi ytterst lite information om var, hur, när och varför incheckningen skulle ske.

Väl inne i avgångshallen förväntade jag mig en toppmodern anläggning med mängder av spännande installationer, men allt jag fick var en klon av gamla Terminal 1. Fast utan Burger King. En stor besvikelse, givetvis.

Hade det inte varit för att vi hittade en hyfsad bar och för den föredömliga kvaliteten på baconen i min BLT-macka hade betyget gått ner ytterligare ett snäpp.

Så till poängen. Alla som på basis av min recension har valt att åka till T5 får härmed pengarna tillbaka (om ni hör av er skriftligt (obs ej e-post, fax eller telegram) före klockan 06.00 den 8/4 2008). Rätt ska ju som bekant vara rätt.

Egen härd är guld värd

Det var en lååång dag i går. Eftersom att vi var tämligen slitna igår drog vi ut till Heathrow redan vi etthugget trots att planet skulle gå vid sex. Tanken var att checka in, dumpa väskorna och sedan hänga på flygplatsen. Problemet var att vi inte kunde checka in och i incheckningshallen fanns fuck all att göra.

Det var bara att vänta på "further information" i tre timmar, men sedan testade Lander att checka in igen på chans - och då funkade det. Vi såg att de två tidigare BA-flighterna till ARN hade ställts in på grund av att det kom fyra snöflingor över England igår, så vi kunde vara glada över att hamna på en kärra som faktiskt skulle gå.

Planet var estimerat till 18, som sagt - men piloten hade gått vilse på T5 eller något så vi blev så klart sena. Det vara bara att hitta närmaste pub, och fyra Stella senare, kl nio, fick vi boarda. Vi lyfte 21.30 och det var bara att utnyttja det faktum att det är gratis förtäring ombord på BA och runda av kvällen med en GT och några Carlsberg.

Taxi hem till mig, via Shell och en mosbricka, och sedan däcka framför Green Street. What a fucking day.

Det är grymt skönt att vara hemma i ett rum där typ el fungerar och brandlarmet inte går igång klockan åtta på morgonen. Nu tar vi vit vecka för 400 Stella på fem dagar sätter sina spår. Jag kommer att få bo på gymmet under den närmaste tiden.

Mitt liv som ironisk 2

Det är tur att jag alltid har lätt att somna när folk snarkar i mitt rum.

Bitterfittan nedan

Nästa inlägg på den här bloggen är jättebittert. Så: Varning.

Det bästa vore om ni gav fan i att läsa det. Det är en hel del förolämpningar mot folk som kan tänkas läsa.

Jag säger bara fack itt.

Ni är varnade.

Titeln på nästa inlägg är det nordengelska uttalet på ölen John Smith's.

John Smehf

Ni som känner mig vet att jag hatar alla engelsmän som inte kommer från London, och efter att ha träffat på Liverpoolsupportrar har jag ingen, inte en enda, jag snackar noll, fuck all, anledning att ändra mig.

Folk från norra England är som folk från Skåne - i de allra flesta fall jävligt osköna. Liverpool, Manchester, Middlebrough - ni är de nya Malmö, Helsingborg och Kristianstad. Fy fan i helvete, för att vara ovårdad i munn'n, vad tungt det måste kännas.

Det är konstigt med det här geografiska motsattsförhållandet - i Sverige är det Norrland som är skönt-, men mina läsare har å andra sidan aldrig beskyllts för att bry som intellekt och dylikt. Varför starta nu, you Christianos?

Nä, Liverpoolsupportrar är nog de mest osköna människor England har att erbjuda. Det är väl antagligen ironi att det är just Liverpoolsupportrar som ofta är fruktansvärt osympatiska i Sverige också...

Nej, förlåt, just det, det är ju dom som är det mest ödmjuka världen någonsin skådat. Jag glömde.

Det här inlägget har inget att göra med två 1-1-matcher i rad på Emiraten när Pool gör allt för att döda fotbollen som idé. Jag hatar allt ändå. Inga problem. Fuck off, bollocks, you're a whore.

Oh jävlar

I går var vi och käkade på en trevlig italiensk restaurang som heter typ Intermezzo vid Trafalgar Square. Det fanns inget att klaga på, maten var god och servicen suverän. Och det jobbade en svensk tjej där. Hur fick vi reda på det?

Jo, hon avslöjade ingenting när vi beställde eller liknande, men när hon kom med maten var hon nära att tappa den och utbrast "Oh jävlar!". Det var med nöd och näppe jag kunde hålla mig för skratt, och resten av middagen tillbringades med att vi då och då satt och ropade Oh jävlar. Men hon hörde ingenting.

I övrigt tillbringades dagen med att i ytterst bakfullt tillstånd göra två intervjuer samt få en privat guidning av Emiraten. Jag fick också möjlighet att blänga surt på Arsenals presschef Amanda, som är den mest avskyvärda människan i hela Arsenal.

På kvällen blev det sex-sju Stella, så det var rätt städat.

I onsdags, matchdagen, var det däremot så långt i från städad som det bara går. Vi körde klassisk binge-drinking på Gunnars Bar efter matchen och fortsatte i samma hastighet på T-bird och hotellbaren. Tydligen var vi över hos pakistaniern rätt över gatan och köpe mat också, men där sviker mitt minne.

Nu är jag sugen på en Subwaymacka, och sen kan man nog unna sig en peint Stella Artois. Det är ju ändå fredag.

Björn har lärt sig en läxa

Nästa gång Björn är utomlands är jag ganska säker på att han kommer att memorera vägen från t-banan till hotellet, samt hotellets namn. Det hade han inte gjort igår.

Han hängde med mig och Lander ut till Barnet för lite brittisk fotbollskultur och vi hängde därute fram till tolvhugget. Sedan var tanken att vi skulle hitta en pub i närheten av King's Cross eller hänga på hotellbaren. Men hela London var stängt så det var kört och Björn fick sätta sig i en taxi till "jag tror Earl's Court". Det var också nu, cirka halv ett på natten som han började jaga sina klasskamrater.

Jag trodde han tog sig hem lungt och sansat, men en timma senare kom ett SMS: "Ingen har mobilen på. Jag hittar inte. Vet inte vart jag ska ta vägen." Vad svarar man på det? Jag gav honom efter några varvs SMS-konversation att ta in på ett hotell. Eller i värsta fall sova i badkaret hos oss.

Men efter ett, vad det verkar, äventyr i skumma kvarter kom den stackars Möklintagrabben till rätta: "Tio förklaringar från indier senare och jag är hemma." Nu tror jag att han har lärt sig namnet på hotellet i alla fall.

Recension: Heathrow, Terminal 5

När: 1/4 2008
Var: Eh...Heathrow, Terminal 5, London, UK, Europa, världen...
Bäst: All rymd
Sämst: För få gångrullband
Betyg:


Sedan Terminal 5 på Hethrow, världens största flygplats i hela Storbritannien, öppnades för passagerare förra veckan har kaoset var totalt. Flyg har ställts in till höger och vänster, och uppemot 15000 väskor har blivit kvar vid avgående flighter. Det har med andra ord inte varit någon drömstart för nybygget.

Men något kaos lade inte vi märke till när vi landade tidigare idag. Det enda var att de inte lyckades manövrera den där avgångstuben till en början, men efter tio minuters sammanbiten väntan löste sig problemet finfint. Det var också problem med en hiss vid bagageutlämningen. I övrigt rullade allt på i lungt och sansat tempo.

Den nya terminalen är en enorm byggnad och man har inte slösat på utrymmet. Det är högt till tak överallt och det skapar en härlig rymd. Passkontrollen och bagageutlämningen var väl tilltagna och fungerade exemplariskt.

Det sämsta var dock de extrema sträckorna man var tvungen att gå från gaten och vidare genom flygplatskomplexet. Det tog oss säkert 20 minuter att komma fram till bagagebandet - dyrbar tid som man hellre hade tillbringat på en pub. Mer rullband åt folket.

Men som helhet är det väl investerade miljarder. Jag hade inte gjort det bättre själv om jag hade byggt en terminal på en flygplats.

Packad

Att packa är det roligaste som finns. Därför sparar jag det alltid så länge som möjligt, för man vill ju ha det bästa kvar.

Underkläder - check
Extrapar jeans - check
Tröjor av bättre märke - check
Mobilladdare - check
Adapter - check
Hygienartiklar - check

That's all you need, folks. Nu drar jag till LDN och ni blir avundsjuka.

Later bitches!