Det subtila är oftast vackrast

Jag och Björn är ett radarpar i klass med Niall Quinn och Kevin Phillips. Vi är uppsatsskrivarnas svar på Filip och Fredrik. Vi är Sjöwall och Wahlöö.

Den effektivitet vi har visat upp i arbetet med uppsatsen saknar av allt att döma motstycke i modern tid. Saker och ting har börjat falla på plats, och innan veckan är slut lär vi ha påbörjat arbetet med resultatdelen. Då är vi mer än halvvägs. I detta tänker jag dock inte ta åt mig någon ära, då det är Björns entusiasm och arbetsmoral som är motorn. Något som är oerhört nyttigt för en notorisk latmask som mig.

Just nu är det mycket skönt att plugga. Ingen hotande deadline inom synhåll, men jag får ändå saker gjort. Och detta utan att hålla mördartempo, utan det finns tid till sovmorgon, surfrunda och dylik vardagslyx. Jag njuter av varje sekund, för jag vet att det här är mina sista månader av studentlivslättja. Tar vara på tiden, som det heter.

Nu blir det lunch. Paj. Den var smäktande god igår. Som Pavlovs hundar vattnas det i munnen på mig när jag tänker på den. Vattnas!

Till sist. Här följer att smakprov på ljuvligt subtil namedropping. Så ska de dras, slipstenarna.