Finkulturell igen

Mamma och pappa är i Uppsala den här helgen, och då åker naturligtvis den vinröda manchesterkavajen och polotröjan fram igen. Samt det svåra ansiktsuttrycket. Det är kultur som gäller, och fint ska det va.

I går var vi på Tjuven på Upsala Stadsteater och jag kan erkänna att jag inte alls förstod allting. Man ska ju hålla på och tolka hit och dit, och efter torsdagens supernickokick och öldrickande var jag inte i stånd till att se symboler i skådespelarnas rörelser eller i scenografin. Nej, ge mig en Robert Gustavsson-fars med spring i dörrar i stället. Det passar en kreti och pleti som mig bättre.

Efter pjäsen ville farsan så klart till Katalins Vinbar igen, men där sa skräddaren nej. Det blev Buddy's och en Staropramen i stället, och sedan rundade pärona av kvällen och jag gick hem och dog. Trots att jag klev upp kl 15 på fredagsmorgonen. Eller eftermiddagen kanske ni vanliga dödliga kallar det. Allt på grund av den där satans snusen, för jag drack inte så många öl att det var rimligt att bli så överjävligt bakis.

I dag ska de på någon spelning, men jag är inte välkommen. Något jag faktiskt är tacksam för. Jag får följa med och käka middag istället, och kanske åka till Uppsala Högar. Det ska tydligen vara ytterst sevärt, men där är jag skeptisk. Några kullar kan väl knappast vara något att se? Men så är jag inte arkeolog heller. Något jag faktiskt är tacksam för.

Men först av allt tror jag att jag unnar mig en mjukglass nere vid flod'n. Det är ju trots allt lördag.