Natt i en stad

Om jag kunde tiga likt natten gör
Skulle jag tiga och le mot dig
Men natten har tigit i tusentals år
Så som du tiger mot mig

Det är en sanning att Uppsala avlider och dör varje sommar, men nog är det lika sant att staden är minst lika frånfällen vid halv fem-tiden på vardagar. Det är en märklig känsla att promenera genom staden utan att knappt möta en enda människa. Och de få personer man trots timmen möter blir man livrädd för och försöker till varje pris undvika genom att kasta sig in i närmsta gränd. Det kan ju vara knarkare eller destruktiva ungdomar eller gängmedlemmar eller vad som helst.

Å andra sidan är säkert alla andra nattvandrare lika misstänksamma mot mig som jag är mot dem. De ser ju en hålögd, morgonsur snubbe med usel hållning som går fort och målmedvetet i deras riktning. Om jag mötte mig själv skulle jag undvika mig.

I morse var jag dessutom oerhört illamående av någon anledning. Jag funderade på om jag kunde vara gravid, men slog den tanken ur hågen då jag saknar vissa vitala grundförutsättningar såsom livmoder. Var skulle jag ha fostret liksom? In a box?

Som tur är gick illamåendet över tack vare min morgonpromenad. Fast sedan, på tåget, såg jag en lättklädd bild på Katrin Zytomierska i en gratistidning och då blev jag dålig igen. Osportsligt gjort av Metro.

Igår blev det ännu en trevlig kväll. Efter skönaste powernapen efter jobbet på eftermiddagen kom Becks, hemma från Eng-er-land, Emma och Kalle förbi för lite samkväm med vin, trevligt samtal och YouTube-extravaganza. En något mer vuxen avslutning på terminen än den vi hade 2006 då ÖG-korridoren i stort sett revs i efterdyningarna av en Moneybrother-spelning på Katalin. Likväl förbannat trevligt igår.

I dag far jag söderut, mot tätorten på slätten och julfirande på släkt och vänner. Också nice.