King Kolo går på vatten

Det omöjliga har hänt. Jag har räckt upp handen på ett seminarium, fått ordet och därefter tagit upp en viktig detalj i romanen Fåglarna av Vesaas. Kors i taket. Snart kommer apokalypsens fyra ryttare sprängande över himlavalvet, för nu måste undergången vara nära.

Å andra sidan, hade jag inte snackat i dag skulle det ha varit under all kritik. Det var nämligen andra gången jag var på ett seminarium om den här romanen, och dessutom ledde jag diskussionen senaste gången. Fåglarna är ju en dubbelbottnad roman, då man dels kan se den som en rak berättelse om ett tragiskt livsöde i den norska glesbygden och dels som en symbol för konsten och konstnären som outsider i samhället. Fast det där är ju gammal skåpmat. Jag behöver knappast dra Vesaas tematik för mina oerhört litterärt välbevandrade läsare. How foolish of me.

Det var dock ytterst nära att jag försov mig till seminariet. Jag vaknade med ett ryck kl 11.55 och insåg att jag hade 20 minuter på mig att gå till skolan. Likt en brandman som fått ett larm drog jag på mig kläderna på nolltid, gled ner för ledstången och sprang upp till SVC. Jag var framme kl 12.14.

Anledningarna till att jag försov mig var två.

1. Jag har en rockstjärnas dygnsrytm.
2. Jag valde att lägga mobilen mellan min höft och sängen istället för att trycka på snooze. Varför? Oklart.

Nu ska jag unna mig lunch. Undrar om det blir något pastabaserat?