Det är inte vettigt

Jag kände det direkt när jag vaknade. Det blir en sådan dag.

Pulserande tinningar. En kropp som har vant sig vid, som kräver, tre koppar kaffe före klockan tio på förmiddagen. Den behöver sitt koffein - I just need one more hit!

Idag jobbar jag eftermiddagspass, och därför var det mig väl förunnat att ta en blytung sovmorgon. Det var nästan inte värt det, på grund av att kaffebehovet gränsade till Rentons heroinbehov. Ja, jag såg Begbie rökande i sängen och bebisar i taket. Men nu har jag snart sänkt ett par koppar och börjar närma mig, inte människostadiet, men i alla fall apstadiet.

Bortsett från att jag får sova tills jag vaknar är det tämligen värdelöst att jobba kväll. Jag gick upp runt tolv, och måste åka till jobbet vid tre så det är orimligt att göra något vettigt under de tre timmarna. Sedan kommer jag inte hem förrän efter klockan tio i kväll, och då är det inte heller läge för vettigheter. Så det blir en skopa ovett före jobbet och en efter.

All skrift om vett och ovett fick mig att tänka på ännu ett bevingat mormor Eivor-citat. Hon pratade om en högst välsmakande maträtt, och uttryckte sig på följande klingande vis: "Det är så gott så att det inte är vettigt."

Är inte det poesi, så vet jag inte vad som är poesi.

I väntan på London

Det har varit två grått omotiverade dagar efter att Sara åkte hem. Har mest ägnat mig åt att sova efter jobbet och träna. Men nu är det snart helg så då är det dags att rycka upp sig. Inte för att jag har något inbokat i helgen ännu, men ändå. Tänk på helgen så att du helgar den, som det tredje budordet framhärdar.

Annars börjar jag ställa in siktet på London, UK nu. Åker över på måndag kväll och tar en Stella, gör intervjuer med ännu ej bekräftade Arsenalspelare på tisdag och kanske tar en Stella på kvällen, samt åker hem, efter någon lunchpint Stella, på onsdag. Inte semester, men snudd på. Synd att jag åker själv bara, men det ska väl ordna sig på något sätt. Det lär väl finnas tv på hotellrummet om inte annat.

Det ska bli kul att åka till London igen, det var ett tag sedan. Och med tanke på min oklara situation i höst kan det dröja innan det är dags igen.

Jag hoppas på att få intervjua Robin van Persie. Eller Nicklas Bendtner kanske, han verkar vara störd så det skulle vara underhållande.

Nej, det här var ett oengagerat inlägg. Nästan nere på Hannes nivå.

En existentiell kris

Det senaste dygnet har varit mycket omskakande. Rykten har varit i omlopp i flera dagar - Kolo skulle lämna Arsenal. Och igår kväll insåg jag att det var oundvikligt. Nu är King Kolo inte längre en Arsenalspelare, och detta sätter ju mig i en mycket prekär situation. Jag kan ju inte ha en blogg som är döpt efter en Manchester City-spelare. Eller?

Jag har funderat fram och tillbaka. Är det läge att döpa om? King Cesc? King van Persie? King Szczesny? King Song rentav? Ja, King Song är ju inte dumt. Lite gorillavibbar sådär, och det är ju aldrig fel med gorillavibbar som jag brukar säga.

Men nej. Jag tycker ju inte ens att Alex Song är en så jävla bra fotbollsspelare. Inte som Kolo var när han var som bäst i alla fall - för han är ju slut som spelare nu. Som alla andra som lämnar Arsenal.

Sedan känner jag att King Kolo är ett inarbetat varumärke vid det här laget, och ett sådant ska man knappast släppa i första taget. Det är med King Kolo som med Walraff. Namnet har lyfts från dess ursprungliga betydelse och står numera för något annat. King Kolo har egentligen inget att göra med en ivoriansk mittback, utan namnet har numera blivit synonymt med min blogg.

Därför behåller jag namnet på den här bloggen. Men jag håller med om det mindre genomtänkta i att döpa den efter en ännu aktiv fotbollsspelare. Det får jag tänka på nästa gång.

King Kolo består

For the record. Även om Kolo Toure går till Man City kommer den här bloggen leva vidare. Han är fortfarande stor.

Detta visar om inte annat att bloggen är en självständig varelse som inte låter sig påverkas av yttre faktorer och påverkan. Ett sundhetstecken i detta alltmer tveksamma medieklimat.

Att kötta eller inte kötta

Om förra veckan var chill på jobbet så är den här veckan så lugn att det känns som Tjernobyl i augusti 1986. Helt dött. Igår hände det knappt någonting mer än att niomackan inhandlades punktligt, så det var inte direkt som att tiden flög fram. Jag ägnade mig mest åt att ändra status på Facebook, samt lyssna på SVT Morgons nyhetsuppläsares otroligt lena övergångar mellan nyheter, väder och sport.

"Ja, där kan vi verkligen snacka värme. Men någon värme, det bjuds vi inte på i Sverige veckan. Eller hur Helen?"

"Ja, mycket väta blir det. Nu blir det mer vatten, men det är framgångar i vatten som gäller. Här är Pelle med sporten."

Fina övergångar. Det gillar jag.

Något annat jag gillar är att Sara är på besök, nu när hon har ett par lediga dagar. Vi har mest tagit det lungt och ätit mat. Igår blev det grönsakssoppa och pannkakor, vilket var mycket gott fast det inte var kött i det. Jag håller på att lära mig att variera min kost mer - mindre kött och mer variation helt enkelt. Det är svårt så här i början och jag har fått en del abstinensbesvär som huvudvärk och retlighet, men det går framåt med hjälp av köttplåstren. Numera festköttar jag bara.

Snart ska jag åka och köpa niomackan. Jag tror det blir någon med kyckling på. För det som köttas på Arlanda, stannar på Arlanda.

Bra avslut på veckan

Ölen fanns ju hemma, så det var bara att göra jobbet och svälja. Som flickan sa. Och jag gjorde jobbet så pass grundligt att jag fortfarande, så här på andra dagen, känner av sviterna av detta. Men gott var det, och en trevlig kväll var det.

Vi satt hemma hos Magnus, och det var en tvättäkta korvfest. 100 % karlar, men tack vare frånvaron av de värsta hockeygrabbarna hölls nivån relativt värdig under kvällen. Så värdig den nu kan vara när studenter ramlar runt på alla ställen som är öppna på kvällen.

Vi ramlade ner till Orvars vid midnatt och rundade av på Palermo. När jag började prata baklänges ansåg jag tydligen att det var bäst att ramla hemåt och lägga mig i framstupa sidoläge. Esh och de andra åkte och badade som efterfest. Hur orkar gossarna?

Igår sov jag större delen av dagen, och piggnade inte till ordentligt förrän vid elvatiden på kvällen. Coca-Cola och Icas fryspizza fixade biffen, men Icas dillchips var något av ett västgötaklimax. Poänglösa helt enkelt. Känns som att det skulle vara på sin plats att styra upp ett chipstest för dillchips här, för det är ju ändå den sorten som är mest festlig.

Idag har jag hängt med Josefin som nostalgigästade Uppsala. Tänk att det är tre år sedan hon flyttade härifrån, det känns som kortare tid. Vi åt världens största sallad på Unico och unnade oss en kopp kaffe eller två på Christer Fågelsången. Hon avslöjade att det blir Brighton till hösten, så då har man ju en anledning att åka till gaystaden igen och kanske få träffa hennes mytomspunne Colin (han är ej gay dock, enligt uppgift).

Nu ska jag vänta på att ett tåg anländer till Uppsala centralstation. Ett tåg innehållandes Sara. Mycket härligt att ses igen, efter en vecka ifrån varandra.

Förtjänar knappt helg

Maken till motsatsen av en mördande arbetsvecka har jag då aldrig upplevt. Effektiv arbetstid kan aldrig överstiga tio timmar - och då har jag ändå gjort en massa extrajobb, som att vika kartonger och slänga pallar. Effektiv surftid lär däremot överstiga tio timmar. 20 rentav. Känns konstigt att få betalt för, måste jag erkänna. But who's complaining?

Så trots min första hela arbetsvecka den här sommaren har jag ingen riktig fredagssuck av lättnad på gång. Samtidigt måste man ta för sig här i livet, och därför tar jag för mig av helgen.

Dessutom har vi på nytt en härligt fylld ölhylla i kylen, och den måste ju tommas för att frigöra plats för... ja inte mat, men typ luft eftersom att vårat kylskåp i regel bara innehåller två paket smör, pålägg som bäst och glasburkar med mer eller mindre gammalt innehåll samt ruttnande grönsaker. Undrar när man får ett sådant där vuxet kylskåp, där det knappt går att fylla på efter att man har handlat, som mamma och pappa har?

Men jag skulle kunna tänka mig att hälla ut den där ölen ner i mitt svalg faktiskt. För att frigöra utrymme kylen alltså, så det är av en rent praktisk orsak. Ingenting annat.

Gårdagen bjöd inte på någon större uppståndelse, bortsett från att mina föräldrars båt råkade ramma en annan båt när de skulle till Gotland. Där kan man snacka om dålig dag på jobbet för kaptenen. Lite som Pascal Cygan varje gång han spelade för Arsenal, apropå färjor. Silja Cygan ni vet, för att han var så seg i svängarna.

Fem timmar att slå ihjäl innan hemgång. Jag tippar på att Internet tar slut inom två och en halv. Sen kommer det att bli segt.

På middag med Engbloms

Som jag tidigare har nämnt är familjen Engblom och hälsar på i Uppland. Igår åkte de till Åland med en stor båt och kom tillbaka medan jag var ute på min dagliga (nåja) löprunda. Småbröderna Albin och William hade fått både gnuggistatueringar och en hel massa godis, som de ytterst gärna ville äta upp innan middagen intogs. Esh, som kanske var den som inspirerade småbröderna till att fejkgadda sig, hade också styrt upp godis, fast då i flytande form. Två lådor Beck's stod i skafferiet, och en julionsdag har då aldrig varit mer välsignad.

Under den sena eftermiddagen satt jag och lyssnade på när smågrabbarna smågnabbades, så där som brorsor gör. Jag kände igen det alltför väl, och är mycket tacksam över att jag numera kan umgås med mina bröder utan den typen av kantig stämning. Nu var det dock aldrig urspårat igår, och jag kan tänka mig att mamma Ulla och pappa Urban har sett bra mycket värre brödrafejder - till exempel när Han med Mustaschen och Han med Sommersjkegget bodde hemma. Men tendenserna fanns där i alla fall.

På kvällen åt vi familjemiddag, och vi fick lyssna till Williams (är han sju år nu?) utläggningar om fotbollsmatcher i Stugsundsligan med hans lag Sevilla. Albin gav mig en high-five när jag avslöjade att jag är born and raised försvarare, för det är han också. Vi backar måste hålla ihop, så är det bara.

Jobbet de senaste dagarna har varit löjligt händelsebefriat. Det är som precis som Dennis MSN-status sedan två år tillbaka: "Inget händer". Man får verkligen kämpa för att hitta arbetsuppgifter att utföra, och det är man ju knappast beredd göra. Fast förut idag fick jag ta emot ett djurlik - ja, just det: ett riktigt as. Det gjorde min dag i alla fall.

Anden var villig och köttet med

Igår efter jobbet var målsättningen ambitiös. Jag skulle (1) ge mig ut och springa, (2) laga mat och (3) kolla på SC Columbia-Arsenal. Av dessa genomförde alla. Det är jag nöjd med.

Två av målen genomfördes dock inte riktigt berömvärt. Löprundan genomfördes visserligen utan vilopaus, men tempot var snarare division VII än Premier League. Samtidigt är det rimligt att jag ligger närmare division VII än Premier League, så det är ju i sin ordning. Ska upp ett snäpp till sexan bara.

Arsenalmatchen såg jag bara med ett öga eftersom att jag höll på att somna hela tiden. Jag lyckades slumra till precis vid Arsenals tre första mål. Det var bara en träningsmatch så det var okej. Ligamatcher och liknande får man verkligen inte somna under, om man inte precis har ätit julbord och glömt bort att sova på natten före och Arsenal-Pompey har kick-off typ klockan 18. Arsenal vann ändå den matchen, så det var lungt.

Jag höll mig vaken tillräckligt länge för att hälsa på mamma och pappa Esh, samt lillbror Esh den yngre yngre och lillebror Esh den yngre yngre yngre, som dök upp lite spontant. Mamma och pappa Esh ville ha kaffe fast klockan var tio, för annars skulle de inte kunna sova. Då har man ett imponerande förhållande till kaffe. Jag har lite kvar innan jag är uppe på deras nivå.

Nu ska jag slå ihjäl sex timmar här på jobbet. Jag tror jag surfar lite. Kanske kommer jag också dricka mer kaffe.

Anden är villig men köttet är svagt

Igår efter jobbet var målsättningen ambitiös. Jag skulle (1) ge mig ut och springa, (2) laga mat och (3) kolla på Gais-AIK. Av dessa genomförde jag en, och jag behöver knappast precisera vilket av målen som uppfylldes.

Istället för (1) blev det en power-nap och som ersättning för (2) inhandlade jag en grekisk pizza från Tjuven. Den smakade bra och så, men detta var oerhört karaktärslöst. Jag säger inte okaraktäristiskt, bara karaktärslöst. Nästa vecka börjar fotbollsträningen igen, och Tränar-Nisse har återigen börjat hota med beep-test. Och så mycket tävlingsmänniska är jag att jag måste förbättra mig varje gång vi kör, motsatsen skulle vara svårt att förhålla sig till.

Så direkt när jag kommer hem från jobbet är det på med löparpjuxen som gäller. Sängen må vara hur lockande som helst - nu ska järnviljan fram. Genom att skriva at jag ska gört här sätter jag ju också lite press på mig själv att verkligen ge mig ut.

Det är märkligt att det ska vara så svårt att motivera sig för att träna. Det är skönt när man väl kommer ut, för att inte tala om efteråt. Där har ni't - ännu en helt unik iakttagelse från King Kolo. Jag är nämligen den förste i västvärlden som har kommit till den insikten.

Var dag är vardag

Jag är naturligtvis inte överlycklig över att arbeta, men jag måste säga att so far har det varit ganska ojobbigt. Tempot, så här under industrisemestern, är mer division VII än Premier League om man säger. Jag sladdar in på jobbet kvart i sju, tar en kaffe och surfar lite innan passet börjar. Sen, när passet börjar, surfar jag lite och tar en kaffe. Endast då och då bryts lugnet av en kortare trucktur på T4.

Inte ens att gå upp klockan fem är särskilt jobbigt. Mobilen sjunger igång och några minuter senare sitter jag med tidningen och ett par frukostmackor, redo att kasta mig ner till stationen och bussen.

Men visst är det så att jag skulle ruttna på det här jobbet om jag hade haft lika många pass som i fjol. Å andra sidan blir jag knappast miljonär med den här lönen. Så det är den klassiska motsägelsen som så många konstnärer före mig har utforskat: förhöjd livskvalitet vs ekonomisk trygghet. Jag tror jag väljer det förstnämnda trots allt.

Jo, dessa två är visst antiteser. De går inte att kombinera, i alla fall inte med det här jobbet.

Till sist. Jag har ljugit för er. Det är svårt jobbigt att gå upp klockan fem. Jag går inte ens upp klockan fem, utan snoozar mig igenom en tjugominutersperiod av tre olika alarm som går igång med jämna mellanrum. Sedan sitter jag med panik på bussen för att det är för ljust för att sova. Man ska inte ljuga, för att det är fult att ljuga.

Kan inte släppa chauffören, för han går inte att lyfta

Jag måste fortsätta spinna om gårdagens omskakande taxiresa. Jag kan inte komma över att taxichauffören var så episkt omfångsrik. Jag glömde nämna igår att jag just innan jag satte mig i taxin skulle äta ett äpple - alla vet ju att jag är en fruktkille - men det bar sig inte bättre än att jag tappade frukten. "Nu far det i backen" hann jag tänka under skräckhugget. Döm om min förvåning, för så blev inte utfallet.

Istället började äpple cirkulera runt den här mannen, vars bälte användes för att mäta Jonathan Edwards klassiska trestegshopp på Ullevi sommaren 1995 då han sprängde drömgränsen 18 meter. Föraren hade egen gravitation.

Ungefär så här såg det ut:



När vi sedan klev av i Uppsala var jag bara tvungen att slå mynt av situationen, så jag gick och lånade ett barytonhorn, ett av de instrument jag har spelat längst och som ser ut som en liten bastuba. Därefter gick jag och spelade bakom chauffören.

Ungefär så här såg det ut:

I do care if Monday's blue

Självklart var det regn i luften när jag kom utanför dörren i morse. Varför skulle det inte vara det? Och självklart började det regna efter cirka en minut. Regn som ökade i intensitet ändå tills jag klev på bussen 25 minuter senare. Som slutade när bussen började rulla. Självklart skulle det vara så.

Yokozuna och guldet

Hemfärd. Tåget blev givetvis knasigt. SJ brukar strula ungefär varannan gång jag åker tåg, så jag var inte förvånad över att mötas av en fet inställdskylt på Linköpings resecentrum. Det blev buss till Norrköping och sedan väntan på ett tåg norrut med cirka en timmes försening.

I Sala väntade en minibusstaxi, som kördes av en man vars bukomfång var rekordstort. Snabbt som ögat smet jag in i baksätet och dök in i Susanne iPod för att slippa prata med Akebono, för er som kan er sumobrottning, i framsätet. Tjejen som hade oturen att hamna där var tyska, och plötsligt satt hon och Peter Harrysson och snackade tyska därframme. Detta samtidigt som tre förortsbrudar satt och fnissade på rad två, och jag och en medelålders, stissig kvinna längst bak. Det var en bisarr upplevelse, men jag är glad att SJ, gamle vännen, får en taxinota på 1500 fioler, eftersom att jag kom hem en timme efter utsatt tid.

Gårdagen var väldigt lyckad, vilket om inte annat har märks på graden av bakrusighet idag. Först kom Sara D, hemma från Italien, och hälsade på och hon och Sara A hade så klart mycket catching up att göra. Medan de gjorde det samt lagade mat kollade jag på Arsenals träningsmatch mot Barnet och därefter gick vi till lillebror Strömfelt där det var party. Oskar dök upp efter ett tag och det var kul att ha lite egen catching up med honom. Festen var schysst, särskilt då jag och Per återigen fick möjlighet att dra vår evighetslånga historia om första gången vi hängde på egen hand – den där ingen detalj är för oviktig eller för trivial. Pers fru förstörde dessvärre lite av upplevelsen med ständiga avbrott, men Sara var nöjd över att äntligen ha fått höra den omtalade historien.

Vi gick vidare till L’Orient där lillebror Strömfelts polare Ludvig, a.k.a. Guldgossen – känd från P3, hade spelning. Det var sjukt mycket folk där, och det var länge sedan jag stötte på så många vänner och bekanta när jag har varit ute. Bland annat var Fredrik Hassel-q där, så vi fick tillfälle att hänga lite. Han drog dessutom med mig, Sara, Oskar och Sara D på efterfest hemma hos gamle Lambograbben Andreas. Värt.

Om spelningen kan jag inte säga så mycket, för jag hörde inte så mycket av den. Det var sjukt varmt, kunde jag konstatera i alla fall. Jag träffade också Pers mamma som tyckte att jag har utvecklat viss rondör. Om hon tycker att jag är rund, då har hon inte sett min taxichaufför.

Efterfesten var som efterfester är mest. YouTubeande och slentrianmässigt drickande, och mycket trötthet. När klockan närmade sig fyra bröt vi upp och gick hem för att assomna med ansiktet i en köttbullemacka med gurkmajonnäs.

Idag bjöds vi på plankstek på Hamlet av Saras föräldrar för att fira hennes namnsdag, sedan fyndade Sara på Åhléns och Clas Ohlsson innan det blev dags för mig att åka hemåt. Det ville jag verkligen inte efter två och en halv veckas härligt umgänge med världens bästa tjej. Nu kommer det att kännas ensamt.

I morgon ska jag jobba. Inte coolt. Jag fördömer i starka ordalag det faktum att jag måste kliva upp klockan fem i morgon bitti. Det är om fem timmar. Fett oskönt. Fast inte lika fett som taxichauffören.

Ränna Roxen runt i rödrandig regnrock

Nu rycker det i fotbollsbaguetten så intensivt att det ger utslag hos seismologiska institutet i Uppsala. Anledningen är så klart att Arsenal spelar säsongens första träningsmatch i eftermiddag, och efter att ha fått distans till förra säsongen är jag lika laddad som vanligt. I år, då djävlar! Andrej och Cesc leder oss mot oanade höjder.

Så det är eftermiddagens mål, att hitta en stream så att jag kan kolla på den högoktaniga drabbningen Barnet-Arsenal, direkt från Underhill - världens mest lutande arena.

Annars passar jag mest på att njuta av den sista helgen innan sommarens jobbveckor tar vid. Igår var vi ute på Saras föräldrars landställe i idylliska Stjärnorp och badade i Roxen. Det var väldigt skönt och uppfriskande, och så fick jag ju en ny poäng i badligan. Axel-Hannes 2-0.

På kvällen var vi ute i Lambot och åt grillade biffar med sallad. Mycket fräscht, och alltid trevligt att hänga på Bygdegatan. Pappa var rolig när han hånade Rappestad, där Sara är uppväxt och mamma en gång i tiden gick i lågstadiet. Hannes var rolig tack vare sitt utseende. Det livar alltid upp på något sätt.

I torsdags genomförde vi den famösa chipsprovningen. Allt jag har att tillägga om den är att jag uppenbarligen inte kan bli trött på chips. Redan morgonen efteråt var jag där och nallade i en av de överblivna chipsskålarna. Det är ett positivt besked.

I just wanna go south again

Snart on the road again, efter några lugna och avstressade dagar i Uppsala och Stockholm. I tisdags gjorde vi 'fvudstaden där vi dissade Allsång på Skansen till förmån för filmen Broder Daniel Forever som var sevärd, men lite kort - och öldrickande på Mosebacke tillsammans med Saras vänner Martina och Jonas som avlöste varandra. Vi lånade Martinas lägenhet i SICK(la) så vi behövde inte hetsa med sista tåget till Uppsala, vilket var skönt.

Igår kollade jag på när Sara shoppade. Det var sjukt roligt, särskilt i den fjortonde affären. Men eftersom att två timmars shopping motsvarar en hel säsongs Arsenalmatcher är det klart att jag inte klagar över det. Hon köpte en klänning och örhängen och jag köpte tågbiljetter till Uppsala.

På kvällen hängde vi lite med Gipskatten hemma i lägenheten innan han skulle ner på flodhäng och åt hemlagade hamburgare tills man dog av sprängd buk, samt kollade av någon anledning på Ungern-Kalmar i kvalet till Champions League.

Nu måste jag packa en liten väska här, och sedan sätta mig i en antagligen stekig bil. Och med stekig menar jag som en stekpanna, inte som de nere på Pepes Bodega.

Hemma och kollar läget

Är uppe på en snabbvända i Uppsali. Ska byta ut lite kläder och diska åt numera handikappade Handfraktur-Esh. Det blev en lugn och skön biltur i Saras föräldrars Opel längs E4:an, som endast stördes av köbildning på Essingeleden. Nu ska vi äta lasagne och semestersupa lite.

Igår var vi på besök ute i Åtvidaberg hos Saras syster Maria och hennes make Fredric, och passade på att leka lite med lilla glädjespridaren Jonna. Det bjöds på grillat och öl och vin, och vi hade en trevlig kväll där på bruket. Och jag såg "Pligg" Bergströms farsa. Stort.

I lördags hade Per fest, och det som var tänkt att bli firandet av hans och Sandras ettåriga bröllopsdag men som hade blivit en på landet-fest för att Sandra hade glömt bort att hon jobbade då - blev en vanlig hemmafest. Det är alltid kul med fest tillsammans med gamla vänner, även om det var lite väl mycket klickbildning på den här tillställningen.

I morgon blir det 'fvudstaden för hela slanten.

Underskatta aldrig betydelsen av en rolig hatt

I Kleerups keps på Storsjöyran 2008.

Captain Morgan-hatt "lånad" på Norrlands Nation.

Jul 2008.

My proudest moment. 2007?

Hannes, Hultsfredsfestivalen 2009.

Urspårad fest hos Josefin, januari 2007.

Björn med kapsylhatt på korridorsfest.

Valborg 2009.

Jag testar Lill-Eshs Tengilhjälm i papp. April 2009.

Mormor med syster improviserar påskkärringshucklen. Påsk 2009.

Valborg 2008. Eh?
Hannes och pappa leker med en fisk. Den saknar dock hatt.

Idag börjar alla stycken på i

I motsats till novemberregnet verkar det vara total bloggtorka för tillfället. Inte ens King Kolo orkar uppdatera varje dag, och då snackar vi torka a la Mojaveöknen. Skärpning Kolo, som jag brukar säga.

I går var jag dock upptagen med att göra precis fuck all. Typ vara moraliskt stöd vid tvättning och ta tupplur och sådär. Inte konstigt att det blir svårt att klämma in skrivande i den Mr Creosote-späckade agendan.

I lillördags hade vi telefonmöte i supporterklubben och det var överraskande effektivt. Fler telefonmöten säger jag. När det var slut efter ungefär två halvlekar gick jag och Sara till Bishops Arms och tog en öl tillsammans med mina föräldrar. Det var gott efter flera ölfria dagar i sträck.

I och med att mamma och pappa gick hem tidigt valde vi att fortsätta ölkonsumtionen på NH tillsammans med Lisa G och Filip Struwe från SVT-programmet Sajber som gick under Internets barndom. Jag tror i alla fall att det var han. Vi satt kvar och surrade där i någon timme, innan idén att gå till Platens föddes.

Inne på Platens var alla upp till sju år yngre än mig och de spelade sådan där modern musik. Men ölen var billig i alla fall, nästan nationsnivå. Det stod dock klart ganska tidigt att det skulle bli som vanligt när jag går på klubb nuförtiden. Jag skulle tröttna ganska snart och istället bli rädd för alla konstigheter som försiggår. Så blev det också.

Inte för att jag kommer lyckas, men jag ska verkligen försöka att sluta "gå ut". Det är nämligen helt värdelöst, plus att jag inte vet hur man gör när man dansar. Folk får sluta föreslå sådana aktiviteter. Det värsta är att risken för någon form av utgång i morgon är överhängande. Ska nämligen på fest hos Per då - och då är måttlighet aldrig en dygd.

Dagarna bokas upp ändå

Det är en smula märkligt måste jag säga. För hur ledig jag än är, så verkar dagarna fyllas upp av diverse aktiviteter och försvinner på nolltid. Idag har jag ägnat mig åt gott och blandat Arsenal Sweden-pyssel och ikväll är tanken att vi ska ha en telefonkonferens. Det ni, telefonkonfenrens - det har man inte varje dag. Hoppas bara tekniken är med mig.

Igår åkte jag och Sara med hennes kompis Lisa ut på landet där en annan Lisa har sitt barndomshem. Jag har varit där förr, men då som gäst hos den sistnämndas Lisas syster Anna, som också, i konsekvensens namn, har sitt barndomshem där i Ledberg. Mamma Marie och pappa Mats måste ha varit smått konfunderade över att jag plötsligt var där med Sara, men det var ingen som ställde till med en scen.

Därute satt vi och kollade på minnesceremonin för Michael Jackson, och det var ett ganska märkligt spektakel. Det roligaste var kommentatorerna Ronny Svensson och Fredrik Strage, som hela tiden tjatade om att Diana Ross inte var där. De kunde verkligen inte låta salig MJ få vara ensam i rampljuset för en gångs skull. Ständigt den där Diana Ross.

Dessförrinnan hade vi tagit en runda på stada, och jag var ytlig och köpte mig en ganska bögig, men väldigt parant lila tröja, medan Sara var mer djup och inhandlade både lyrik och prosa på Akademibokhandeln. Tur att någon är lite kulturell i det här förhållandet.

I måndags var vi hos mormor och fikade. Hon stod för underhållningen som vanligt, och berättade om hur hon hade sett en gubbe bli attackuppraggad av en berusad dam på stamhaket Guldfisken i Skäggetorps Centrum.
- Hon våldtog honom! beskrev mormor.
Vidare redogjorde hon för någon form av tv-version av vimmelbilder från Harrys i Linköping. En blondin hade sexat sig framför kameran så till den milda grad att hon nästan visade brösten. Mormors charad av detta agerande var obetalbar, och hon avslutade med att avslöja hur hon hade tyckt det där såg så roligt ut att hon inte kunde sova på natten till följd av skrattattacker.

Mormor Eivor, alltså. Vilken idol.

Vi var också på Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Agunnaryd en sväng eftersom att vi hade tillgång till bil och det regnade. Då åker man ju till Ikea.

På kvällen blev det bio. Både Esh och Hannes hade rekommenderat Baksmällan och med tanke på utbudet av biofilmer i Linköping blev valet lätt. Ice Age 3 lockade liksom inte så mycket - särskilt som jag inte har sett tvåan. Baksmällan var en ganska underhållande sak, men knappast något man kommer citera om ett år. Tre formsvaga Kolo, skulle jag sammanfatta den med.

Snart telefonmöte och sen öl. Jag har ju inte fått en enda öl sedan i söndags och det måste naturligtvis åtgärdas.

Ut ur dimman

Det har blivit en småseg start på veckan. Detta beroende på att Sara och hennes arbetskamrater firade att de hade fått dricks, och var tvungna att dricka upp denna. Och då följde jag så klart med och sympatifirade.

Vi satt på stället med det pikanta namnet Magnolia, och det var trevligt i infravärmen när regnet piskade utanför. Visserligen blev det mycket intern- och jobbsnack, men då var det bara att göra som mamma brukar göra när pojkarna i min familj börjar prata fotboll vid middagsbordet - tänka på något annat.

Kvällen rundades av på Maxim, the nightclub formerly known as Basement formerly known as Maxim. Där har jag inte varit sedan september 2002, under den ödesdigra Nationalteaterdagen som slutade med att jag spräckte min häl efter ett olyckligt fall. Så det var speciellt att återse det stället.

I lördags var vi på fest hemma hos Fanny och Nisse, och det som började som en ganska ordnad tillställning urartade snart i farsartad stämning. Folk sprang in och ut ur vardagsrummet, och det spelades alla tänkbara instrument. Det var saxofoner, gitarrer, näsflöjtar och dragspel i en aldrig sinande ström. Det var bra märkligt, men kul.

Nu ska vi till mormor, och antagligen lära oss nya ord. I år har jag redan lärt mig verben moffla, balta, gnussa och kuckla, men jag vill gärna utveckla vokabulären ytterligare.

Vilse i sminkdjungeln

Folk som har läst Saras blogg de senaste dagarna har kanske tänkt "men harre vad hon klagar på sin lägenhets beskaffenhet". Jag kan dock meddela att hon inte har överdrivit alls. Har man fönstrena i ettan öppna blir det visserligen pyttelite svalare härinne, men då får man leva med kakafonin som Gud glömde. Det är folk som fylleskriker, bilar som varvar upp/tutar/kör utan ljuddämpare, diverse utryckningsfordon med övertända sirener, KLM-kärror som rytlyfter mot Amsterdam och världsrekord i godståg på nätterna. Öronproppar är ett måste om man vill sova överhuvudtaget.

Men ni känner ju mig - jag är inte den som klagar i onödan. Det är, så här i Roskildetider, festivalstämning att sova med öronproppar. Inget ont som inte har något gott med sig. Och steker man öronproppar i riktligt med smör och sedan gör en stuvning blir de just goda.

Igår träffade jag också min lille, lille bror Hannes och kollade på när han spillde ner sig själv med kaffe, samt lyssnade på hans Oslo-minnen. Det var trevligt där vi satt under ett parasol på Trädgårdstorget och undvek åskskuren samt kollade pärmmänniskorna som attackerade varenda fredagsflanör, med hetserbjudanden om mobiler, Greenpeace och God el. Jag kände att jag hatade de där gåpåiga ungdomarna någonstans, samtidigt som jag tyckte synd om dem - för i dagens läge måste man ta de jobb som finns.

Jag gick ett ärende åt Sara på Åhléns, nämligen ett inköp av så kallade makeup-svampar. Hannes tyckte detta var extremt kul och tajmade fram en bra kommentar när jag stod i kassan. Typ:
- Glömde du inte dina tamponger nu?

För första gången i mitt liv saknade jag svar på tal på en Hanneskommentar, och jag är kvinna nog att veta när jag är besegrad. 1-0 till Hannes. Jag var tvungen att gå in på Clas Ohlson och detaljstudera bandsågar ett tag för att få upp mitt manlighetsindex efter snedsteget in på sminkavdelningen.

På kvällen satte jag och Sara i oss lite nötdjur och Lohmanders. Det var en så kallad lugn hemmakväll, med lite vin och några bättre belgiska buteljer. Och shuffle inställt på Itunes. Gott så.

Don't mygg yourself

Sticticus. Det är myggarten som invaderade Uppsala igår. Sjukt aggressiva små kryp som sticker först och frågar sen. När vi gick ner till Orvars var de överallt som stora moln och det var väldigt påfrestande. Det är bra tajmat att fly staden nu - mot Linköping. Där finns det inga myggor.

Inte helt oväntat var jag bakis i morse, och det var dessutom varmt som i ett festivaltält i mitt rum så det var inte alldeles angenämnt. Jag testade att ligga framför den öppna frysen ett tag, men det var knappt att det blev någon skillnad. Nästa veckas mer typiska svensk sommar-väder välkomnas helt klart.

Vid lunch kom semestrande Love och Kerstin förbi, och vi hängde nere vid Tjuven med varsin pizza och surrade lite, samt försökte jaga bort de myggor som vågade sig fram värmen till trots.

Nu ska jag slå ihjäl lite tid, innan det är dags att sticka till tåget.

Mogen? Vemjag?

En faggot.

Vi tar väl en nattfösare?

Har svajat till en nattplaylist på Spotify hära, efter utsvävningen i den kontinentalt heta Uppsalanatten. Och det är det klart att jag vill dela med mig, och inte snåla. Men jag kommer till det. Som flickan sa?

Idag har jag utfört den goda gärningen att ge vår hall och vårat badrum en omgång som de rummen sällan har skådat. Inte ens om man sprängde med Ajax skulle det bli så rent som det är nu. Jag vet inte vad det är, men jag finner det mycket tillfredsställande att få saker och ting rena. Vare sig det är disken, diverse rum eller mig själv. Kalla mig pedant, kalla mig bög - det kanske är fel, men en bra metafor för den jag är, det jag är.

I vilket fall som helst är det skönt att gå på toa barfota utan att vara rädd för att attackeras av näbbdjur och silverfiskar och andra köttätande varelser.

Målet idag var att få med Björn till Orvars. Det misslyckades så utförligt som något kan misslyckas. Han var jävligt trött efter "tidiga mornar" och hade seriösa planer på att gå och jobba i morgon torsdag. Sen när har det varit fel att sjuka sig? Som tur var kom Esh hem efter badtur och appellerade med mig till stada tillsammans med hans We are the storm-vänner. Så jag kom till "Oves" ändå. Man kan lita på Esh.

Sex 19-kroners senare gick vi hem, styrde upp ett vackrare blomsterarrangemang i chipsskålen och därefter rundade jag av kvällen med att leka Spotify-dj.

Som ni ser här. Jag skrev ju att jag skulle dela med mig, och inte snåla. (Har ni inte Spotify är ni inte välkomna på den här bloggen något mer. Och jag vet att Annika N är överrepresenterad, men what are you gonna do about it?)

Genomsvettig i Gimo

Igår var temat för dagen återigen "satan vad varmt det är, jag tror jag svettas ihjäl" och det hjälpte inte att jag var tvungen att vara inomhus hela dagen. Hade nämligen order från min tränare att hålla mig i skuggan och "vätska upp" inför kvällens match i Upplandscupen. Så det blev spring upp och ner i tvättstugan istället, samt några fåfäng försök att få in kyla i lägenheten. Det hade varit gott med lite AC, måste jag säga.

På eftermiddagen gick färden till Gimo där vi möttes av den bästa fotbollsplanen jag har spelat på. Det var nästan Emirates-klass och det var så klart inspirerande. Att höra att hemmalaget skulle ställa upp med näst intill ordinarie lag skapade dock lite osäkerhet, och jävlar vad det gick undan i första halvlek. Det märktes att det skiljde sig tre divisoner mellan oss och motståndarna. De hade dessutom en gammal Superettanspelare med på planen, medan vi hade några kärlekshandtag för mycket med på planen. Råkade jag släppa min markering två meter så var det plötsligt tio meters skillnad på ett par sekunder. Svårspelat var bara förnamnet, och jag tror inte jag rörde bollen fler än tre gånger i första halvlek.

I andra halvlek lugnade Gimospelarna ner sig lite, men jag fick ändå springa tills jag dog. Det såg ut som att jag hade duschat med matchtröjan på mig, och ett tag verkade det som att jag skulle vara tvungen att klippa bort den från kroppen. Men lite våld löste problemet.

Det är inte konstigt att jag har värk i kroppen så här dagen efter årets slitgöra. Skulle vilja lägga mig en pool någonstans och bara mjukna upp, men tyvärr saknar Uppsala sådana faciliteter inom rimligt avstånd. Jag får lägga mig i isbad istället, för det är tydligen bra för musklerna eller blodtillförseln eller något. Love surrade om det, men jag lyssnade inte så noga.

Först dammsuga lite. Det är kul.