Var nere på stan och kände pulsen här efter lunch. Mycket var sig likt i barndomsstaden men en hel del var nytt. Till exempel kan man nu köpa Stella Artois på bolaget vid Gyllentorget - och det är naturligtvis en förbättring av oöverskådliga proportioner.
Ett fenomen som var sig likt var att jag inte kände igen en enda person. Förr i tiden kunde man ju inte röra sig många meter utan att i alla fall hälsa på någon, men numera finns inga bekanta kvar. Eller också känner jag inte igen dem, eller de mig.
Men just innan bussbordning då jag gick och höll mammas inhandlade köttlåda på 15 kilo stötte jag på Laktos-Erik och hans pappa Kalle. Där återfann sig den familjära Linköpingsstämningen igen på ett julfryntligt sätt. Vid hållplatsen träffade vi mammas kusin och min syssling också, men det fattade jag inte om förrän mamma berättade det för mig på bussen efteråt. Man kanske borde ha hälsat med andra ord, de var ju ändå släktingar. Det är i sådana stunder man ångrar att man aldrig började släktforska.
Nu ska jag se klart There will be blood som jag somnade till igår. De har just hittat olja, så nu är det sjukt spännande att se hur det går för Daniel Day-Lewis och hans döve son, samt hur det går för storebrorsan i Little Miss Sunshine som verkar mer än lovligt religiös. Jag anar trubbel.
Sen, i kväll, ska jag till Per och dricka rusdrycker. Misstankar om att det kan bli skoj finns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar