Otur på strukturnivå

Säga vad man vill om mig, men jag har sannerligen ingen tur med mig vad det gäller de stora strukturella omvälvningarna i samhället. Eller förresten, säg fan inte vad man vill om mig. Det kan utmynna i mobbning och/eller pennalism av den värsta sort - nätbaserad sådan.

Till exempel. Min generation var den första som fick gå i skolan sedan den stora decentraliseringen genomfördes i början av 90-talet. Skolan separerades från staten och kommunerna fick gå loss med nedskärningssaxarna tills nära nog ingenting återstod. Därmed fick vi gå i en skola där lärare efter lärare blev utbränd, i klasser där det trängdes över 30 elever och fick läsa skolböcker där Jugoslavien och Tjeckoslovakien beskrevs som europeiska länder.

Och så tycker man att det är märkligt att så många av ens jämnåriga och några år yngre medmänniskor visar upp en sådan skrämmande okunskap om så mycket. Jag påstår inte att jag är en Einstein, men för många verkar det vara fult att vara allmänbildad och besitta mycket kunskap. Skolans utveckling under de senaste 20 åren har en stor del i detta.

Vidare tecken på min samhälleliga otur. Jag är en av de sista som tvingas gå detta skämt till lärarutbildning. En stor uppröjning kommer att genomföras, och om tio år kommer alla pekaskratta åt mig när jag visar upp min examen från 2009.

Vill ni ha fler bevis? Kanske detta duger. När jag ska ut på arbetsmarknaden har världen drabbats av den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen och jag kommer att få så här många jobb: 0.

Min och mina generationskamraters strukturella otur vet inga gränser. Vi är Alexander Lukas raka motsats.