Dagarna som tidtabellsanarkist är över

Idag slog jag season best i konsten att ogilla mig själv. Jag kan säga att det var lite vad-fan-i-helvete-håller-jag-på-med-stämning där vid Studentstadens busshållplats cirka 07.10 i morse. För det var då bussen åkte i väg, utan att jag satt på den.

Det började med att jag drabbades av ett svårartat anfall av trötthet i morse och därför valde att sova en halvtimme till, och också skippa att åka tidiga bussen. Istället siktade jag in mig på bussen som går 07.05 från stan, och som brukar vara på min hållplats fem minuter senare. Och upp kom jag vid sexsnåret för att ordna med morgonbestyren.

Så där satt jag och läste DN, för att plötsligt upptäcka att klockan var 07.03. Det var bäst att börja sätta fart, men tro inte att jag satte på turbon. Jag tänkte att bussen så klart väntar in alla som ska med.

Det gjorde den inte. Där stod jag som ett fån cirka 50 meter från busshållplatsen och kunde bara se på, med handen uppe i en förstenad och uppgiven vinkning, när 848:an retsamt blinkade till med helljuset och försvann i fjärran, som om det var slutet på en Lucky Luke-film.

Resultatet av detta? Jag kom 25 minuter sent till dagens första lektion. Högst pinsamt.

Lärdomen av detta? Att jag måste börja visa ödmjukhet gentemot tidtabellerna, och se till att vara på busshållplatsen när tidtabellen så kräver.

Annars har det varit fortsatt lugnt de senaste dagarna. Igår hade jag min första riktiga tysklektion, och det visade sig att jag av allt att döma kommer fixa den här terminen. Jag klarar mig gott och väl på men gymnasietyska. Fast man ska kanske inte ropa hej förrän man är över Rhen så att säga.