Var dag är vardag

Jag är naturligtvis inte överlycklig över att arbeta, men jag måste säga att so far har det varit ganska ojobbigt. Tempot, så här under industrisemestern, är mer division VII än Premier League om man säger. Jag sladdar in på jobbet kvart i sju, tar en kaffe och surfar lite innan passet börjar. Sen, när passet börjar, surfar jag lite och tar en kaffe. Endast då och då bryts lugnet av en kortare trucktur på T4.

Inte ens att gå upp klockan fem är särskilt jobbigt. Mobilen sjunger igång och några minuter senare sitter jag med tidningen och ett par frukostmackor, redo att kasta mig ner till stationen och bussen.

Men visst är det så att jag skulle ruttna på det här jobbet om jag hade haft lika många pass som i fjol. Å andra sidan blir jag knappast miljonär med den här lönen. Så det är den klassiska motsägelsen som så många konstnärer före mig har utforskat: förhöjd livskvalitet vs ekonomisk trygghet. Jag tror jag väljer det förstnämnda trots allt.

Jo, dessa två är visst antiteser. De går inte att kombinera, i alla fall inte med det här jobbet.

Till sist. Jag har ljugit för er. Det är svårt jobbigt att gå upp klockan fem. Jag går inte ens upp klockan fem, utan snoozar mig igenom en tjugominutersperiod av tre olika alarm som går igång med jämna mellanrum. Sedan sitter jag med panik på bussen för att det är för ljust för att sova. Man ska inte ljuga, för att det är fult att ljuga.