Wohoo! Four-day weekend!

Vad lyxigt det känns att få säga "nej, nu tar vi helg" redan på onsdagskvällen. Det var i alla fall vad jag ropade i Jethallen, tätt åtföljt av ett klassiskt "later bitches", innan jag spurtade till tåget.

För nu är sommarens stora begivenhet nästan här. I morgon hoppar vi på Yrantåget norrut för transport till Östersund. Det ska bli en tre dagar lång fest, och Kalle har utlovat att fjolårssuccén ska upprepas. Förra årets schema kopieras i princip rakt av, och blir det bara hälften så roligt som förra året kommer det att bli galet kul.

Det här är årets mål med Yran:

• Se Säkert. Det misslyckades jag bittert nog med i fjol.
• Få Esh att äta älg-wrap och INTE kräkas av den.
• Dricka Dräparen.
• Bli för full.
• Bli nära nog nazistiskt patriotisk under Ewerts tal.
• Gå vilse.
• Bli pank.
• Skälla på Josefin om hon inte kommer dit.
• Bada i Storsjön.
  

Jag skulle bli mycket förvånad om jag inte når alla de här målen. Å andra sidan blir jag förvånad om jag når alla de här målen, för att använda en landersk helgardering.

Men innan tåget går ska jag och Esh kolla på våran lägenhet. Det blir också spännande och så.

Högt tempo just nu. Vojne, vojne, hur ska man hinna med allt skoj?

Får se om det blir någon uppdatering med det senaste skvallret under helgen. För det känns ju som att det kommer att finnas en hel del skvaller att ta upp när bröderna Engblom är med i matchen. Allt beror på datamöjligheterna i norrort. Jag utgår dock från att Jesper styr upp förutsättningarna för mig.

Min sommarbild 2008

När jag söker avkoppling brukar jag åka till gate 32 på Arlanda och bara sitta och njuta av lugnet som råder på plattan om kvällarna. Jag ser solen sjunka över den grönt böljande uppländska nejden och låter tankarna vandra fritt. Unnar mig själv kontemplation.

Det är här jag laddar batterierna, samlar kraft för kommande stressfyllda dagar. Det är mitt smultronställe just nu, i juli 2008.

Jag ser det som en ynnest att få arbeta i sådana här miljöer. Det är som att jobba mitt i en målning av Monet eller van Gogh eller Anna Ancher. I bland måste man bara stanna upp och njuta av det underbara nuet.

Så gör och känner jag vid gate 32 på Arlanda, i juli 2008.

Not.

Det har varit en lång dag

Man vet att dagen har varit pressad när man först kl halv tolv har tid att göra den stora surfrundan.

Så här med facit i hand hade det kanske varit värt att bara softa i helgen i och med att jag nu är mer trött än vad jag var i fredags efter tolvdagarsveckan. Å andra sidan har jag haft två riktigt grymma dagar så med facit av facit i hand i hand var det värt det.

Fattar inte heller riktigt vad jag menar. Tolk, anyone?

I fredags var det mycket riktigt ett mindre fylleslag hemma hos Jajje och på Snerikes. Det var Singstar hemma hos Jajje som brukligt är, och anglofilt fotbollstugg med Väcklund, Stan the Man och Watford-Paul på Snerkan. ("Gay-boys, what's the score. Gay-boys, gay-boys, what's the score?" sjöng jag. "We take Elton up the Arse!" svarade Paul.)

Småsliten tog jag mig till Vasastan i STHLM där Oskar, min första kompis från mellanstadiet, bor över sommaren, och det var riktigt kul att få lite catch-up med honom. Han var hundvakt åt den mest lugna hund jag någonsin har upplevt - ett riktigt föredöme - så det hade kunnat bli lite jobbigt för mig som hatar djur i alla former utom den ätbara, men det gick alldeles utmärkt.

Vi hängde runt lite i Hagaparken, drack någon öl, gick ut och käkade på en najs italienare innan det var dags att ta tåget hem.

Igår blev det upp i ottan och transport till Arboga där mor och far väntade med skjuts till landet. Det var härligt med en avslappnande dag på stranden och på Ralleslog. Jag brände mig själv i solen, men inte köttet när vi grillade tillsammans med kusin-Thomas.

På natten drömde jag en mardröm i vilken jag mötte Harry Potters ärkefiende Voldemort, och utan att ljuga vaknade jag med i skrik. Det kändes sjukt märkligt, men så var den där jäveln riktigt otäck också. Tänk fågelskrämma. Fast inte lika otäck som den mardrömmen pappa berättade om där han jagades av tjädrar som hade zulu-krigarhuvuden. Där låg Voldemort i lä.

Sen fick jag betala en miljard kronor till fucking jävla kuk-SJ för att åka 50 minuters tåg som dessutom blev försenat, innan det var hets till jobbet. Väl hemma igen var det bara att ta itu med vissa åtaganden med Arsenalbiljetter som jag har ignorerat under helgen, och det tog sin lilla tid. Men nu får jag i alla fall däcka.

Jag tänker stänga av mobilen och sova tills jag vaknar. Fast jag får nog ställa en klocka, börjar trots allt jobba kl 15, och har redan försovit mig till det passet en gång i mitt liv.

Låt oss taga helg

Efter att ha jobbet mer eller mindre hårt i 24 av de senaste 26 dagarna känner jag att det ska bli helt okej med helg. Hade tänkt att vara helt ledig, men så ringde Trolldegs-Oskar och tyckte jag skulle komma förbi honom i Stockholm i morgon, och så tyckte farsan att jag skulle åka till landet på söndag så då gör man ju det. Man är ju inte gjord av trä.

Men innan dess blir det ett mindre fylleslag hemma hos Jajje samt på Snerikes. Fett najs brorsan.

Har också under dagen fixat någon som kan ta mina jobbpass på torsdag och fredag, så att jag kan åka till Storsjöyran utan att fuska genom en planerad sjukning. Det är nu ni berömmer mig för att jag valde att inte vara oärlig.

Annars kan arbetsdagen sammanfattas med att jag var så trött när jag kom till jobbet att jag inte orkade gå och hämta kaffe på en timme, samt att jag ägnade fyra timmar åt att lyssna på P3 Dokumentär om Fadimemordet och kolla på South Park. Fredagar kan vara ganska softa.

Till sist vill jag bara önska er en trevlig helg. Njut av värmen för snart är det höst och ångest i mörker. Det kommer att gå på ett litet kick.

Hole in one på hål sju

The best days are not planned sjunger Anna Ternheim. Med det menar hon att det blir en grym dag om till exempel jag, Dennis och Jajje har bestämt oss för att åka ut och bada, men på vägen passerar en fotbollsgolfbana, där VM faktiskt spelades häromveckan, och väljer att köra 36 hål.

Det var en skön mix av talang, tur och talanglöshet under de dryga två timmarna vi var ute på banan. Till höjdpunkterna hörde min hole in one, Dennis dito (fast i ett mycket lättare hål) och hans totala felberäkning när han sköt en boll käpprätt åt helvete in i ett rosbuskage omgärdat av brännässlor.

Men dagen nådde sitt absoluta klimax när Jajje skickade ut en boll i vattendraget. Det var bara att ta av sig skor och strumpor och börja vada. Han var, för att använda ett typiskt Jajje-uttryck, toppnöjd.

Naturligtvis vann jag ingen runda, men jag var i alla fall jämn och gick runt på 75 skott på bägge varven, sex över par. Det var särskilt förnedrande att få spö av Dennis i första rundan eftersom att han körde i flip-flops.

Lagom ansatta av kliande ben efter brännässelattacker, vätskebrist och solsting tog vi nöjda bilen hem till Dennis där en furstlig grillmiddag styrdes upp. Fläskfilé, pommes och hot bea med en enklare sallad var precis vad man behövde efter dagens äventyr. Vi rundade av kvällen med några öl och jag var så tillfreds med denna spontana dag att jag till och med gick med på att spela Guitar Hero, hör och häpna. Och jag sög inte! Ge mig ett tak så ska jag sätta ett kors i det.

Att jag sedan vaknade klockan två med sprängande hufvudvärk på grund av vätskebrist är dock en helt annan historia.

En stor triumf i det lilla

Att jag inte är någon Lisbeth Salander vad gäller datorer är ingen hemlighet. Jag är inte ens Carl Hamilton. Men nu har jag löst ett problem med min dator som har gäckat mig under flera månader.

Problemet kan synas trivialt, och är som alla dataproblem ett fett i-lands. Trots det har det varit källa till stor irritation och blivit något av en tidstjyv.
Alltså, problemet har varit detta: Det har inte gått att scrolla nedåt i en text med hjälp av piltangenterna under det senaste halvåret, då man enbart har hoppat till slutet av sidan och inte bara någon centimeter som regeln är. Jag vet inte hur många gånger jag har tappat bort mig i texter på grund av detta, men vi snackar hundratals.

Jag har tänkt att det där borde lösa sig själv, eftersom att det uppstod av sig självt. Så har emellertid inte blivit fallet. Fram till idag, då jag en gång för alla gav mig fan på att hitta boven i dramat. Vilket jag omsider gjorde, och vips - ett klick i en ruta senare - så kunde jag åter använda mig av piltangenterna vid scrollning.

Det är en glädjens dag.

Nu ska jag skaffa mig ett liv.

Socialism är underskattat

Då förra veckan bestod av all work and no play är mitt mål den här veckan att få in ett mått av sociala aktiviteter i livet. Det är i och för sig lättare att ha ett liv (nåja) även utanför Arlanda när man har morgonvecka då det faktiskt är möjligt att komma hem och slagga någon timme för att sedan gå ut och leka.

Igår, efter en livsnödvändig tupplur efter passet, drog jag ut till Jajje och hängde där ett tag och kollade på när han och John lanade Football Manager. Det må låta tråkigt, men som det barn jag är blev jag distraherad och road av tv:n där reprisen av Arsenal-Reading från i våras gick.

Sedan blev det pizza och Monopol - spelet alltså - hemma hos John. Jag kom tvåa, hårfint besegrad av Johns sambo. Jajje var sämst, och hamnade i finkan fem gånger redan innan han hade passerat gå första gången. Roligast var dock när John hamnade i pengatrubbel och jag erbjöd mig att köpa loss Norrmalmstorg som normalt sett kostar 8000. Han erbjöd den till mig för 9000, när han menade 19000, och jag högg givetvis direkt. John hävdade ångerrätt, men säg en person som har vunnit någonting på att vara snäll i dagens samhälle. Köpt var köpt.

Jag cyklade dock hem i vredesmod, efter att ha vält bordet över ända och sparkat ett hål i en icke bärande gipsvägg, eftersom att jag inte vann skiten. Det är märkligt att man kan bli bitter över att inte vinna ett meningslöst spel. Fast om jag kände mig sur, undrar då hur Jajje kände sig.

Det var i alla fall trevligt med lite social träning igen i och med alla bostavskombinationer jag har börjat utveckla på senare tid. Min PA säger att det är bra för mig att träffa folk. I trust that.

Jag tror jag ska upprepa socialismkonceptet ikväll. Det ryktas om kombinationen Dennis, balkong och öl.

Clark, Svartenbrandt - same shit

Såg att superskurken Clark Olofsson har råkat i klammeri med rättvisan igen, och kom då att tänka på att han i princip har bott granne med mig. Ett tag gick till och med hans barn på fritids på Slestadskolan där min barndomsvän och granne Fredriks mamma jobbade.

Jag drog mig då till minnes en skön historia som hon berättade en gång.

Sen drog jag mig till minnes att den historien inte alls handlade om Clark, utan om en annan superskurk, nämligen Lars-Inge Svartenbrandt aka Lars Ferm. Samt att det naturligtvis var gamle Svarten och inte Clark som en gång i tiden bodde i Lambot, eller om det var i angränsande Mjärdevi.

Det gör dock inte Freddans mammas historia mindre skön.

Det var utvecklingssamtal och Ferm lallade in i grupprummet, eller in dit nu utvecklingssamtalet hölls. Det hela fortlöpte förhållandevis smidigt, då den notoriske bankrånaren plötsligt lutade sig framåt och avbröt mamma Anki.
-Hörrudu! sa han. Vet du hur du skulle bli jävligt populär bland ungarna?
-Nej... svarade hon tveksamt.
-Du ska öppna en glasskiosk på skolgården. Då blir du populärast här.

Jag vet inte om man ska kalla Svartenbrandt populist eller inovatör. Men nog är det mycket entreprenörtänk över hans idé. Och visst hade Fredriks mamma blivit Slestads populäraste fröken om den hade gått att genomföra. Men tyvärr tillät inte budgeten en glasskiosk.

Kalla mig ADHD

Sitter på jobbet med någon form av hetsattack i kroppen. Jag är mer rastlös än Ryan O'Riley i Oz när han väntar på att få besked om hans bror Cyril har blivit avrättad eller inte. Fast jag knallar inte omkring i en målad labyrint i en baskethall, någonstans i ett amerikanskt fängelse. Jag sitter i en, visserligen inte helt obekväm, kontorstol, i en Jethall någonstans i ett svenskt fängelse.

Jag försöker komma på en hemsida som jag inte redan har varit inne på 25 gånger idag, men det är dödfött. Har varit inne på alla sidor på nätet. Jag försöker komma på något att styra med på jobbet, men det finns absolut ingenting att göra för tillfället. Inga flighter är på gång att landa och inget ska köras ut inom en överskådlig framtid. Jag kväver en frustrerat skri framför datorn och spänner varje muskel i kroppen i spasmisk desperation.

Ögonen söker sig ideligen till klockan. En minut går. Ytterligare en. Men det är lik förbannat ett kvarts dygn kvar på arbetspasset. Jag tar upp en tejprulle och kastar den håglöst på en truck. Tittar på klockan igen. Två minuter har gått.

Går och hämtar dagens 925:e kopp kaffe. Tänker att det är tur att det snart bara är fem dagar kvar till helg. Tar min ADHD-medicin.

Det handlar bara om att förlika sig med juli

Juli månad 2008 är inte mitt livs roligaste period. Det kan jag dock acceptera, för det är trots allt en dräglig tillvaro och jag vet att jag bara har fyra jobbveckor kvar i sommar. Ljuset i tunnelseendet börjar krävla mot iris, som jag brukar säga.

Idag är det fredag och normala människor är antingen på semester eller tar helg nu som i nu. Jag ska dock som bekant arbeta imorrn, dagen efter det, dagen efter det, dagen efter det, dagen efter det, dagen efter det och dagen efter det. Sen får jag ta helg som vanliga människor. Och inte sådan helg som Hannes tog efter gymnasiet som sträcker sig över tretton månader (and counting) och föranleder otaliga mer eller mindre hetsiga diskussioner med föräldrarna (läs pappa), vilket sedan leder till att man får skriva på ett kontrakt hemma i vilket det står att man måste gå och lägga sig senast klockan ett varje kväll. Inte en sådan helg alltså.

Men kontinental i mitt kynne som jag är ska jag unna mig en eller rentav två öl hemma hos Jajje ikväll. Jag måste få någon annan social stimulans än den något grabbiga jobbjargongen, som i och för sig inte är så grov som man kan befara men likväl jargong. Med allt vad det innebär. Say no more. Knudge-knudge. Know what I mean, know what I mean.

Sju dagar till helg. Nu kör vi så det ryker boys and girls.

De skriver om mig i tidningen

Uppsala Studentkår har skrivit en debattartikel om mig. Jag är hedrad.

Recension: Eshs nya frisyr

När: Nu, typ
Var: På hans huve, Adidaslagret, Bajen Sjöstad
Bäst: Vuxenvibbarna
Sämst: Nazistvibbarna
Betyg:

Det var nog ingen som tog honom på allvar, men Esh har faktiskt talat om att klippa av sig kalufsen en längre tid. Kanske var det ett sätt att någonstans ändå plantera den här idén bland medmänniskorna, så att den totala chocken när han faktiskt lät barret falla skulle bli något mer återhållsam.

Men när jag fick det här MMS:et förra veckan blev jag trots det alldeles överumplad.

Det var till en början svårt att förlika sig med det här. Hur skulle jag nu förhålla mig till min allt längre frisyr? Vi ska ju ändå bli sambos. Kan man vara sambos om bara den ena har långt hår, eller tvärtom? Det var många frågor som dök upp innanför skallbenet som täcktes av mitt svallande hår, men till slut kunde jag lugna ner mig. Detta var ingenting som skulle påverka vare sig min frisyr eller framtida boende.

Därmed kunde jag se mer objekt och nyktert på hans nya do. Och jag kom då fram till att den var riktigt stilig. Välvårdad, men ändå en smula upprorisk. Framåt, men samtidigt laid-back. Vuxet, men inte gubbigt. En frisyr för en man mitt uppe i nollnolltalet.

Det enda som drar ner betyget är ju den ofrånkomliga Hitlerjämförelsen. Det är svårt nog att bära mustasch utan att få kommentarer som rör den tyske tyrannen. Men det är mer en produkt av historien och samhället idag, än något Esh kan ta ansvar för. Likväl är det detta som hindrar från femman.

Samtidigt är det inget alternativ att raka bort mustaschen för då skulle han se så ung ut att han inte ens skulle få handla på Bolaget - även om han hade legget med sig. Som ni ser.

Bilden är från i maj i år. Jag har photoshoppat bort muschen.

En dag i ekorrhjulet

04.35: Väckning. Aldrig varit så bitter. Äter två knäckemackor till frukost.
05.04: Upptäcker att Upptåget är inställt.
05.25-05.55: Buss söderut på E4:an. Solen i ögon hela tiden.
06.02: Får kaffe. Blir lite glad ändå.
07.40-07.45: Tappar paket från vagnen vid fyra tillfällen. Vrålar könsord i trucken. Sparkar på ett paket.
8.30-12.53: Surfar på Internet. Äter en banan. Dricker kaffe samt varm chocklad. Tittar på CNN. Får betalt för detta.
12.53: Springer till tåget.
14.00-18.30: Power-nap. Drömmer att jag åker i en Focker till Australien men störtar i en sjö. Tredje flygplanskrashen på kort tid. Vad är det som händer? Har tre missade samtal, men har inte vaknat.
18.30-19.30: Lagar mat. I fucking källaren. Aldrig varit så bitter. Läser Kanonmagasinet, nya numret.
19.30-20.15: Slötittar på AIK.
20.15-21.30: Programmerar ett mindre dataprogram för Arsenal Swedens biljetthantering, samt går igenom 50 mejl.
21.30-00: Slösurfar.
00.01: Börjar däcka. Drömmer antagligen om flygolyckor.

Hodiladi, hodiladi, hoppsan vilken dag.

Oh that måndagsångest

Hemkommen efter en helg som innehöll årets fest var det inte direkt att jag hjulade ner till Upptåget för att åka till jobbet. Vetskapen om att jag dessutom har en ny tolvdagarsmangling framför mig gjorde inte promenaden lättare. Men livet är ju en hynda då och då, så det är väl bara att acceptera.

Lördagens festligheter var dock i fin oas i julijobböknen. Jag anlände till Linköping mitt på dagen, tog en fika med mor och far innan det var dags att dra ut till ungefär Mantorp. Hann dock med ett pitstop på klassiska puben 55:an med Nettan, Elin och Chelsea-Sam. Elin såg för övrigt inte alls ut att vara gravid.

Jag borde ha guidat Nettans farsa som ställde upp som chaufför raka vägen till stugan där festen hölls eftersom att jag var där för bara två veckor sedan, men mitt lokalsinne fungerar numera bara på terminal 1-5 på Arlanda. Väl på plats kunde jag dock konstatera att vi hade kört rätt, så väl kände jag igen mig.

Festen var skönt avslappnad utan en massa tal och annat tjafs och alla var glada - särskilt brudparet. Sandra, som håller på Aston Villa, uppskattade kanske inte min present (ett familjemedlemskap i Arsenal Sweden) till fullo, men hon får väl byta lag helt enkelt nu när Mellberg har bytt klubb.

Det serverades bål baserat på tetravodka - need I say more on den detaljen?

Ett av kvällens stora ögonblick var, förutom en mental allsång på det spontana dansgolvet i snickarboden, när Per slog ner tre klossar med ett kubbkast. En bragd i det lilla, men så besitter han ju superkrafter - vilket hans kast med litet dansgolv visade för två helger sedan.

Jag hade tänkt åka till Lambot på kvällen, men Laktos-Erik övertalade mig att stanna över natten och jag avled efter många om och men på en soffa.

Söndagen var något sliten, men det blev familjeutflykt till Idrottsparken i Norrköping där IFK fick stryk av Bröderna Elm FF. Alltid fint med utflykt med kaffe i termos och allt. Kvällen rundades av med scones och frågestund till Hannes. Frågorna rörde hans oförmåga att ta tag i sitt liv, och det är en fet partydödare i hans värld. Men en stämningshöjare i min.

Bara elva dagar kvar till helg nu. Lets go fucking mental!

Oh that fredagskänsla

Så är då snart min första tolvdagarsvecka den här månaden över. Ska bara såsa mig igenom två timmar till innan jag får smita till Upptåget.

Idag har det varit sjukt lungt på jobbet, men efter gårdagen - då jag fick jobba med Berra Blåbär som inte hade koll på någonting - är jag värd en tokslapp dag. Hemma ligger också en välförtjänt öl och jäser. Det är ju ändå fredag.

Jag och Dennis lyckades läsa öl-transfereringen i går, men det krävdes en Jönsonliganplan för att fixa det i och med att han skulle ut till landet innan jag kom hem från jobbet. Han dumpade ölen i sina föräldrars trappuppgång där jag senare, som om i en spionfilm, hämtade den. Franz Jaeger-säkert säger jag bara. Andra är säkert mindre imponerade av vår plan, men det gör det inte mindre klurig.

I morgon blir det återigen Linköping, för tredje gången på en månad. Känns som att jag inte gör annat än att jobba samt åka till Linköping. Allt är Pers fel, för det är han som gifter sig. Men det går an, som Carl Jonas Love Almqvist skulle ha sagt.

Nu jävlar i min lilla låda tar vi helg. HÄJ!

Inte heller jag

Länk of the day.

Ärligt talat, folk måste sluta jobba när dom är fulla.

Om jag var en rik man

Varje gång jag träffar Dennis brukar han säga "tiden går fort..." med ett tonfall som gör mig lite deprimerad. Jag vet inte varför, men det känns som att han kritiserar tiden och jag av någon anledning måste försvara den.

Hur som helst så har han fel. Tiden går inte alls fort. Den går jävligt långsamt. Jag fattar inte hur det fortfarande kan vara mer än två veckor kvar till nästa löning. Det har ju redan gått tolv veckor sedan förra lönen kom. I alla fall känns det som det.

Och av löning är jag i oerhört stort behov. Jag har inte varit så här fattig sedan Roskilde 2005, då varken Erik, Nettan eller jag hade råd med broavgiften från Danmark så Erik fick ringa hem och be sin mamma sätta in pengar. Då var vi som ett gäng genuina gatubarn. Gatubarn med bil i och för sig, men alla kan väl sno en bil om andan faller på. Det är ju inte som att det är olagligt liksom.

I dagsläget har jag ungefär tio kronor på kontot, men jag har trumf på hand. Jag har ännu inte övertrakasserat kontot, så helt bankrutt är jag inte ännu. Det blir jag till helgen.

Det är för övrigt A och O att Dennis börjar svara i telefon igen så att jag kan få tag på den öl han köpte till mig i Tyskland för en månad sedan - jag behöver förtäring till helgen då jag ska på någon form av bröllopsfest i Mantorp. Tyvärr är han mest upptagen av alla jag känner även när han har semester, så det ser mörkt ut. Hannes kanske kan köpa ut till mig...

Det var inte jag

Länk of the day.

Carpe diem my ass

Under terminerna brukar jag alltid tänka på hur skönt det skulle vara att bara jobba - istället för att plugga och extrajobba - och slippa ha stressen att göra klart en massa meningslösa PM och läsa klart isländska böcker som man fattar fuck all av. Jobbtillvaron på sommaren framstår då som, kanske inte paradiset på jordet, men i alla fall snäppet behagligare än plugget.

Så blir det sommar och någon form av heltidsjobb tar vid. Då förvandlas plötsligt pluggtillvaron till ett nirvana och blir målet med hela tillvaron. Det blir enformigt att jobba varje dag, och variationen som kombinationen plugg-jobb innebär känns därmed som det ultimata vardagslivet.

Men så blir det höst och plugget drar igång, och efter en månad är man tillbaka i dagdrömmar om att bara jobba. Jag blir, precis som Veronica Maggio, aldrig nöjd.

Han som sa fånga dagen vet inte vad han snackade om. I alla fall jobbade han inte på ARN, samt läste till lärare. Carpe diem, what a wanker, what a wanker.

Ett sunt beslut

Jag brukar tycka att folk som klagar på sina jobb är ganska irriterande. Jag menar byt jobb om det är så sugigt och så vidare. Nu inser jag att jag efter en vecka med morgonpass är en lika god, om inte bättre, kålsupare, så nu ska det bli annat ljud i min cow bell. Inget mer klag på jobbet.

Det är ju nämligen så att jag själv har sagt att jag kan jobba hela sommaren, så då är det ju helt orimligt att klaga när jag blir tilldelad jobbpass hela sommaren. Och jag hade mycket väl kunna säga nej till att jobba i helgen, med den klassiska ursäkten "jag ska bort". Ändå sitter jag och klagar på att jag är på jobbet.

Och det blir ännu mer helt orimligt när vi tar med den oerhörda lättjan som sänker sig likt en våt filt över den här arbetsplatsen om sommaren. I går jobbade jag till exempel 8,5 h på pappret, men effektiv arbetstid kan aldrig ha överstigt två timmar. Jag satt alltså och glodde på South Park och lyssnade på P3 Dokumentär (Gottröraolyckan) i sex timmar och fick betalt för det. Jag hade ändå sannolikt pysslat med liknande hjärndöda sysslor om jag hade varit hemma, men där får jag inte betalt för att lata mig. Om man inte räknar ångest över att jag inte gör något vettigt som betalning.

Så om jag klagar något mer den här sommaren får ni ge mig en åthutning och/eller en lavett och säga till mig att skärpa mig.

Fast, när jag tänker efter, lite måste man få klaga. Det är ändå en mänsklig rättighet enligt FN:s universella deklaration.

The ARNing

All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.
All work and no play makes Axel a dull boy.

På grund av, vi kan kalla honom Professorn för att han är så JÄVLA smart, måsta jag jobba i helgen. Professorn hade glömt att han skulle jobba i helgen så nu måste jag täcka upp. Tur att jag får betalt för att jobba, annars skulle jag aldrig ställa upp. Men det suger likväl hästdolme.

Bit ihop nu

Bara nio timmar kvar. Sen är det helg.

Sluta var bitter över att du inte fick ledigt så att du missade Leonard Cohen i Helsingborg i går. Han är bara 72 år och kommer naturligtvis framgent komma till Sverige lika frekvent som Iron Maiden brukar göra.

Och var inte bitter över att du i maj tydligen sa ja till att jobba om två helger. Det blir ju bara tolv arbetsdagar i rad, inga problem.

Dessutom är nudlar den allra godaste maträtten. Tätt följd av havregrynsgröt. Mmm...

Du vet att det kunde vara mycket värre. Du kunde ha varit Spurssupporter.

Hur röker du egentligen?

Hannes, du har ciggen åt fel håll. Filtret gör ingen nytta när du har den så.

För övrigt är det helt okej för mig att du tar en tagg då och då. Men samtidigt kan jag tycka att din kritik mot farsan när han köpte en cigarett i Danmark 1995 framstår som hyckleri i och med den här bilden. Ville bara säga det.

King Kolo rasar mot bloggtorkan

Är inte en del folk här i högerspalten fullkomligt värdelösa på att uppdatera sina bloggar? Frågan är om de har förstått poängen med en blogg?

Eller är det kanske jag som har missförstått poängen med att blogga? För regeln verkar ju tydligen vara att ha en blogg, men aldrig uppdatera den. I så fall ska jag skärpa mig och dra ner rejält på uppdateringstakten.

Jag begär inte mycket, men några rader då och då om vad bloggaren sysslar med, hur denne mår samt kanske någon fin liten provokation sådär till helgen vore väldigt uppskattat.
Ni måste tänka på att jag sitter framför nätet större delen av dagen i och med att jag har ett slappt jobb, samt saknar liv utanför detta. Därför, som en god gärning mot mig, uppdatera!

Kudos dock till Lander, Hannes och i alla fall Kerstin (byt namn på bloggen - Love känns fruktansvärt inaktiv). Ni hjälper mig slå ihjäl i alla fall några minuter på jobbet.

Roskilde, exakt ett år sedan

Förra årets Roskildefestival var inget annat än en levande naturkatastrof och var antagligen det som fick mig att ge upp hard core-festivallivet. Det regnade löst räknat 40 000 mm under Roskildeveckan och värst var det 2-3 juli. Då smattrade det konstant på den presenning jag och Hannes hade placerat över tältet.

Desperationen som den hopplösa väderleken skapade gick inte att bota med enbart Tuborg. Jag var tvungen att tortera min lillebror med silvertejp för att själv överleva. Detta dokumenterades givetvis. Betänk här att vi hade måst sitta i ett fuktigt tält med små lerpartiklar omkring oss i cirka sex timmar när detta inträffade. Det blir inte fullt så idiotiskt då. Även om det fortfarande är på Jack-ass-nivå vad gäller idiotin.



Skadeglädje är den mest äkta formen av glädje.
Se gärna del ett också. Den gör fysiskt ont att se.

Den stora sömnen

Mina tankar rör sömn mer än vanligt den här veckan har jag märkt. Det blir nog så när man inte får sin normala dos, och, precis som Archimedes, får cirklarna rubbade. (Pretentiösa liknelser är balla.)

Positivt då att jag faktiskt pallade att hålla mig vaken under dagen igår så att jag för en gångs skull kunde somna på en rimlig tid. Det var visserligen inte så svårt att vara vaken sedan jag passerat den kritiska timmen runt kl 16, då jag hjälpe Esh flytta ut sina möbler från Studentstaden.

Det var en effektiv flytt, men inte lika effektiv som när Dennis och Anna flyttade för ett tag sedan. Då flyttade vi en tvåa på ungefär 13 minuter, men då var det också minutiöst förberett. Fast Esh hade i och för sig förberett sig så bra han kunde. Inte alls, alltså.

Vi ställde prylarna i Kalle och Annas lägenhet (Måste alla heta Anna? Från och med nu kallar jag Dennis Anna för Kumla och Kalles Anna för Jesper). Intressant att Jespers mamma och syster Malin var där och höll på att flytta Malins grejer. Nu finns det möblemang för en större herrgård i Kalle och Jespers tvåa.

Efter flytten drabbades jag av en mina övertändningar igen och gick ut och sprang en runda. Det var sjukt jobbigt på grund av min bristande kondition. Som vanligt, alltså.

Sedan återstod det bara att somna med nyduschat hår, vilket ledde till att jag såg ut som Tim Burton i skallen när jag vaknade. Och det är ju bra, för jag har alltid drömt om att vara en framgångsrik regissör.

Att inte power-nappa

Idag fyller King Kolo ett halvår. Jag firade det genom att kliva upp klockan 04.35 efter cirka två timmars sömn, käka en macka och dra ut till ARN. En massiv hyllning, skulle jag hävda.

Det kan tyckas märkligt att jag inte kunde somna i går kväll efter att ha klivit upp 04.35 även i går morse, men tack vare en otroligt otaktisk tupplur från det att jag kom hem från jobbet vid 16 fram till kl 20 var jag lika pigg som vanligt på kvällen. Jag som bara skulle vila lite i sängen framför Simpsons...

Jag tror det mest ödesdigra beslutet var att krypa ner under täcket. Det var där jag förlorade matchen mot Der Sandman.

I dag kom jag hem tidigare än igår, utan en tanke på att lägga mig ner. Men efter sopplunchen ryckte det i ögonlocken och jag var ytterst nära att vika ner mig. Som tur var ringde Lander och tvingade upp mig. Cheers mate.

Nu bearbetar jag kroppen med kaffe och självspäkning av svårare grad. Tänk han den spårade albinomunken i Da Vinci-koden så förstår ni. Jag ska klara mig fram till tio i alla fall.