Drar en lans för surfrundan

Livet går sin gilla gång här i Linköping. Tempot är som jag vill ha det - lågt, utan att för den skull gå i ultrarapid. På ytan kanske det inte ser ut som att jag gör så mycket, men allting är alltid en process mot något annat. En liten del av ett större sammanhang. Att göra surfrundan i två timmar är alltså mer än att bara göra surfrundan - här lagras fakta på fakta och byggs kunskapsbanker. Idag har jag till exempel tagit till mig uttrycket "dra en lans" för någon. Man vet aldrig när detta kan komma till pass.

Igår fick jag trots allt lite gjort, utöver den diffusa förkovran jag var inne på ovan. Saras schema stämde inte alls överens med mitt igår, så det fick så illa tvunget bli en hel del egentid. Efter lunch gick hon och klippte sig och då passade jag på att ta en löprunda och trots att det gick sjukt segt, segade jag mig runt i solskenet. I motsats till vad vissa tror, jag kommer till detta, är jag nu i bättre form än vad på länge. Det känns bra att ta hand om sin kropp.

På eftermiddagen fick vi dock lite kvalitetstid ihop innan jag sprang till bussen och åkte ut till mor och far i Lambohov. Pappa tyckte att jag såg smal(are) ut, mamma att jag hade lagt på mig lite. Jag tar det som motivation för ytterligare en löprunda. Samt för att börja utveckla ätstörningar.

Jag och pappa kollade på Villarreal-Arsenal under obligatoriskt klagande och svärande. Till detta avnjöts en finare whiskey som vi upptäckte på en pittoresk folkmusikspelning på en väl dold pub i London i höstas. Det var gott. Adebayors mål var också väldigt gott, och jag åkte tillbaka till Sara med gott mod.

Idag ska jag läsa om populärkultur i undervisning. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Han Populärkulturen är ingen jag skulle dra en lans för om man säger så.