Veckodagarnas svar på november

Tisdag är den absolut sämsta dagen på hela veckan. Ja, naturligtvis inte när man pluggar för då bryr man sig fuck all om vilken veckodag det är. Men när man jobbar/är på ett jobb men inte får lön är tisdagen en riktig kölhalning.

Måndagen överlever man tack vare adrenalinkicken som sätter in när klockan börjar härja kl 06.00 och man tror att ryssen kommer. På måndagar har folk ofta något kul att berätta om helgen och det finns alltid någon ny härlig utmaning att bestiga. Dessutom brukar måndagar vara dagen man tar tag i sitt liv på olika sätt; går och handlar, tränar eller har ett mysigt adventsfika med musttest tillsammans med Esh, Nickle, Kalle, Lill-Esh, Vinbög och Anders i Eshs arbetslag. Apotekarnas var för övrigt godast. Som väntat.

Men på tisdagen finns inget adrenalin kvar. När man vaknar inser man hur skrämmande långt det är till helgen och man vet verkligen inte hur man ska överleva tre mörkeruppstigningar till på en vecka. De härliga utmaningarna från måndagen har vuxit till oöverstigliga problem på tisdagen och ingen lösning finns i sikte. Dessutom regnar det alltid på tisdagar. Och dessutom är det mörkt dygnet runt på ett alldeles särskilt sätt på tisdagar. Tisdagsdepressionens mörker brukar den kallas i folkmun.

På onsdagen vaknar man med hopp trots allt. Men ganska snart inser man att onsdagen alltid bjuder på en extra lång dag som aldrig tar slut. Visste ni att onsdagsdygnet har 30 timmar?

På torsdagen lever hoppet med en hela dagen. Mantrat är "en dag till, sen helg, en dag till, sen helg" och till slut smattrar det som en Fattarulåt i hjärnan när ungjävlarna i skolan är jobbiga eller när kopiatorn krånglar eller när man trampar i en blöt fläck i bara strumplästen. När man åker hem på torsdagen är bröstet fyllt av tro. Jag kommer kanske klara av den här veckan också.

Sen kommer fredagen. Som en kyld Tuborg på ett dammande och svettigt Roskilde. Som ett Fabregasmål på San Siro. Som att ta mark efter en hyperturbulent inflygning. Det är en lättnadens eufori som sprider sig i kroppen när man äntligen kliver av bussen inne i stan och är fri för en helg. Sedan, på kvällen, däckar man i soffan framför På Spåret. Men man är lycklig med det.

Lördagsöndag. Sen börjar samma race igen. I en aldrig avstannande loop. Det blir inte bättre än så här, gott folk.