Mitt liv som ironisk - The Beginning

Grundpelaren i min så kallade humor (huruvida min humor uppfyller kriterierna för vad som är humor eller inte är ännu omdebatterat) är begreppet ironi. Ungefär hälften av det jag säger under en dygn är tvivelsutan ironiskt menat, och ytterligare 25 procent rör sig i någon form av gråzon. Resterande tid är jag gravallvarlig. Det är då jag sover.

Jag har under dagen funderat på hur detta inte alltid sympatiska karaktärsdrag först började märkas i min personlighet. Jag får gå tillbaka till en händelse i slutet av 1990-talet för att hitta gnistan i krutdurken som som orsakade min ironiska explosion.

Det var när killarna i min klass efter idogt tjatande fick med mig på en rollspelsafton hemma hos Jocke. Det här var när vi gick i sjuan skulle jag tro, så vi hade ännu inte upptäckt att man kan ha roligt med sprit. Alla som var någon i 7A var där: Oskar, Erik, Anton, Jocke, Anders (oerhört vita namn) och jag. Johan och Sebastian var lite utanför, mobbade rentav, så de fick nog inte komma. Väldigt elakt. Tjejerna fick inte heller komma, för de skulle bara snacka sönder tillställningen med allt sitt surr.

Rollspel var inte min grej, som den sportkille jag var/är, så jag hade i det längsta stått emot när de andra ville ha med mig på ett parti Drakar & Demoner. Men nu skulle jag alltså spräcka min rollspelsslidkrans. Jag utsågs till dvärg, och vi fick något uppdrag att göra någonting av Spelledaren (SL). Jag förstod inte så mycket mer än att man skulle slå med en massa fantastiska tärningar hela tiden, tärningar av alla de slag och former. Efter ett litet slag delades gruppen upp i två läger, för att äventyret tydligen så krävde. Detta innebar att ena gruppen inte fick vara med inne i rummet tillsammans med SL, medan spelet pågick. Sedan fick man bytas av.

Detta innebar att gruppen som inte spelade behövde någonting annat att göra. Jocke hade ett dataspel, någon form av mindre avancerat bilspel där man fick vara olika förare med fräsiga namn. Jag fick vara föraren som hette Iron John och det gick jag igång av. Troligtvis hade jag precis förstått vad ironi var, och detta tog jag nu fasta på.

Så fort jag krockade, jag var värdelös på dataspel redan då, sa jag något i stil med "nej, jag krockade inte" eller "jag vann" när jag kom sist. Sedan spårade det så klart ut.

Jag började ta med mig ironin in till rollspelet, och sedan var den omgången förstörd antar jag. Det roligaste jag åstadkom den kvällen var när min grupp, efter lyckosamma tärningslag, hade kommit förbi en sjö med ett odjur i och jag sa som svar på SL:s fråga om vad vi ville göra nu att jag skulle gå tillbaka och kissa i sjön.

Sen fick jag inte vara med och spela rollspel något mer. Men det var lugnt, för bara ett drygt år senare upptäckte jag folköl 3,5.

Så nu vet ni i alla fall hur min mest framträdande karaktärsdrag föddes.