Att göra en Statoil

Nu när solen på allvar har gjort comeback blir man än mer sugen på de varma sommarnätternas återkomst. Och när jag påminns om varma sommarnätter förs tankarna ofelbart till promenadstråket centrum-Lambohov i Linköping, som man alltid går, eller cyklar, när sista bussen har gått och man inte har råd med taxi. Det är det som har blivit känt som att göra en Statoil.

Mina föräldrar har i snart 25 år envisats med att bo cirka åtta kilometer från centrum och det har förutom irritation lett till att, när man inte vill åka hem från en kväll på lokal redan 01.30, man får gå. Normalt sett tar det drygt en timma och man går genom Trädgårdsföreningen, via Stolplyckan och Statoil T1 (där någon korvbaserad rätt i regel inhandlas), följer den oändliga Lambohovsleden innan man, totalt utmattad, når Lambohov.

Senaste gången jag gjorde den här svenska klassikern var i julas, men då tog det av flera anledningar två och en halv timme. Dels hade jag gått på spriten på Platens och dels kom jag på att jag var hungrig när jag redan hade gått 45 minuter på den alternativa vägen hem, och gick tillbaka mot Statoil. Väl där köpte jag bara en 33 cl Coca-Cola, och så här i efterhand kan jag ifrågasätta min logik där.

Andra minnesvärda gånger är när en cyklande Hannes på ett hysteriskt roligt sätt krockade med diket i uppförsbacken på Lambohovsleden, när Björn D blev hotad med kniv av en vilsen ungdom och när jag och Hasselqvist tog sista bussen in till stan, enbart för att köpa chips på Statoil.

Att kalla detta för en Statoil myntades för kanske sju-åtta år sedan då jag och Hassel-Q skrev låten Statoil om just denna redan då nostalgiska promenad. Särskilt uppskattat brukar rimmet "Vi går hem, längtar efter sängen / Det blir tyst, vid Vallaängen" i tredje versen bli. I alla fall av Maja, och hon har gått på visfolkhögskola i Västervik (eller någon annan småländsk ort) så hon om någon borde ju veta.

Låt oss nu tänka på refrängen:
Alla frågor, alla svar
Kommer aldrig se dom klarare än idag
Vi som alltid vandrar här
Kan den gåta vägen bär

Ungefär så djupa brukar samtalen mellan stan och Lambot vara. Fast oftast inte dagen efter - då känns alla frågor och svar ganska pinsamma och inte alls lika genialiska. Men det är väl så det ska kännas dagen efter.