Jag och Esh och Vinet var på en mycket kompetent rulle igår på Filmstaden. Vi såg den ganska hajpade De ofrivilliga av Ruben Östlund och den satt som en biljardkö i bröstet. Så många klockrena scener om ett svenskt folk som kan visa sån fruktansvärd flathet och brist på civilkurage, om meknismer i ett grabbgäng och om ett kallt samhälle. Det var som om Roy Andersson hade spelat in en dokumentärfilm.
Det var en film som säger mer om det svenska samhället än alla idiotiska och meningslösa idolaktiga program på tv, media- och modebloggar och skvallernyheter i kvällstidningarna tillsammans. Det är underbart att uppleva något som faktiskt säger något emellanåt, bland all kloaksörja som flyter omkring i vår närhet.
Och när ni har sett De ofrivilliga ska ni se Östlunds förra film Gitarrmongot som också tecknar en bild av Sverige på 2000-talet. Jag har sagt det förr: Ni som har problem med svensk film borde ge även dessa filmer en chans, och sedan sluta vara så in i helvete principfasta.
För övrigt älskar jag att vara på Arlanda. Hade glömt hur fantastiskt det är här ute på vintern.
*Tar ner armen*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Älska att man måste hålla upp handen om man ska vara ironisk. Vi håller på att införa det i ironi-nästet Brittland.
Skicka en kommentar