Okej. Nu åker vi. Det känns udda att dricka GT klockan tio på morgonen, men whatever. Det är min sista valborg som student, så all in är det som gäller.
Vi hörs.
torsdag 30 april 2009
onsdag 29 april 2009
Som en student på kvalborg
Jag har lite svårt med mitt fokus nu, men det beror inte på att jag har halvtaskig syn (har inte råd att hämta ut mina glasögon). Det beror på att jag är oerhört sugen på att lägga ner all verksamhet, och istället helhjärtat gå in för att bli hallelujafull. Men det blir att hålla igen några timmar till först.
Gårdagen var orimligt städad och provsmakningen stannade vid två öl. Det var raka motsatsen mot fjolårets prekvalborg då vi fullkomligt spårade ur i mitt studentrum och drack upp en hel årsranson av Stella Artios. Och öppnade vinflaskor hemma hos Jois fast det hade blivit ljust ute. Om jag inte minns fel röktes det inomhus också, och askades i mina fotbollsskor. Det var stökigt helt enkelt.
Det positiva med att det var lungt igår är att jag inte är sliten idag. Orsak och verkan ni vet. Men det gör mig också övertänd inför kvällen. Det här kan bara sluta på ett sätt.
Gårdagen var orimligt städad och provsmakningen stannade vid två öl. Det var raka motsatsen mot fjolårets prekvalborg då vi fullkomligt spårade ur i mitt studentrum och drack upp en hel årsranson av Stella Artios. Och öppnade vinflaskor hemma hos Jois fast det hade blivit ljust ute. Om jag inte minns fel röktes det inomhus också, och askades i mina fotbollsskor. Det var stökigt helt enkelt.
Det positiva med att det var lungt igår är att jag inte är sliten idag. Orsak och verkan ni vet. Men det gör mig också övertänd inför kvällen. Det här kan bara sluta på ett sätt.
tisdag 28 april 2009
I kungens stora slott, stora stora stora sal
Idag är jag nöjd över två saker.
1.) Vår uppsats - så här långt - håller måttet. Allt enligt vår handledare, som knappt hade något alls att anmärka på. Istället var det idel beröm, innan hon övergick till att prata om sin pollenallergi. Jag frågade dock inte om hon hade färgat håret, nu när hon har fått pollenallergi. Men vi är på jävligt rätt spår. Nu är det bara att runda av den här uppgiften också - det ska vi lösa.
2.) Jag och Esh utsatte lägenheten för en storstädning, så nu luktar den friskt av sommaräng. Samtidigt borde vi ha väntat lite med den här städningen, för om jag minns rätt brukar valborgsmässoafton innebära viss nedsmutsning. Och då talar jag inte bara mental nedsmutsning, utan även slarv i form av spill och och annan miljöförstöring. Men likväl är det med en känsla av tillfredställning som jag vandrar omkring mellan rummen och luktar på sommarängen.
Nu är siktet inställt på Stenhagen och inhandling av livsmedel samt livsglädje på bolaget. Jag har vissa tankar om vad som ska stå på inköpslistan som jag förvarar i hjärnan, men det slutgiltiga beslutet tas inte förrän jag är på plats. Ikväll kommer jag högst sannolikt smaka på den inhandlade förtäringen. Varför då? Because I'm worth it.
1.) Vår uppsats - så här långt - håller måttet. Allt enligt vår handledare, som knappt hade något alls att anmärka på. Istället var det idel beröm, innan hon övergick till att prata om sin pollenallergi. Jag frågade dock inte om hon hade färgat håret, nu när hon har fått pollenallergi. Men vi är på jävligt rätt spår. Nu är det bara att runda av den här uppgiften också - det ska vi lösa.
2.) Jag och Esh utsatte lägenheten för en storstädning, så nu luktar den friskt av sommaräng. Samtidigt borde vi ha väntat lite med den här städningen, för om jag minns rätt brukar valborgsmässoafton innebära viss nedsmutsning. Och då talar jag inte bara mental nedsmutsning, utan även slarv i form av spill och och annan miljöförstöring. Men likväl är det med en känsla av tillfredställning som jag vandrar omkring mellan rummen och luktar på sommarängen.
Nu är siktet inställt på Stenhagen och inhandling av livsmedel samt livsglädje på bolaget. Jag har vissa tankar om vad som ska stå på inköpslistan som jag förvarar i hjärnan, men det slutgiltiga beslutet tas inte förrän jag är på plats. Ikväll kommer jag högst sannolikt smaka på den inhandlade förtäringen. Varför då? Because I'm worth it.
måndag 27 april 2009
Kolo borta två till tre veckor
Det håller inte längre. Har spelat i över en vecka med ett smärtande lår, och nu har det sagt ifrån helt och hållet. Idag på träningen var det omöjligt att ta maxlöpningar, och som alla vet bygger mitt spel ganska mycket på mina walcottska löpningar längs högerkanten. Utan dessa är jag bara en halv spelare.
Jag får nog börja med att stå över minst en vecka med träning och match, och sedan får vi se. Typiskt att bli skadad precis när serien början, men så är det när man blir gammal. Kroppen håller inte. Man är ju inte 20 längre, som Love brukar säga (och göra pappa provocerad).
Får fokusera på att bryta ner kroppen istället.
Jag får nog börja med att stå över minst en vecka med träning och match, och sedan får vi se. Typiskt att bli skadad precis när serien början, men så är det när man blir gammal. Kroppen håller inte. Man är ju inte 20 längre, som Love brukar säga (och göra pappa provocerad).
Får fokusera på att bryta ner kroppen istället.
Blicken vänds mot torsdag
Så kommer den smygande. Laddningen inför valborg, denna dekadensens nationaldag. Men jag ska vara ärlig och säga att det inte är riktigt samma övertändhet som brukar infinna sig så här under aprils sista knoppbristande dagar. Kanske beror det på att jag inte får något besök i år, kanske på att hela grejen börjar bli gjord. Jag vet inte.
Men nog finns förväntningarna där. Man börjar staka ut en grovplanering för kval- och valborg, man kollar vädret tio gånger om dagen (det blir sol) och man kör storhandling på Spritcentralen. Långsamt byggs stämningen upp mot den 29: e och sen är det bara att gå all in. Jag kan inte tänka mig att årets festligheter blir annorlunda.
I fjol brakade helvetet loss redan kvällen före kvalborg med någon form av omotiverat fylleslag på Trädgårds, men i år får vi se till att hålla oss på mattan. Tvådagars räcker gott och väl. Att öppna vinflaskor klockan åtta på morgonen är högst omotiverat.
Med valborg i bakhuvudet är det lätt hänt att studierna blir lidande, men idag har jag gjort klart en transkribering (jag älskar inte ljudet av min egen röst) och både hunnit med att tvätta och städa lite i mitt kyffe till rum. Det är inte så jävla illa pinkat på en måndag. Inte illa alls.
Nu ska jag fundera på vad som ska inhandlas i dryckesväg. Jag är sugen på gin och tonic, för att jag är numera medelålders.
Men nog finns förväntningarna där. Man börjar staka ut en grovplanering för kval- och valborg, man kollar vädret tio gånger om dagen (det blir sol) och man kör storhandling på Spritcentralen. Långsamt byggs stämningen upp mot den 29: e och sen är det bara att gå all in. Jag kan inte tänka mig att årets festligheter blir annorlunda.
I fjol brakade helvetet loss redan kvällen före kvalborg med någon form av omotiverat fylleslag på Trädgårds, men i år får vi se till att hålla oss på mattan. Tvådagars räcker gott och väl. Att öppna vinflaskor klockan åtta på morgonen är högst omotiverat.
Med valborg i bakhuvudet är det lätt hänt att studierna blir lidande, men idag har jag gjort klart en transkribering (jag älskar inte ljudet av min egen röst) och både hunnit med att tvätta och städa lite i mitt kyffe till rum. Det är inte så jävla illa pinkat på en måndag. Inte illa alls.
Nu ska jag fundera på vad som ska inhandlas i dryckesväg. Jag är sugen på gin och tonic, för att jag är numera medelålders.
söndag 26 april 2009
Till Sara
När jag åkte till Linköping i julas gjorde jag det utan några särskilda förväntningar. Jag såg fram emot julfirande med familjen och lite ledighet, men utan tankar om att något speciellt skulle inträffa. Något speciellt inträffade dock. Jag träffade en mycket speciell person. En alldeles oemotståndlig person.
Visst hade jag träffat Sara innan, men pinsamt nog mindes jag inte detta när vi träffades på en liten hemmafest hos Per. Det har jag, med rätta, fått höra sedan dess, men jag kan bara skylla på att mitt minne inte riktigt fungerar när det kommer till namn och personer. Som tur var avskräckte inte denna fadäs Sara utan hon gav mig en chans. Det tackar jag henne för.
Sedan dess har vi hörts varje dag och setts så mycket det är möjligt när man bor 30 mil ifrån varandra. Men jag åker med lätt hjärta tåg i 100 timmar om det så krävdes för att få vara med henne. Tre timmar är ingenting.
Att jag har träffat Sara har förändrat min tillvaro. Sommaren och hösten 2008 var inget vidare och det mesta jag tog för mig gjorde jag utan riktig glädje. Sedan i julas har jag fått mycket mer energi och jag påverkas inte längre på samma sätt av vardagens störiga småsaker. Allt är enklare på något sätt. Under en längre tid kände jag också att jag hela tiden har längtade någon annanstans. Var jag hemma ville jag ut på resor och var jag på resor önskade jag att jag var hemma. Så är det fortfarande, men nu önskar jag att jag är där Sara är – men när jag är med Sara vill jag inte vara någon annanstans i hela världen.
Sara har en förmåga att få mig att tycka om mig själv, mer än jag någonsin har gjort. Jag känner mig tryggare i mig själv och mår bättre än på mycket länge. Jag uppskattar också att hon låter mig vara den jag är, med min Arsenalbesatthet och konstiga infall och skämt. Det gör att jag litar på henne fullt och kan öppna mig och vara ärlig. Det är väldigt lätt att prata med henne, både om högt och om lågt och det är viktigt för mig att man kan blanda det seriösa med det skämtsamma. Även om jag verkar vara bara oseriös.
När vi ses brukar vi inte göra så mycket, men trots att vi umgås intensivt det tröttnar jag inte och vill bara vara med henne mer. Vi skrattar väldigt mycket ihop, och är det något jag gillar att höra så är det hennes skratt.
Ju bättre jag lär känna Sara ju mer tycker jag om henne. Därför vill jag lära känna henne ännu bättre och vara med henne ännu mer.
Vi bestämde oss redan från början att skynda långsamt och det har nog varit bra. Samtidigt har det känts rätt för mig ändå sedan i julas och det känns än mer rätt nu. På fredag har vi varit tillsammans i en månad. Jag vill av hela mitt hjärta att det blir många, många fler.
Visst hade jag träffat Sara innan, men pinsamt nog mindes jag inte detta när vi träffades på en liten hemmafest hos Per. Det har jag, med rätta, fått höra sedan dess, men jag kan bara skylla på att mitt minne inte riktigt fungerar när det kommer till namn och personer. Som tur var avskräckte inte denna fadäs Sara utan hon gav mig en chans. Det tackar jag henne för.
Sedan dess har vi hörts varje dag och setts så mycket det är möjligt när man bor 30 mil ifrån varandra. Men jag åker med lätt hjärta tåg i 100 timmar om det så krävdes för att få vara med henne. Tre timmar är ingenting.
Att jag har träffat Sara har förändrat min tillvaro. Sommaren och hösten 2008 var inget vidare och det mesta jag tog för mig gjorde jag utan riktig glädje. Sedan i julas har jag fått mycket mer energi och jag påverkas inte längre på samma sätt av vardagens störiga småsaker. Allt är enklare på något sätt. Under en längre tid kände jag också att jag hela tiden har längtade någon annanstans. Var jag hemma ville jag ut på resor och var jag på resor önskade jag att jag var hemma. Så är det fortfarande, men nu önskar jag att jag är där Sara är – men när jag är med Sara vill jag inte vara någon annanstans i hela världen.
Sara har en förmåga att få mig att tycka om mig själv, mer än jag någonsin har gjort. Jag känner mig tryggare i mig själv och mår bättre än på mycket länge. Jag uppskattar också att hon låter mig vara den jag är, med min Arsenalbesatthet och konstiga infall och skämt. Det gör att jag litar på henne fullt och kan öppna mig och vara ärlig. Det är väldigt lätt att prata med henne, både om högt och om lågt och det är viktigt för mig att man kan blanda det seriösa med det skämtsamma. Även om jag verkar vara bara oseriös.
När vi ses brukar vi inte göra så mycket, men trots att vi umgås intensivt det tröttnar jag inte och vill bara vara med henne mer. Vi skrattar väldigt mycket ihop, och är det något jag gillar att höra så är det hennes skratt.
Ju bättre jag lär känna Sara ju mer tycker jag om henne. Därför vill jag lära känna henne ännu bättre och vara med henne ännu mer.
Vi bestämde oss redan från början att skynda långsamt och det har nog varit bra. Samtidigt har det känts rätt för mig ändå sedan i julas och det känns än mer rätt nu. På fredag har vi varit tillsammans i en månad. Jag vill av hela mitt hjärta att det blir många, många fler.
Och sen var jag tvungen att gå ut och fira
Det var fullt skägg under hela gårdagen. Inledde dagen med att återigen spika Melodikrysset nästan helt utan att googla. En snabb lunch och två trasiga cyklar senare var jag på plats på samlingen och det blev avfärd ut i den uppländska bondebygden. Det tog sjukt lång tid och jag blev återigen påmind om hur mycket fotbollsbortamatcher suger.
För första gången under mina fem säsonger i Södra var jag med om att vinna premiären, så nu siktar vi på division V nästa år. Det vore jättekul att träna tre gånger i veckan hela vintern och sen åka ur. För er som behöver det: Det där var ironi. Södra ska hänga kvar i sexan - inget annat.
Min egen insats var godkänd, även om jag inte riktigt var så konditionsstark som jag hade hoppats på. Jag hade dock en nick i stolpen (min målchans för säsongen har alltså redan kommit) och gjorde inga stora misstag. Starkt av oss att vända det tidiga underläget till en stabil 2-1-seger. One nil down, two one up, som jag brukar säga.
I bilen hem läskade Collymore med kall öl, så jag var tvungen att gå in på Statoil och köpa ett par folköl 3,5 och sedan gick vi och satte oss vid Lötens konstgräs och kollade på Eshs lag, tillika seriekonkurrenten, Trikadien. När jag fick solsting gick jag hem och käkade tämligen äcklig micromat innan det blev ett par öl på Oves med Kalle och Björn. På grund av att det tog en kvart varje gång man skulle beställa i baren på grund av världens segaste bartendrar avbröt vi Ovesbesöket och gick till Kalle istället för att störa Jesper när hon pluggade. Och för att dricka Moskitos.
Kvällen rundades av på Svantes där vi träffade på Fred the Head, Smögen och Emil. And there was much rejoicing.
Via Johannesgrillen och en tung kebabtallrik kunde jag komma hem och sammanstråla med en vinstinn Esh som hade haft någon form av mindre bjudning hemma. Han var nöjd med att han skulle kliva upp klockan 07.00 för att åka till jobbet idag. Och för den som behöver det: Att han var nöjd med det var ironi.
Nu ska jag diska. Esh och Nickel vill straffa mig för att jag lämnade typ en tallrik och en gaffel odiskad, genom att lämna all disk från deras middagsparty. Ödmjukt ber jag om ursäkt för det inträffade och styr upp.
För första gången under mina fem säsonger i Södra var jag med om att vinna premiären, så nu siktar vi på division V nästa år. Det vore jättekul att träna tre gånger i veckan hela vintern och sen åka ur. För er som behöver det: Det där var ironi. Södra ska hänga kvar i sexan - inget annat.
Min egen insats var godkänd, även om jag inte riktigt var så konditionsstark som jag hade hoppats på. Jag hade dock en nick i stolpen (min målchans för säsongen har alltså redan kommit) och gjorde inga stora misstag. Starkt av oss att vända det tidiga underläget till en stabil 2-1-seger. One nil down, two one up, som jag brukar säga.
I bilen hem läskade Collymore med kall öl, så jag var tvungen att gå in på Statoil och köpa ett par folköl 3,5 och sedan gick vi och satte oss vid Lötens konstgräs och kollade på Eshs lag, tillika seriekonkurrenten, Trikadien. När jag fick solsting gick jag hem och käkade tämligen äcklig micromat innan det blev ett par öl på Oves med Kalle och Björn. På grund av att det tog en kvart varje gång man skulle beställa i baren på grund av världens segaste bartendrar avbröt vi Ovesbesöket och gick till Kalle istället för att störa Jesper när hon pluggade. Och för att dricka Moskitos.
Kvällen rundades av på Svantes där vi träffade på Fred the Head, Smögen och Emil. And there was much rejoicing.
Via Johannesgrillen och en tung kebabtallrik kunde jag komma hem och sammanstråla med en vinstinn Esh som hade haft någon form av mindre bjudning hemma. Han var nöjd med att han skulle kliva upp klockan 07.00 för att åka till jobbet idag. Och för den som behöver det: Att han var nöjd med det var ironi.
Nu ska jag diska. Esh och Nickel vill straffa mig för att jag lämnade typ en tallrik och en gaffel odiskad, genom att lämna all disk från deras middagsparty. Ödmjukt ber jag om ursäkt för det inträffade och styr upp.
fredag 24 april 2009
Transkriberingsstatus just nu
Två och en halv timme senare har jag transkriberat en minut och tretton sekunder. Det går framåt, som snigeln sa.
Avdelningen Twitter-inlägg.
Avdelningen Twitter-inlägg.
Att undvika ett antiklimax
Den här veckan har varit osedvanligt bra ur pluggsynpunkt, åtminstone om man räknar måndag till onsdag. Gårdagen var knappt godkänd, och för att inte arbetsveckan ska plana ut i ännu ett "det där kan jag göra sen" och det dags att öka frekvensen igen. Dessvärre är det en mördande tråkig uppgift jag har framför mig: Att lyssna på mig själv när jag intervjuar en högstadielärare och skriva av detta ordagrant.
Men nu jävlar är det bara att sätta igång. Det finns inga ursäkter. Och när jag är klar får jag kolla på The Office. Men jag får inte dricka öl, eftersom att det är match i morgon och som den seriösa idrottsman jag är både äter jag och vilar rätt inför samtliga matcher. Om jag inte känner för att gå ut dagen före vill säga. Professionalism i dess renaste form.
Igår kväll var jag väldigt slapp och satt mest och glodde på tv med några folköl 3,5 som Esh tyckte att vi skulle unna oss. Till det åt vi den allra festligaste chipssorten, dillchips. Middag hoppade vi över eftersom att öl också är mat. Professionalism i dess renaste form.
Jag somnade dock väldigt sent eftersom att inte ville avsluta ett fint telefonsamtal. Det var värt det. Dessutom fick jag sova hur länge jag ville idag, så ingen skada skedd - bortsett från att min dygnsrytm är satt ur spel. Precis som den brukar vara vid den här tiden på året. Det är något med ljuset tror jag, man blir aldrig trött.
Okej. Nu pumpar jag igång kaffebryggaren och sen åker vi. Här ska transkriberas så att bokstäverna flyger all världens väg. Jag kommer go Keith Moon på tangentbordet.
Men nu jävlar är det bara att sätta igång. Det finns inga ursäkter. Och när jag är klar får jag kolla på The Office. Men jag får inte dricka öl, eftersom att det är match i morgon och som den seriösa idrottsman jag är både äter jag och vilar rätt inför samtliga matcher. Om jag inte känner för att gå ut dagen före vill säga. Professionalism i dess renaste form.
Igår kväll var jag väldigt slapp och satt mest och glodde på tv med några folköl 3,5 som Esh tyckte att vi skulle unna oss. Till det åt vi den allra festligaste chipssorten, dillchips. Middag hoppade vi över eftersom att öl också är mat. Professionalism i dess renaste form.
Jag somnade dock väldigt sent eftersom att inte ville avsluta ett fint telefonsamtal. Det var värt det. Dessutom fick jag sova hur länge jag ville idag, så ingen skada skedd - bortsett från att min dygnsrytm är satt ur spel. Precis som den brukar vara vid den här tiden på året. Det är något med ljuset tror jag, man blir aldrig trött.
Okej. Nu pumpar jag igång kaffebryggaren och sen åker vi. Här ska transkriberas så att bokstäverna flyger all världens väg. Jag kommer go Keith Moon på tangentbordet.
torsdag 23 april 2009
Extrainsatt inlägg
Vi avbryter ordinarie sändningar för ett extrainsatt inlägg:
Esh tog just med sig datan in på toaletten. Varför är ännu oklart. Vi upprepar, Esh har gått på toa och tagit med sig sin data in. Mer information följer i senare inlägg.
Esh tog just med sig datan in på toaletten. Varför är ännu oklart. Vi upprepar, Esh har gått på toa och tagit med sig sin data in. Mer information följer i senare inlägg.
Därför är USA bättre
Det slutgiltiga beviset på varför USA är, och alltid kommer att förbli, världens bästa land. Var, säg mig, skulle någon annars komma på en sån här fullkomligt genialisk idé? Svarar du något annat än Amerikatt är du en lögnare.
Baconnaise. Bacon och majonnäs ett en salig mix.
Ge mig en väska, så ska jag vila den.
Baconnaise. Bacon och majonnäs ett en salig mix.Ge mig en väska, så ska jag vila den.
Dygnsrytm and blues
Idag har jag dragit ner på tempot något. Jag var extremt uppe i varv efter gårdagskvällens sena träning, så sömn var en omöjlighet före klockan 02.30. Skönt att vi inte tränar på natten hädanefter, utan på den mer rimliga tiden kl 19.00. Det kändes bra på träningen, bortsett från viss smärta i min högra skinka. Tror att jag har sträckt mig lite, men det ska inte stoppa mig från att spela match på lördag (om jag blir uttagen - tuff konkurrens i division VI).
Jag kom hem vid halv tolv, och efter det försökte jag helt enkelt lugna ner mig. Det gick sådär som sagt, men efter en mindre YouTube-soaré med Henrik Dorsin kunde jag dra igen korpgluggarna och somna in. Jag drömde om hantverkare som bjöd på vodka. Mina drömmar alltså...
Detta innebar att jag inte vaknade förrän framåt klockan elva i morse, och jag vägrade lämna sängen före klockan tolv. Det kändes skönt då, men lite dåligt nu i och med att jag ännu inte har gjort så mycket pluggande. Samtidigt har den här veckan varit min mest effektiva sedan jag och Dennis pluggade till de första engelsktentorna 2005, så jag behöver inte ta ångestdämpande för det.
Idag måste jag börja transkribera en intervju. Suck it shall. Not enjoy it I shall. Not at all.
Ni ser. Engelskan sitter som den ska. Det var tur att jag och Dennis pluggade så hårt den där veckan, det gav resultat. Men jag kommer aldrig att glömma när han tog paus i pluggandet för att kolla på Paradise Hotel. Jag förstod verkligen ingenting. Så här i efterhand är jag dock ganska säker på min sak: Han var kär i Olinda. Hon med näbben ni vet.
Jag kom hem vid halv tolv, och efter det försökte jag helt enkelt lugna ner mig. Det gick sådär som sagt, men efter en mindre YouTube-soaré med Henrik Dorsin kunde jag dra igen korpgluggarna och somna in. Jag drömde om hantverkare som bjöd på vodka. Mina drömmar alltså...
Detta innebar att jag inte vaknade förrän framåt klockan elva i morse, och jag vägrade lämna sängen före klockan tolv. Det kändes skönt då, men lite dåligt nu i och med att jag ännu inte har gjort så mycket pluggande. Samtidigt har den här veckan varit min mest effektiva sedan jag och Dennis pluggade till de första engelsktentorna 2005, så jag behöver inte ta ångestdämpande för det.
Idag måste jag börja transkribera en intervju. Suck it shall. Not enjoy it I shall. Not at all.
Ni ser. Engelskan sitter som den ska. Det var tur att jag och Dennis pluggade så hårt den där veckan, det gav resultat. Men jag kommer aldrig att glömma när han tog paus i pluggandet för att kolla på Paradise Hotel. Jag förstod verkligen ingenting. Så här i efterhand är jag dock ganska säker på min sak: Han var kär i Olinda. Hon med näbben ni vet.
onsdag 22 april 2009
Idag är igår är imorgon
Bara zebrans mamma kan se skillnad på zebrans ränder. Så lyder ett gammalt ordspråk som jag brukar använda. Detta gamla stäv passar bra in på min vecka - för dagarna ter sig identiska. Men det är behagligt och stressbefriat så jag ser ingenting negativt med det.
Dagarna ser i regel ut så här:
1.) Uppstigning cirka klockan nio.
2.) Frukost och tidningsläsning. Numera äter jag müsli. Jättekonstigt.
3.) Ca kl tio: Gå till ILU (SSFSF) via Björns fastighet.
4.) Placerar baken någonstans i biblioteket och börjar producera. Björn är antagligen mer effektiv än mig. Men det är okej.
5.) Ca kl 13-14. Lägger ner för dagen och går hem. Ser nöjd ut.
6.) Äter lunch.
7.) Surfar. Fixar antagligen något Arsenal Swedensk.
8.) Fri lek.
Det är en schysst tillvaro helt enkelt. Och det bästa är att vi har en månad på oss att göra klart uppsatsen, men ligger jävligt bra till. Det tog bara tio terminer för mig att lära mig att göra saker i tid. I detta fall är det i och för sig bara Björns förtjänst, men jag har alltid, i den filosofiska debatten, hävdat att det inte existerar någon fri vilja. Vad jag menar med det har jag ingen som helst lust att gå in djupare på för tillfället. Kanske återkommer i ämnet under hösten 2011.
Idag på fria leken blir det fotbollsträning. Gunåde mina ben om de är sega igen. Då slänger jag ut dem till hyenorna, som zebrans mamma sa om sina söner.
Det är allt jag orkar skriva idag. Jag råkade somna lite sent igår kväll på grund av att jag var uppe i varv efter en 4-4-match på tv. Därav tröttheten.
Dagarna ser i regel ut så här:
1.) Uppstigning cirka klockan nio.
2.) Frukost och tidningsläsning. Numera äter jag müsli. Jättekonstigt.
3.) Ca kl tio: Gå till ILU (SSFSF) via Björns fastighet.
4.) Placerar baken någonstans i biblioteket och börjar producera. Björn är antagligen mer effektiv än mig. Men det är okej.
5.) Ca kl 13-14. Lägger ner för dagen och går hem. Ser nöjd ut.
6.) Äter lunch.
7.) Surfar. Fixar antagligen något Arsenal Swedensk.
8.) Fri lek.
Det är en schysst tillvaro helt enkelt. Och det bästa är att vi har en månad på oss att göra klart uppsatsen, men ligger jävligt bra till. Det tog bara tio terminer för mig att lära mig att göra saker i tid. I detta fall är det i och för sig bara Björns förtjänst, men jag har alltid, i den filosofiska debatten, hävdat att det inte existerar någon fri vilja. Vad jag menar med det har jag ingen som helst lust att gå in djupare på för tillfället. Kanske återkommer i ämnet under hösten 2011.
Idag på fria leken blir det fotbollsträning. Gunåde mina ben om de är sega igen. Då slänger jag ut dem till hyenorna, som zebrans mamma sa om sina söner.
Det är allt jag orkar skriva idag. Jag råkade somna lite sent igår kväll på grund av att jag var uppe i varv efter en 4-4-match på tv. Därav tröttheten.
tisdag 21 april 2009
Brandtal för biffar
Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag tror att jag har blivit bestulen igen. Någon har snott min kondition. Jag var ute på en löprunda förut och hjärnan ville, men benen och pumpen lydde helt enkelt inte som Tomas Brolin brukar säga. Orkade bara springa halva vägen av min vanliga runda. Det var mitt sämsta pass sedan första rundan efter London i vintras - och då hade jag 300 pints Artois i kroppen. Idag hade jag bara kaffe och lunchpaj i kroppen och ingen algagol.
Det är jävligt störande att detta bakslag drabbar mig nu, fyra dagar före seriepremiären. Förhoppningsvis lider jag bara av sviterna efter söndagens tunga cupmatch mot internationellt motstånd, för det ska erkännas att min stretchning efter fighten lämnade en del att önska. Men jag kan väl inte ta något ansvar för att Grimsta IP saknar mineralpool? Sådär som till exempel Emirates Stadium har i anslutning till Arsenals omklädningsrum.
Idag har jag annars varit effektiv igen. Jag och Björn jobbade på flitigt, och snart är vi mer än halvvägs på uppsatsen. Ser helt okej ut så här långt.
Fick också besöka den fantastiska Öppna Samlingen på Carolina Rediviva. Tillbringade inte lika lång tid där som förra gången jag besökte stället, men fick i alla fall chansen att gå omkring med händerna på ryggen och humma lite som jag tänker mig att en professer gör. Carolinabiblioteket inger verkligen respekt och man känner historiens vingslag slå över huvudet. För att använda ett klyschigt favorituttryck.
Nu ser jag fram emot köttfärsbiffar och kokt potatis med gräddsås. Det ska bli så sjukt gott, och är det något jag brinner permanent för så är det riktigt goda biffar. Tror nog att det bara är den goda gamla gratängen som slår det.
Det är jävligt störande att detta bakslag drabbar mig nu, fyra dagar före seriepremiären. Förhoppningsvis lider jag bara av sviterna efter söndagens tunga cupmatch mot internationellt motstånd, för det ska erkännas att min stretchning efter fighten lämnade en del att önska. Men jag kan väl inte ta något ansvar för att Grimsta IP saknar mineralpool? Sådär som till exempel Emirates Stadium har i anslutning till Arsenals omklädningsrum.
Idag har jag annars varit effektiv igen. Jag och Björn jobbade på flitigt, och snart är vi mer än halvvägs på uppsatsen. Ser helt okej ut så här långt.
Fick också besöka den fantastiska Öppna Samlingen på Carolina Rediviva. Tillbringade inte lika lång tid där som förra gången jag besökte stället, men fick i alla fall chansen att gå omkring med händerna på ryggen och humma lite som jag tänker mig att en professer gör. Carolinabiblioteket inger verkligen respekt och man känner historiens vingslag slå över huvudet. För att använda ett klyschigt favorituttryck.
Nu ser jag fram emot köttfärsbiffar och kokt potatis med gräddsås. Det ska bli så sjukt gott, och är det något jag brinner permanent för så är det riktigt goda biffar. Tror nog att det bara är den goda gamla gratängen som slår det.
Brännskada av tredje graden
Henke Larssons lår. Jag vet hur det känns.
Men det är rätt åt dig, Henke. Efter din ödesdigra insats i Champions League-finalen 2006 förtjänar du alla brännsår i världen. Hoppas du har lärt dig att inte göra succéinhopp nu.
Men det är rätt åt dig, Henke. Efter din ödesdigra insats i Champions League-finalen 2006 förtjänar du alla brännsår i världen. Hoppas du har lärt dig att inte göra succéinhopp nu.
Brinner för det här permanent
Mina drömmar på sistone har varit som mina skidor var i liften Tolvmannabacken i Kisa i femman. Helt och fullt urspårade. De är har behandlat skilda saker som tränarskap för gymnaster på EM (wtf?), arbete på mejeri och Londonbesök (okej, inte så urspårat, men ni skulle ha varit med - vi åkte spårvagn!). Men i natt slogs alla rekord.
Jag befann mig på en buss eller kanske ett tåg. Det var i alla fall ett tåg när jag åkte i det, men en buss när jag klev av den. Jag visste inte vart jag var på väg och trodde det var någon form av fotbollsrelaterad resa. Men icke. Snart gick det upp för mig att jag var på väg till ett hiphop-internat på landsbygden - som Ondskan fast på rim.
Det konstiga var att jag fick en känsla av tillförsikt och gladde mig över detta i drömmen. När jag klev av bussen tillsammans med de andra ungdomarna - alla var helt i avsaknad av hiphop-attiraljer för övrigt - var jag laddad. Jag gick till och med och nynnade på Petters klassiker Vinden har vänt.
Jag har inte varit så nöjd över att vakna sedan jag blev ihjälskjuten av en ryss.
Jag befann mig på en buss eller kanske ett tåg. Det var i alla fall ett tåg när jag åkte i det, men en buss när jag klev av den. Jag visste inte vart jag var på väg och trodde det var någon form av fotbollsrelaterad resa. Men icke. Snart gick det upp för mig att jag var på väg till ett hiphop-internat på landsbygden - som Ondskan fast på rim.
Det konstiga var att jag fick en känsla av tillförsikt och gladde mig över detta i drömmen. När jag klev av bussen tillsammans med de andra ungdomarna - alla var helt i avsaknad av hiphop-attiraljer för övrigt - var jag laddad. Jag gick till och med och nynnade på Petters klassiker Vinden har vänt.
Jag har inte varit så nöjd över att vakna sedan jag blev ihjälskjuten av en ryss.
måndag 20 april 2009
Istället för hjärnkatarr
Jag har varit fortsatt effektiv under dagen. Fixat med Arsenalbiljetter i några timmar och skickat diverse e-brev till olika instanser. Stora ta tag i saker-måndagen. Jag har dessutom fått köttbullar till kvällsmatch. Allt borde alltså vara frid och fröjd och harmoniskt.
Men det är ett U-landsproblem som stör mig något enormt. Internetuppkopplingen här i lägenheten är under all kritik för tillfället. Det är knappt att man kan gå in på en enda sajt utan störningar, och frustrationen när man har glömt att ctrl C:a, ctrl V:a innan man klickar på "Send" sedan man har skrivit ett mail och allt försvinner ut i Internets svarta hål är inte att leka med. Att man skäller ut datan då är helt normalt.
Det är kanske bara så att Susanne Router lider av måndagssjukan. I morgon blir det nog bättre. Annars kommer min hjärna få kramp av frustration.
Men det är ett U-landsproblem som stör mig något enormt. Internetuppkopplingen här i lägenheten är under all kritik för tillfället. Det är knappt att man kan gå in på en enda sajt utan störningar, och frustrationen när man har glömt att ctrl C:a, ctrl V:a innan man klickar på "Send" sedan man har skrivit ett mail och allt försvinner ut i Internets svarta hål är inte att leka med. Att man skäller ut datan då är helt normalt.
Det är kanske bara så att Susanne Router lider av måndagssjukan. I morgon blir det nog bättre. Annars kommer min hjärna få kramp av frustration.
Det subtila är oftast vackrast
Jag och Björn är ett radarpar i klass med Niall Quinn och Kevin Phillips. Vi är uppsatsskrivarnas svar på Filip och Fredrik. Vi är Sjöwall och Wahlöö.
Den effektivitet vi har visat upp i arbetet med uppsatsen saknar av allt att döma motstycke i modern tid. Saker och ting har börjat falla på plats, och innan veckan är slut lär vi ha påbörjat arbetet med resultatdelen. Då är vi mer än halvvägs. I detta tänker jag dock inte ta åt mig någon ära, då det är Björns entusiasm och arbetsmoral som är motorn. Något som är oerhört nyttigt för en notorisk latmask som mig.
Just nu är det mycket skönt att plugga. Ingen hotande deadline inom synhåll, men jag får ändå saker gjort. Och detta utan att hålla mördartempo, utan det finns tid till sovmorgon, surfrunda och dylik vardagslyx. Jag njuter av varje sekund, för jag vet att det här är mina sista månader av studentlivslättja. Tar vara på tiden, som det heter.
Nu blir det lunch. Paj. Den var smäktande god igår. Som Pavlovs hundar vattnas det i munnen på mig när jag tänker på den. Vattnas!
Till sist. Här följer att smakprov på ljuvligt subtil namedropping. Så ska de dras, slipstenarna.
Den effektivitet vi har visat upp i arbetet med uppsatsen saknar av allt att döma motstycke i modern tid. Saker och ting har börjat falla på plats, och innan veckan är slut lär vi ha påbörjat arbetet med resultatdelen. Då är vi mer än halvvägs. I detta tänker jag dock inte ta åt mig någon ära, då det är Björns entusiasm och arbetsmoral som är motorn. Något som är oerhört nyttigt för en notorisk latmask som mig.
Just nu är det mycket skönt att plugga. Ingen hotande deadline inom synhåll, men jag får ändå saker gjort. Och detta utan att hålla mördartempo, utan det finns tid till sovmorgon, surfrunda och dylik vardagslyx. Jag njuter av varje sekund, för jag vet att det här är mina sista månader av studentlivslättja. Tar vara på tiden, som det heter.
Nu blir det lunch. Paj. Den var smäktande god igår. Som Pavlovs hundar vattnas det i munnen på mig när jag tänker på den. Vattnas!
Till sist. Här följer att smakprov på ljuvligt subtil namedropping. Så ska de dras, slipstenarna.
söndag 19 april 2009
Först blev jag sur, men sen blev jag glad
Okej, igår var en ganska dålig dag. Det goda humöret från i fredags utplånades effektivt av en elak bakfylla där huvudvärk var det dominerade obehaget. Jag försökte med allt. Sova bort den. Äta pizza. Dricka Coca-cola. Äta chips. Äta värktabletter. Men ingenting hjälpte.
Till råga på allt förlorade Arsenal i FA-cupen mot Chelsea och Didier Drogba (Varför måste jag stanna ba när Didier Drogba?) avgjorde mot Arsenal för typ tionde gången. Jag älskar inte Didier. Jag hatar. Den enda som var bra i Arsenal var Kolo, men det var inte tillräckligt för att göra mig på bra humör.
Idag har jag dock lyft mig till en mer acceptabel humörsnivå. Detta tack vare en skönare sovmorgon, att jag fick lite gjort med skrivandet på uppsatsen och att Södra Upsala slog ut Danmark ur Upplandscupen. Återigen avgjorde mina precisa långbollar matchen, men jag är inte den som skrävlar. Det vet ni vid det här laget. Jag gjorde en stabil insats som högerback och orkade springa hela matchen. Nästa vecka är det seriepremiär. Då jävlar ska det smälla i Rö.
Nu ska jag vara Esh behjälplig i köket. Vi får paj. Jättegod paj. Och Fanta! Då kommer humörsnivåmätaren återigen nå toppen.
I morgon är det måndag. Jag tror jag tar sovmorgon.
Ja, just det. Manchester United förlorade på straffar mot Everton. Sådant gör mig också lycklig.
Till råga på allt förlorade Arsenal i FA-cupen mot Chelsea och Didier Drogba (Varför måste jag stanna ba när Didier Drogba?) avgjorde mot Arsenal för typ tionde gången. Jag älskar inte Didier. Jag hatar. Den enda som var bra i Arsenal var Kolo, men det var inte tillräckligt för att göra mig på bra humör.
Idag har jag dock lyft mig till en mer acceptabel humörsnivå. Detta tack vare en skönare sovmorgon, att jag fick lite gjort med skrivandet på uppsatsen och att Södra Upsala slog ut Danmark ur Upplandscupen. Återigen avgjorde mina precisa långbollar matchen, men jag är inte den som skrävlar. Det vet ni vid det här laget. Jag gjorde en stabil insats som högerback och orkade springa hela matchen. Nästa vecka är det seriepremiär. Då jävlar ska det smälla i Rö.
Nu ska jag vara Esh behjälplig i köket. Vi får paj. Jättegod paj. Och Fanta! Då kommer humörsnivåmätaren återigen nå toppen.
I morgon är det måndag. Jag tror jag tar sovmorgon.
Ja, just det. Manchester United förlorade på straffar mot Everton. Sådant gör mig också lycklig.
lördag 18 april 2009
The mother of alla bakisdagar
Jag har drabbats av så kallad baksmälla. Det innebär kortfattat att det pågår en del kemiska processer i kroppen för att bryta ned den etanol jag välte i mig igår. Trötthet (check), illamående (check), torr mun (check), huvudvärk (check), samt nedsatt balans (check) är exempel på symptom på bakfylla, som i regel orsakas av att kroppen är kraftigt uttorkad.
Jag vaknade redan kl 6.oo på grund av att min huvud hade trillat av. Det kändes i alla fall som det. Därefter följde en kamp för att somna om vilken var lättare att fastslå som mål än gjort. Till slut orkade jag upp för att ta en Treo och då blev det lite bättre, typ som att jag bara hade blivit skalperad.
Sedan ringde Sara och med lite god vilja rykte jag upp mig och så löste vi Melodikrysset. När vi hade pratat klart hade jag tänkt att gå upp, men kroppen ville annorlunda och jag sov istället bort större delen av eftermiddagen. Nu tycker man att bakfyllan borde ha gått över efter det, men det har den icke. Får köpa en pizza - min slutgiltiga hungover-kill. Och så gul läsk på det. Kanske dillchips också.
Anledningen till denna mycket sega dag stavas samkväm igår hos Jajje och Johanna. Det var en trevlig kväll med öldrickande, musiktävling (jag vann) och Singstar (jag vann, viktigt). Spelade till och med lite gitarr, så det var en fulländad afton.
Nu ska jag krypa ner i sängen tror jag. Läsa lite Wikipedia kanske?
Jag vaknade redan kl 6.oo på grund av att min huvud hade trillat av. Det kändes i alla fall som det. Därefter följde en kamp för att somna om vilken var lättare att fastslå som mål än gjort. Till slut orkade jag upp för att ta en Treo och då blev det lite bättre, typ som att jag bara hade blivit skalperad.
Sedan ringde Sara och med lite god vilja rykte jag upp mig och så löste vi Melodikrysset. När vi hade pratat klart hade jag tänkt att gå upp, men kroppen ville annorlunda och jag sov istället bort större delen av eftermiddagen. Nu tycker man att bakfyllan borde ha gått över efter det, men det har den icke. Får köpa en pizza - min slutgiltiga hungover-kill. Och så gul läsk på det. Kanske dillchips också.
Anledningen till denna mycket sega dag stavas samkväm igår hos Jajje och Johanna. Det var en trevlig kväll med öldrickande, musiktävling (jag vann) och Singstar (jag vann, viktigt). Spelade till och med lite gitarr, så det var en fulländad afton.
Nu ska jag krypa ner i sängen tror jag. Läsa lite Wikipedia kanske?
fredag 17 april 2009
Påsken i bilder
Här, i Kannan, befann jag mig större delen av påsken.
För där bor Sara. Vi ägnade oss mest åt att LAN:a.
Jag åkte även till Skäggetorp och träffade mormor Eivor (tv) och hennes syster Margit. Dom diskuterade senaste skvallret från Skäggetorps Centrum. Allt var som vanligt, med andra ord.
Ett dignande påskbord mötte mig och mamma. Mätt blev man. Sjukt mätt.
Mormor och Margit klädde ut sig till påskkärringar.
Sen spårade mormor ur.
And there was much rejoicing.
Hittade ett foto på mig och mina bröder.Det var när vi var unga och, främst i Hannes fall, ännu ej förstörda.
Träffade Per också.Vi drack veckans på 55:an och pratade om vilken hundras som är bäst (labrador).
Den alldeles oemotståndliga Sara och den största chipspåsen sedan Canterbury 2006 inför den stora påskfesten.Här skulle det ha varit en bild från när vi åt middag med Saras föräldrar i Rappestad, men jag glömde plåta.
Så var påsken, mer grafiskt.
Vilken härlig dag papapapa
Jag är på ett alldeles strålande humör av någon anledning. Har ingenting att klaga på för tillfället, och det är ju inte likt mig. Inte ens att tvätta är särskilt jobbigt idag. Jag är inte pank för en gångs skull, och det har löst sig med jobb - i alla fall några veckor - i sommar. Och ikväll ska jag dricka några öl på någon form av balkong förhoppningsvis. Mitt liv. Jag hatar det inte.
Ute överdriver vädret med solsken och helst av allt skulle jag vilja lalla ner till flod'n och sätta mig med öl'n i sol'n, men tvätten ska bli färdig och så har jag en del text att producera. Jag ska vara lika effektiv som Ian Wright var när han fick en målchans och bli klar snabbt, så att jag får komma ut i det vackra vädret innan det blir fult. Nyckeln till detta är att sätta igång. Nu. Nej nu.
Jag kan också avslöja att min konditionsträning är fortsatt framgångsrik. Igår sprang jag en längre runda och genomförde den med den äran. Bra tempo, utan att för den skull tröttna. Detta borde bli perfekt, relativt sett - för jag är fortfarande lååångt från Gael, lagom till seriepremiären nästa lördag. Först väntar dock Upplandscupen mot Danmarks IF på söndag, som ett genrep. Jag trodde inte att landslag fick ställa upp i distriktsmästerskap för det känns orättvist i och med att de spelarna är heltidsproffs i några av världens bästa ligor. Men det blir kul att stångas lite med spelare som Nicklas Bendtner, Jon Dahl Tomasson och Daniel Agger. Tror Södra har en hyfsad chans ändå, hur jävla bra kan de vara liksom? Dessutom ska man inte underskatta vikten av underskattning.
Ute överdriver vädret med solsken och helst av allt skulle jag vilja lalla ner till flod'n och sätta mig med öl'n i sol'n, men tvätten ska bli färdig och så har jag en del text att producera. Jag ska vara lika effektiv som Ian Wright var när han fick en målchans och bli klar snabbt, så att jag får komma ut i det vackra vädret innan det blir fult. Nyckeln till detta är att sätta igång. Nu. Nej nu.
Jag kan också avslöja att min konditionsträning är fortsatt framgångsrik. Igår sprang jag en längre runda och genomförde den med den äran. Bra tempo, utan att för den skull tröttna. Detta borde bli perfekt, relativt sett - för jag är fortfarande lååångt från Gael, lagom till seriepremiären nästa lördag. Först väntar dock Upplandscupen mot Danmarks IF på söndag, som ett genrep. Jag trodde inte att landslag fick ställa upp i distriktsmästerskap för det känns orättvist i och med att de spelarna är heltidsproffs i några av världens bästa ligor. Men det blir kul att stångas lite med spelare som Nicklas Bendtner, Jon Dahl Tomasson och Daniel Agger. Tror Södra har en hyfsad chans ändå, hur jävla bra kan de vara liksom? Dessutom ska man inte underskatta vikten av underskattning.
torsdag 16 april 2009
Ett tråkigt, gammalt fattighjon
Jag har möjlighet att använda mig av mitt favorituttryck igen: Undantaget som bekräftar regeln. Detta gäller min sista (ja, faktiskt) föreläsning på ILU (SSFSF), som jag var på igår. Den var faktiskt bra, och givande. Tänk att det bara tog fem år innan det hände.
När jag tänker efter är det troligtvis sista gången jag besökte den mossiga aulan på skolan också. Det var här jag klev in och började svinga min machete i den snåriga akademiska regnskogen en regnig augustidag 2004. Det var här några av de klassiska scenerna i Fäst på fest spelades in. Och det var här de allra flesta irritationsspasmerna orsakade av den enorma inkompetensen och oförmågan på den här institutionen har exploderat. Det känns ganska bra att inte behöva gå in där igen.
Efter föreläsningen gick jag hem och somnade efter ett halvt South Park-avsnitt och sedan försökte jag komma igång igen. Planerna på att gå ut att springa gick dock i stöpet på grund av enorm seghet och jag började också ge upp planerna på att gå till nation.
Dennis kom över med en påse McDonalds, men det blev ett stort antiklimax då amatörpersonalen hade glömt lägga i våra pommes. Man måste alltid kontrollera efter en drive-in att beställningen stämmer. Tur att Arsenal enkelt joggade förbi Villarreal och gick till CL-semi. Det gjorde att jag kom över pommes-besvikelsen direkt. Jävlar vad sugen jag blev på att åka till London och kolla på Arsenal-Man United i semifinalen, men jag har verkligen inte råd. Jag vill inte låna mera pengar till saker jag egentligen inte har råd med så det får vara. Bummer.
Esh hetsade om att jag skulle pallra mig ner till GH och kolla på när han var med och spelade tamburin med ett nystartat band, och det hade varit kul om jag hade haft någon som helst ork eller lust att gå ut. Detta plus att jag nio gånger av tio tycker att det är tråkigt att gå ut numera gjorde att jag fokuserade på sängen istället. Jag har blivit gammal och tråkig helt enkelt, och tar inte längre varje chans jag får att gå ut på lokal. Du säger att jag är tråkig - jag säger att jag har mognat.
Idag har jag och Björn filat lite till på uppsatsen, och det känns som att börjar likna något nu. Men än återstår mycket arbete och det är lika bra att ta tag i det direkt. Inte. Skjuta. Upp. Goddammit.
Men först ska jag äta någon form av lunch. Gröt kunde kanske vara ett alternativ för mig, som det fattighjon jag är. Bummer.
När jag tänker efter är det troligtvis sista gången jag besökte den mossiga aulan på skolan också. Det var här jag klev in och började svinga min machete i den snåriga akademiska regnskogen en regnig augustidag 2004. Det var här några av de klassiska scenerna i Fäst på fest spelades in. Och det var här de allra flesta irritationsspasmerna orsakade av den enorma inkompetensen och oförmågan på den här institutionen har exploderat. Det känns ganska bra att inte behöva gå in där igen.
Efter föreläsningen gick jag hem och somnade efter ett halvt South Park-avsnitt och sedan försökte jag komma igång igen. Planerna på att gå ut att springa gick dock i stöpet på grund av enorm seghet och jag började också ge upp planerna på att gå till nation.
Dennis kom över med en påse McDonalds, men det blev ett stort antiklimax då amatörpersonalen hade glömt lägga i våra pommes. Man måste alltid kontrollera efter en drive-in att beställningen stämmer. Tur att Arsenal enkelt joggade förbi Villarreal och gick till CL-semi. Det gjorde att jag kom över pommes-besvikelsen direkt. Jävlar vad sugen jag blev på att åka till London och kolla på Arsenal-Man United i semifinalen, men jag har verkligen inte råd. Jag vill inte låna mera pengar till saker jag egentligen inte har råd med så det får vara. Bummer.
Esh hetsade om att jag skulle pallra mig ner till GH och kolla på när han var med och spelade tamburin med ett nystartat band, och det hade varit kul om jag hade haft någon som helst ork eller lust att gå ut. Detta plus att jag nio gånger av tio tycker att det är tråkigt att gå ut numera gjorde att jag fokuserade på sängen istället. Jag har blivit gammal och tråkig helt enkelt, och tar inte längre varje chans jag får att gå ut på lokal. Du säger att jag är tråkig - jag säger att jag har mognat.
Idag har jag och Björn filat lite till på uppsatsen, och det känns som att börjar likna något nu. Men än återstår mycket arbete och det är lika bra att ta tag i det direkt. Inte. Skjuta. Upp. Goddammit.
Men först ska jag äta någon form av lunch. Gröt kunde kanske vara ett alternativ för mig, som det fattighjon jag är. Bummer.
onsdag 15 april 2009
Hemma bäst?
Jaha. Så var man hemma igen. Jag antar att man måste vara här lite också.
Jag har haft ett mycket bra extended påskfirande. Lugn och skönt, och i stor utsträckning fritt från stress. Det är som det ska vara. Men någon gång måste man ta tag i skolan igen och är jag inte hemma klarar jag inte av det. Koncentrationsförmåga som en överstimulerad treåring på Coca-Cola…
Det känns tråkigt att inte ha möjlighet att träffa Sara på ett tag efter att ha umgåtts så pass intensivt under så många dagar. Tur att jag har några luckor i kalendern även framöver, så det ska nog inte dröja alltför länge tills vi ses, jag och den alldeles oemotståndliga Sara.
Förlåt Hannes – jag ska sluta vara sådär heterosexuell nu.
Igår fick jag extremt mycket inte gjort. Det är nästan en överdrift att påstå att jag fick lite gjort. Men jag kan inte plugga om jag inte är hemma. Konstigt faktiskt, för förut fick jag fuck all gjort hemma men var effektiv i till exempel skolan. The times they are a-changing , som Bob Dylans ex Joan Baez sa när jag träffade henne i London 1999. Fick en kram då också faktiskt, fast jag var blyg. Men det är en annan historia. Ville bara namedroppa lite.
Idag har jag dock producerat både det ena och det andra under resan från Götaland till Svealand. Jag har skrivit lite på ett PM som ska in på fredag och fixat ett mötesprotokoll för Arsenal Sweden. Jag har dessutom läst lite om populärkultur i skolan. Alltid bra att förkovra sig inför skrivandet som tar sin början när som helst.
Nu ska jag gå till ILU (SSFSF) och gå på en föreläsning som enligt den empirisk-deduktiva metoden kommer att vara värdelös. Låt mig demonstrera:
Premiss 1: Alla föreläsningar på ILU (SSFSF) är alltid värdelösa
Premiss 2: Den här föreläsningen hålls på ILU (SSFSF)
Slutsats: Den här föreläsningen kommer att vara värdelös
Och så säger Jan Björklund att man inte lär sig något på lärarlinjen. Kom tillbaka Jan, när du har lärt dig deduktiv slutledning. Det vill säga aldrig, ditt obildade sär.
Ikväll är det en jävligt viktig match så jag är sjukt upptagen mellan kl 20.45 och cirka 22.30 om det inte blir förlängning. Därefter går jag ut på lokal och firar/stannar jag hemma och kastar saker våldsamt i väggar.
Jag har haft ett mycket bra extended påskfirande. Lugn och skönt, och i stor utsträckning fritt från stress. Det är som det ska vara. Men någon gång måste man ta tag i skolan igen och är jag inte hemma klarar jag inte av det. Koncentrationsförmåga som en överstimulerad treåring på Coca-Cola…
Det känns tråkigt att inte ha möjlighet att träffa Sara på ett tag efter att ha umgåtts så pass intensivt under så många dagar. Tur att jag har några luckor i kalendern även framöver, så det ska nog inte dröja alltför länge tills vi ses, jag och den alldeles oemotståndliga Sara.
Förlåt Hannes – jag ska sluta vara sådär heterosexuell nu.
Igår fick jag extremt mycket inte gjort. Det är nästan en överdrift att påstå att jag fick lite gjort. Men jag kan inte plugga om jag inte är hemma. Konstigt faktiskt, för förut fick jag fuck all gjort hemma men var effektiv i till exempel skolan. The times they are a-changing , som Bob Dylans ex Joan Baez sa när jag träffade henne i London 1999. Fick en kram då också faktiskt, fast jag var blyg. Men det är en annan historia. Ville bara namedroppa lite.
Idag har jag dock producerat både det ena och det andra under resan från Götaland till Svealand. Jag har skrivit lite på ett PM som ska in på fredag och fixat ett mötesprotokoll för Arsenal Sweden. Jag har dessutom läst lite om populärkultur i skolan. Alltid bra att förkovra sig inför skrivandet som tar sin början när som helst.
Nu ska jag gå till ILU (SSFSF) och gå på en föreläsning som enligt den empirisk-deduktiva metoden kommer att vara värdelös. Låt mig demonstrera:
Premiss 1: Alla föreläsningar på ILU (SSFSF) är alltid värdelösa
Premiss 2: Den här föreläsningen hålls på ILU (SSFSF)
Slutsats: Den här föreläsningen kommer att vara värdelös
Och så säger Jan Björklund att man inte lär sig något på lärarlinjen. Kom tillbaka Jan, när du har lärt dig deduktiv slutledning. Det vill säga aldrig, ditt obildade sär.
Ikväll är det en jävligt viktig match så jag är sjukt upptagen mellan kl 20.45 och cirka 22.30 om det inte blir förlängning. Därefter går jag ut på lokal och firar/stannar jag hemma och kastar saker våldsamt i väggar.
tisdag 14 april 2009
Nu tar vi tag i livet, del en miljard
På grund av olika omständigheter som kan sammanfattas med att jag inte vill åka hem blir jag kvar i Linköping till i morgon förmiddag. Det känns bra att vara kvar ett tag till, men dåligt att åka hem. Dock har jag saker och ting att ta tag i nu, så det är dags att börja plugga mer målinriktat igen. Text ska produceras och resultat ska tolkas.
Igår tog jag helt fräckt ett avbrott i NÖF-tiden och gick och träffade Erik Aspeqvist som gjorde snabbvisit i Linköping på vägen hem från Baltikum. Det var trevligt att ta en kopp i solen på Stora Torget och catcha up lite. Dessutom kom, i tur och ordning, både Elin och Maja förbi oväntat och det var också väldigt roligt. Linköping är, precis som världen, väldigt litet.
På kvällen drabbades jag av någon form av yrsel, men varför vet jag inte. Jag var ynklig, men Sara var snäll och tog hand om mig så efter ett tag blev det bättre. Det hela var obehagligt och jag har inga planer på att få en sådan "attack" igen.
När jag hade skärpt mig och slutat vara mjäkig var det Harry Potter på tv och där jag kunde konstatera att Ron är den mest osköna karaktären. Det har ingenting att göra med att Sara tycker att han är jättesöt. Ingenting alls.
Dagen idag ska ägnas att plugg och åter plugg. Nu tar jag tag i livet. Nej inte nu, men nu! Eller nu! Nej, nu!
Igår tog jag helt fräckt ett avbrott i NÖF-tiden och gick och träffade Erik Aspeqvist som gjorde snabbvisit i Linköping på vägen hem från Baltikum. Det var trevligt att ta en kopp i solen på Stora Torget och catcha up lite. Dessutom kom, i tur och ordning, både Elin och Maja förbi oväntat och det var också väldigt roligt. Linköping är, precis som världen, väldigt litet.
På kvällen drabbades jag av någon form av yrsel, men varför vet jag inte. Jag var ynklig, men Sara var snäll och tog hand om mig så efter ett tag blev det bättre. Det hela var obehagligt och jag har inga planer på att få en sådan "attack" igen.
När jag hade skärpt mig och slutat vara mjäkig var det Harry Potter på tv och där jag kunde konstatera att Ron är den mest osköna karaktären. Det har ingenting att göra med att Sara tycker att han är jättesöt. Ingenting alls.
Dagen idag ska ägnas att plugg och åter plugg. Nu tar jag tag i livet. Nej inte nu, men nu! Eller nu! Nej, nu!
måndag 13 april 2009
Trerätters i Rappestad
Efter att ha segat oss igenom eftermiddagen igår kom Saras pappa Rolf och hämtade oss och Sara D för skjuts ut till Rappestad, eller Rape Town som jag brukar säga. Där väntade mamma Helena, mormor Maggan och en man med ett oerhört imponerande bukomfång som lysstrade till namnet Hasse.
Vi fick sparris till förrätt, någon form av fint panerat kött med ungstekt potatis till varmrätt och pannacotta till efterrätt, och det var väldigt gott. Till detta bjöds det på vin i olika kulörter vilket också var som balsam för munnen efter att ha misshandlat den med Pripps Blå hela lördagskvällen.
När kaffet serverades förflyttades vi oss till soffan och satt och surrade i några timmar, och jag fick se bebisbilder på Sara samt ett klipp från Corren där hon intervjuades angående sin fascination för stadsslogans. Bland favoriterna fanns "Trosa - Världens ände" och den klassiska "Enköping - Sveriges närmaste stad". Däremot fann hon "Malexander - Sommars riviera" något pretentiös - vilket man givetvis håller med om. Här hade man kunnat skriva en alternativ slogan som hänsyftar på polismorden, men det vore fortfarande ganska osmakligt så här tio år senare. Jag ger Hannes i uppdrag att komma på någon, för han saknar spärrar i lika stor utsträckning som tunnelbanan i Oslo.
Min favoritslogan har sedan länge varit "Botkyrka - långt ifrån lagom". Uppsalas "Välkommen hit, välkommen hem" borde däremot ha gått några vändor till hos konsulter och kommitéer innan den klubbades igenom.
Det var en trevlig kväll i trevligt sällskap, och det var intressant att se Rappestad där Sara växte upp. Det är ju som hemma fast annorlunda.
Vi ville runda av kvällen med en film när vi kom tillbaka till Kannan, men var för vintrötta för att orka se något tyngre. Det fick bli Torsk på Tallin för tusende gången istället. Tillsammans med The Big Lebowski, VM-krönikan 1994 och den tecknade versionen av Gullivers Resor är det garanterat filmen jag har sett flest gånger. Men det gör den knappast sämre.
Idag ska jag fokusera på NÖF*-tid tillsammans med Sara eftersom att jag, tråkigt nog, åker hem i morgon.
*För er som inte har sett Torsk på Tallin: Detta står för Närhet/Ömhet/Fritid och det är då relationen så att säga får sin näring, sedan inkomsten har förvärvats och sömnen sovits.
Vi fick sparris till förrätt, någon form av fint panerat kött med ungstekt potatis till varmrätt och pannacotta till efterrätt, och det var väldigt gott. Till detta bjöds det på vin i olika kulörter vilket också var som balsam för munnen efter att ha misshandlat den med Pripps Blå hela lördagskvällen.
När kaffet serverades förflyttades vi oss till soffan och satt och surrade i några timmar, och jag fick se bebisbilder på Sara samt ett klipp från Corren där hon intervjuades angående sin fascination för stadsslogans. Bland favoriterna fanns "Trosa - Världens ände" och den klassiska "Enköping - Sveriges närmaste stad". Däremot fann hon "Malexander - Sommars riviera" något pretentiös - vilket man givetvis håller med om. Här hade man kunnat skriva en alternativ slogan som hänsyftar på polismorden, men det vore fortfarande ganska osmakligt så här tio år senare. Jag ger Hannes i uppdrag att komma på någon, för han saknar spärrar i lika stor utsträckning som tunnelbanan i Oslo.
Min favoritslogan har sedan länge varit "Botkyrka - långt ifrån lagom". Uppsalas "Välkommen hit, välkommen hem" borde däremot ha gått några vändor till hos konsulter och kommitéer innan den klubbades igenom.
Det var en trevlig kväll i trevligt sällskap, och det var intressant att se Rappestad där Sara växte upp. Det är ju som hemma fast annorlunda.
Vi ville runda av kvällen med en film när vi kom tillbaka till Kannan, men var för vintrötta för att orka se något tyngre. Det fick bli Torsk på Tallin för tusende gången istället. Tillsammans med The Big Lebowski, VM-krönikan 1994 och den tecknade versionen av Gullivers Resor är det garanterat filmen jag har sett flest gånger. Men det gör den knappast sämre.
Idag ska jag fokusera på NÖF*-tid tillsammans med Sara eftersom att jag, tråkigt nog, åker hem i morgon.
*För er som inte har sett Torsk på Tallin: Detta står för Närhet/Ömhet/Fritid och det är då relationen så att säga får sin näring, sedan inkomsten har förvärvats och sömnen sovits.
söndag 12 april 2009
Påskfirande i Kannan - it's a must
I går firades påsken in med en mindre skiva här i Kannan. Det var en salig blandning av folk som dök upp i Saras etta och det blev ganska trevligt. Intressant att träffa en del nytt folk samt att träffa gamla vänner på nytt.
*Skrivkramp*
*Skrivkramp*
fredag 10 april 2009
Ska servera på silverfat
Sara skötte sig utmärkt under det eldprov meet the parents innebär. Det gjorde för övrigt mina föräldrar också. Särskilt pappas imitation av Bob Dylan på Cirkus var uppskattad, liksom mammas ansjovispaj. Det var en trevlig kväll och nu är den första jobbiga träffen avklarad. Hoppas att ingen blev avskräckt. Risken för det känns ganska liten, om nu Sara inte tycker att det är jobbigt med personer som gärna pratar mycket och länge.
Idag har jag varit hos mormor Eivor som bjöd på påskmiddag. Sin vana trogen höll hon låda värre än den där pojkvännen till Jespers kompis på Yran i fjol, och myntade ett nytt ord. Vi pratade om efterrätt och då menade mormor att "marängswitch" är så gott "att det inte är vettigt". Hon är en ordsmed, min mormor. Det är underbart.
När jag var sådär paltkomadäven man bara kan bli av mormors trugande om att man ska ta mer mat, tackade mamma och jag för oss. Jag fick ett silverfat som jag "kan servera kakor på", det vill säga aldrig använda, men jag hade inte hjärta att säga nej när mormor ville ge bort det.
Nu på kvällen har jag och Sara hängt lite med Per på gamla goda 55:an där det blev tre rundor veckans. Precis som förr i tiden, fast veckans kostade 33:- istället för 25:- som den gjorde på min tid. Inflation, ni vet. Vi pratade mest om olika hundraser och kom gemensamt fram till att labrador är den allra bästa hunden. Åtminstone kom jag gemensamt fram till detta. Labrador, det är ju den rasen man i regel tänker på när man tänker på "hunn(d)".
Nu ska jag fortsätta att lyssna på Sofia Karlssons strängaglitter och sedan ska vi äta köttfärssås och höja en bägare för att ytterligare hylla Jesus, som gick bort i dag för cirka 1980 år sedan.
Idag har jag varit hos mormor Eivor som bjöd på påskmiddag. Sin vana trogen höll hon låda värre än den där pojkvännen till Jespers kompis på Yran i fjol, och myntade ett nytt ord. Vi pratade om efterrätt och då menade mormor att "marängswitch" är så gott "att det inte är vettigt". Hon är en ordsmed, min mormor. Det är underbart.
När jag var sådär paltkomadäven man bara kan bli av mormors trugande om att man ska ta mer mat, tackade mamma och jag för oss. Jag fick ett silverfat som jag "kan servera kakor på", det vill säga aldrig använda, men jag hade inte hjärta att säga nej när mormor ville ge bort det.
Nu på kvällen har jag och Sara hängt lite med Per på gamla goda 55:an där det blev tre rundor veckans. Precis som förr i tiden, fast veckans kostade 33:- istället för 25:- som den gjorde på min tid. Inflation, ni vet. Vi pratade mest om olika hundraser och kom gemensamt fram till att labrador är den allra bästa hunden. Åtminstone kom jag gemensamt fram till detta. Labrador, det är ju den rasen man i regel tänker på när man tänker på "hunn(d)".
Nu ska jag fortsätta att lyssna på Sofia Karlssons strängaglitter och sedan ska vi äta köttfärssås och höja en bägare för att ytterligare hylla Jesus, som gick bort i dag för cirka 1980 år sedan.
torsdag 9 april 2009
Skärtorsdag i Lambot
Igår kväll blev det lite vardagslyx, eftersom att påsken nu har börjat. I år ska jag nämligen fira påsk - något som jag uppenbarligen inte gjorde i fjol då påsken, och detta har jag kontrollerat, inte ens nämndes här.
Vi firade in dymmelonsdagen Jesu stylee. Det blev rödvin med andra ord. Men i stället för fisk körde vi på ett säkrare koncept, korv stroganoff. Jag kände mig återigen lite skyldig, för det känns alltid som att jag stjäl Loves matidé när jag lagar det. Fast han kanske inte lagar mat längre. Kerstin har nog också tröttnat på de två maträtter han kan.
Kyckling med ris och currysås är den andra.
Idag har det återigen varit snälltågstempo och det enda vi har gjort är att läsa på King Kolo för att se om jag överhuvudtaget firade påsk i fjol, gå en promenad och äta lunch. Det har dock varit ett medvetet val då all energi ska användas i kväll eftersom att vi ska åka hem till mina föräldrar och äta. Sara har inte träffat dem och är av förklarliga skäl något nervös. Men det brukar jag också vara när jag ska träffa mina föräldrar, så det är ju inget konstigt.
Vi firade in dymmelonsdagen Jesu stylee. Det blev rödvin med andra ord. Men i stället för fisk körde vi på ett säkrare koncept, korv stroganoff. Jag kände mig återigen lite skyldig, för det känns alltid som att jag stjäl Loves matidé när jag lagar det. Fast han kanske inte lagar mat längre. Kerstin har nog också tröttnat på de två maträtter han kan.
Kyckling med ris och currysås är den andra.
Idag har det återigen varit snälltågstempo och det enda vi har gjort är att läsa på King Kolo för att se om jag överhuvudtaget firade påsk i fjol, gå en promenad och äta lunch. Det har dock varit ett medvetet val då all energi ska användas i kväll eftersom att vi ska åka hem till mina föräldrar och äta. Sara har inte träffat dem och är av förklarliga skäl något nervös. Men det brukar jag också vara när jag ska träffa mina föräldrar, så det är ju inget konstigt.
onsdag 8 april 2009
Till min bror - Hycklaren II
Har upptäckt ännu en pikant detalj i min brors ständiga hån mot mig. Bakgrunden är denna: För typ fyra år sedan skrev jag en recension om Nykvarnsfestivalen här i Linköping, där ett hardcore-band (eller liknande) spelade. Jag satte det bandet som tvåa på min lista över festivalens bästa akter med kommentaren "Stenhårt", och detta tyckte Hannes (med viss rätt visserligen) var höjden av töntighet och retar mig för än i dag.
I dagarna tittade jag i Saras gamla skolkataloger från gymnasiet och i en av dessa stack plötsligt Hannes oefterhärmeliga nuna fram. Det var dock inte det intressanta. Det intressanta var texten de hade bredvid sin klassbeteckning: "Vi diggar [klassbeteckning för deras fadderklass] stenhårt."
Stenhårt! Nu kan du aldrig använda det emot mig igen. Vilken triumf för mig som recensent.
*Hannes förbereder sig för att skriva kommentar: "Det var inte jag som hittde på det där".*
Troligt! Jag håller dig som personligt ansvarig för denna text. Du kan aldrig snacka bort det.
I dagarna tittade jag i Saras gamla skolkataloger från gymnasiet och i en av dessa stack plötsligt Hannes oefterhärmeliga nuna fram. Det var dock inte det intressanta. Det intressanta var texten de hade bredvid sin klassbeteckning: "Vi diggar [klassbeteckning för deras fadderklass] stenhårt."
Stenhårt! Nu kan du aldrig använda det emot mig igen. Vilken triumf för mig som recensent.
*Hannes förbereder sig för att skriva kommentar: "Det var inte jag som hittde på det där".*
Troligt! Jag håller dig som personligt ansvarig för denna text. Du kan aldrig snacka bort det.
Drar en lans för surfrundan
Livet går sin gilla gång här i Linköping. Tempot är som jag vill ha det - lågt, utan att för den skull gå i ultrarapid. På ytan kanske det inte ser ut som att jag gör så mycket, men allting är alltid en process mot något annat. En liten del av ett större sammanhang. Att göra surfrundan i två timmar är alltså mer än att bara göra surfrundan - här lagras fakta på fakta och byggs kunskapsbanker. Idag har jag till exempel tagit till mig uttrycket "dra en lans" för någon. Man vet aldrig när detta kan komma till pass.
Igår fick jag trots allt lite gjort, utöver den diffusa förkovran jag var inne på ovan. Saras schema stämde inte alls överens med mitt igår, så det fick så illa tvunget bli en hel del egentid. Efter lunch gick hon och klippte sig och då passade jag på att ta en löprunda och trots att det gick sjukt segt, segade jag mig runt i solskenet. I motsats till vad vissa tror, jag kommer till detta, är jag nu i bättre form än vad på länge. Det känns bra att ta hand om sin kropp.
På eftermiddagen fick vi dock lite kvalitetstid ihop innan jag sprang till bussen och åkte ut till mor och far i Lambohov. Pappa tyckte att jag såg smal(are) ut, mamma att jag hade lagt på mig lite. Jag tar det som motivation för ytterligare en löprunda. Samt för att börja utveckla ätstörningar.
Jag och pappa kollade på Villarreal-Arsenal under obligatoriskt klagande och svärande. Till detta avnjöts en finare whiskey som vi upptäckte på en pittoresk folkmusikspelning på en väl dold pub i London i höstas. Det var gott. Adebayors mål var också väldigt gott, och jag åkte tillbaka till Sara med gott mod.
Idag ska jag läsa om populärkultur i undervisning. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Han Populärkulturen är ingen jag skulle dra en lans för om man säger så.
Igår fick jag trots allt lite gjort, utöver den diffusa förkovran jag var inne på ovan. Saras schema stämde inte alls överens med mitt igår, så det fick så illa tvunget bli en hel del egentid. Efter lunch gick hon och klippte sig och då passade jag på att ta en löprunda och trots att det gick sjukt segt, segade jag mig runt i solskenet. I motsats till vad vissa tror, jag kommer till detta, är jag nu i bättre form än vad på länge. Det känns bra att ta hand om sin kropp.
På eftermiddagen fick vi dock lite kvalitetstid ihop innan jag sprang till bussen och åkte ut till mor och far i Lambohov. Pappa tyckte att jag såg smal(are) ut, mamma att jag hade lagt på mig lite. Jag tar det som motivation för ytterligare en löprunda. Samt för att börja utveckla ätstörningar.
Jag och pappa kollade på Villarreal-Arsenal under obligatoriskt klagande och svärande. Till detta avnjöts en finare whiskey som vi upptäckte på en pittoresk folkmusikspelning på en väl dold pub i London i höstas. Det var gott. Adebayors mål var också väldigt gott, och jag åkte tillbaka till Sara med gott mod.
Idag ska jag läsa om populärkultur i undervisning. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Han Populärkulturen är ingen jag skulle dra en lans för om man säger så.
tisdag 7 april 2009
Man vet att man har lite att göra...
...när man står i ett fönster på sjätte våningen och tittar på ett förbipasserande X2000-tåg innehållandes bland andra Love och Kerstin. Men det var i alla fall spexigt.
Desperate househusband
Jag kör hemmamansreportoaren i dag. Sara är Norrköping och går i någon form av högre utbildning och jag sköter hushållet. Patriarkatet är dött. Jag ska dock inte bara skvallra med grannarna utan också försöka klämma in (först en längre surfrunda) lite pluggande under förmiddagen, innan jag styr lunch.
Jag måste medge att det kändes oförskämt skönt att ligga kvar och sova när Sara gick i morse, nästan så att jag fick dåligt samvete. Å andra sidan är det inte jag som ska klä skott för schemaläggningen på Campus Norrköping, så det är nog överdrivet. Ett alternativ hade varit att sympatigåupp men då måste man ta med i beräkningen att jag är mer morgontrött än alla andra tillsammans. Det fungerar alltså inte i praktiken - ungefär som kommunismen. Jag är Sovjet.
Idag har jag lärt mig att använda en perkulator. Man lär sig något nytt varje dag som jag brukar säga.
Jag måste medge att det kändes oförskämt skönt att ligga kvar och sova när Sara gick i morse, nästan så att jag fick dåligt samvete. Å andra sidan är det inte jag som ska klä skott för schemaläggningen på Campus Norrköping, så det är nog överdrivet. Ett alternativ hade varit att sympatigåupp men då måste man ta med i beräkningen att jag är mer morgontrött än alla andra tillsammans. Det fungerar alltså inte i praktiken - ungefär som kommunismen. Jag är Sovjet.
Idag har jag lärt mig att använda en perkulator. Man lär sig något nytt varje dag som jag brukar säga.
måndag 6 april 2009
Titulerat träningsnarkomani
Det är inte klokt vad jag motionerar nu för tiden. I går spelade jag match. Jag var både lagkapten och man of the match - även rent objektivt - men som ni vet är det ingenting jag gärna skryter om. Eller who am I kidding, det är klart jag skryter när jag dessutom slog den mest precisa assist Stenhagens IP någonsin sett. Collymore behövde bara stå där och få bollen i huvudet för att nicka in den. Det var ingen slump att jag dessutom spelade i tröja nummer fyra, precis som en annan stor kapten med en magiskt känslig högerfot.
Nä, skärpning Kolo. Ge dig. Det finns inget jag i lag. Södra vann med 4-1. Det är ju alltid kul att göra assist, men det viktiga är att laget vinner.
Efter matchen tog jag mig rask hemåt för vidare transfer mot Östgötaslätten. För första gången sedan förra milleniumet gjorde SJ sitt jobb och jag kom till och med fram till Linköping tre minuter före uppsatt tid. Jag vill inte gå så långt som att säga att det är ett mirakel, men nog är det något av ett mirakel.
Idag tog vi en mycket lugn morgon, lyssnade lite på Radio Östergötlands morgon- och förmiddagsprogram. Man måste ju stödja mamma när hon är producent, fast jag gillade Radio Östergötland bättre när hon var mer frekvent som programledare. Det var tryggare på något sätt.
Efter "lunch" (frukost) tog vi en nätt tretimmarspromenad förbi klassiska Linköpingslandmärken som Tinnerbäcksbadet (för utomsocknes: Det är en badsjö nästan mitt i stan som är gjord av asfalt. I kid not!), jättegrytorna, Hälsouniversitetet, Stolplyckan, Vallaskogen, det riktiga universitetet, Gamla Linköping, Folkungaskolan och en hel del andra gamla goda platser. Var och en av dem finns det många historier att berätta om. Stay tuned for more of that. Anledningen till denna Fylking/Aschberg-promenad var att Sara hade en del universitetsärenden, och vem säger nej till ett sådant äventyr i vårsolen?
Som om inte detta var nog med motion, så klev jag på en löprunda runt Stångån. Här har jag sprungit en del tidigare i mitt liv, till exempel på försäsongen i Östria. Nostalgitripp, fast med inslag av obehagliga intervallträningsflashbacks.
Nu ska vi äta kyckling. Det var något snack om kyckling på nyheterna, men jag minns inte vad. Var det något om AMF pension?
Nä, skärpning Kolo. Ge dig. Det finns inget jag i lag. Södra vann med 4-1. Det är ju alltid kul att göra assist, men det viktiga är att laget vinner.
Efter matchen tog jag mig rask hemåt för vidare transfer mot Östgötaslätten. För första gången sedan förra milleniumet gjorde SJ sitt jobb och jag kom till och med fram till Linköping tre minuter före uppsatt tid. Jag vill inte gå så långt som att säga att det är ett mirakel, men nog är det något av ett mirakel.
Idag tog vi en mycket lugn morgon, lyssnade lite på Radio Östergötlands morgon- och förmiddagsprogram. Man måste ju stödja mamma när hon är producent, fast jag gillade Radio Östergötland bättre när hon var mer frekvent som programledare. Det var tryggare på något sätt.
Efter "lunch" (frukost) tog vi en nätt tretimmarspromenad förbi klassiska Linköpingslandmärken som Tinnerbäcksbadet (för utomsocknes: Det är en badsjö nästan mitt i stan som är gjord av asfalt. I kid not!), jättegrytorna, Hälsouniversitetet, Stolplyckan, Vallaskogen, det riktiga universitetet, Gamla Linköping, Folkungaskolan och en hel del andra gamla goda platser. Var och en av dem finns det många historier att berätta om. Stay tuned for more of that. Anledningen till denna Fylking/Aschberg-promenad var att Sara hade en del universitetsärenden, och vem säger nej till ett sådant äventyr i vårsolen?
Som om inte detta var nog med motion, så klev jag på en löprunda runt Stångån. Här har jag sprungit en del tidigare i mitt liv, till exempel på försäsongen i Östria. Nostalgitripp, fast med inslag av obehagliga intervallträningsflashbacks.
Nu ska vi äta kyckling. Det var något snack om kyckling på nyheterna, men jag minns inte vad. Var det något om AMF pension?
söndag 5 april 2009
PV har besökt fvudstaden
Tiden går, som Dennis brukar säga, och de senaste två dagarna har varit överdrivet tidsgåendekrävande (om nu det är ett ord). I fredags vaknade jag fast jag var dödentrött och pallrade mig upp för att jobba uppsats. Björn slöt upp och vi gjorde ett styvt jobb - som flickan sa - innan vi kände oss orimligt nöjda och gick till Orvars och tog påsklov för tio dagar.
Efter cirka fem öl (cider i Karls fall) tillsammans med Karl, Elin och Jonas (?) (jag är inte mästarnas mästare vad gäller namn) (jag ber om ursäkt, tusenfalt, för detta) gick vi via bolaget och Lutan hem till Björn och Elin för tacos och dryckesblot.
Först var det trevligt, sen blev det bråk och det var inte så trevligt och jag och Karl funderade på om vi kunde gå utan att det märktes men det kunde vi inte, men sen blev det trevligt igen. Allt var Jonas fel. Vi hade tänkt gå till ÖG eftersom att Esh pratade om att det var Eyes Wide Shut-tema, men ibland blir det inte som man har tänkt sig så jag gick hem till en något stukad lägenhet (Esh hade haft fest - jag misstänker rökning via vardagsrumsfönstret. Det är mycket väl IG.) och avslutade dagen med en kvalitativ utvärdering av dagen tillsammans med FV.
I går var det vintechno i skallen men efter en enastående kämpainsats tog jag mig ner till stationen. Där var tåget inställt, men eftersom att jag alltid är på tårna löste jag detta genom andra förbindelser än SJ. Gratis blev det dessutom för att ingen kollade biljett på Upptåget samt pendeln från Lapplands Väsby. Jävla SJ att hålla på och ställa in - man brukar ju alltid kunna lita på SJ... *tar ner handen så våldsamt att den typ slits av*
Sen hade vi möte i supporterklubben och därefter kollade vi på Arsenal som vann så jävla enkelt att det var löjligt. Sen drack jag öl och diverse drinkar resten av kvällen innan jag tog ett tåg hem igen. Det har jävlar i mig gått i ett i över ett dygn nu. Där har man för att man tror att man kan vara Skalman.
I dag ska jag spela fotboll - hoppas att jag inte dör igen, för jag har glidtacklingsskydd numera - samt åka till Sara (även känd som FV). Det blir grejer det.
Efter cirka fem öl (cider i Karls fall) tillsammans med Karl, Elin och Jonas (?) (jag är inte mästarnas mästare vad gäller namn) (jag ber om ursäkt, tusenfalt, för detta) gick vi via bolaget och Lutan hem till Björn och Elin för tacos och dryckesblot.
Först var det trevligt, sen blev det bråk och det var inte så trevligt och jag och Karl funderade på om vi kunde gå utan att det märktes men det kunde vi inte, men sen blev det trevligt igen. Allt var Jonas fel. Vi hade tänkt gå till ÖG eftersom att Esh pratade om att det var Eyes Wide Shut-tema, men ibland blir det inte som man har tänkt sig så jag gick hem till en något stukad lägenhet (Esh hade haft fest - jag misstänker rökning via vardagsrumsfönstret. Det är mycket väl IG.) och avslutade dagen med en kvalitativ utvärdering av dagen tillsammans med FV.
I går var det vintechno i skallen men efter en enastående kämpainsats tog jag mig ner till stationen. Där var tåget inställt, men eftersom att jag alltid är på tårna löste jag detta genom andra förbindelser än SJ. Gratis blev det dessutom för att ingen kollade biljett på Upptåget samt pendeln från Lapplands Väsby. Jävla SJ att hålla på och ställa in - man brukar ju alltid kunna lita på SJ... *tar ner handen så våldsamt att den typ slits av*
Sen hade vi möte i supporterklubben och därefter kollade vi på Arsenal som vann så jävla enkelt att det var löjligt. Sen drack jag öl och diverse drinkar resten av kvällen innan jag tog ett tåg hem igen. Det har jävlar i mig gått i ett i över ett dygn nu. Där har man för att man tror att man kan vara Skalman.
I dag ska jag spela fotboll - hoppas att jag inte dör igen, för jag har glidtacklingsskydd numera - samt åka till Sara (även känd som FV). Det blir grejer det.
torsdag 2 april 2009
Ensamtid är överskattat - bättre att vara tillsammans
Efter nästan en vecka av intensivt umgänge känns det lite ensamt nu när Sara har åkt hem. Det har varit mycket trivsamt, även om vi vår vana trogen inte har gjort så mycket. Eller lite har vi allt hunnit med, som att fika på ÖG, titta på saker som rör sig på olika skärmar, promenera, dricka öl på Orvars och sitta i vårsolen vid Fyrisån. Att jag gillar Skalmantempo då och då är ingen hemlighet, men här har jag nästan mött min överkvinna. Göra saker i alltför stor utsträckning är ändå ute.
Hur som helst saknar jag min tjej, men vi ses snart igen eftersom att jag ska ner till Linköping för att fira påsk och få mer kvalitetstid. Just det - min tjej, för nu är vi officiella. Håll utkik på YouTube efter en video där vi berättar nyheten tillsammans med en massa stela föräldrar som läser innantill. Mycket romantiskt.
Igår blev jag inte lurad en enda gång, till skillnad från vissa andra (ni vet vilka ni är Sara och Esh, här hängs aldrig någon ut). Första april är konstigt egentligen, varför är det inte socialt accepterat att luras alla andra dagar? Att hänga med Becks till exempel, det går ju nästan bara ut på att lura i henne olika saker genom att verka sjukt säker på sin sak. Eller Hannes. Honom har jag lurat till månen och tillbaka bra många gånger, som när jag sa att man behövde pass för att komma in i Danmark på vägen till Roskilde. Det har känts socialt accepterat, i alla från mitt håll.
Nu börjar det bli hög tid att ta tag i lite arbete med examensarbetet. Björn är redan hyperstressad trots att han inte behöver vara det. Vi har sjukt gott om tid på oss då första deldeadlinen inte är förrän efter påsk, och till den har vi redan gjort lejonparten av arbetet. Men när man samtalar med någon som är stressad är det lätt att man blir sympatistressad själv, så jag ska jobba undan lite. Så att han blir tyst också.
Men först ska jag beta av ett South Park-avsnitt. Man får tydligen ladda ner saker fortfarande - sweet.
Vårkaffe vid Fyrisån.
Hur som helst saknar jag min tjej, men vi ses snart igen eftersom att jag ska ner till Linköping för att fira påsk och få mer kvalitetstid. Just det - min tjej, för nu är vi officiella. Håll utkik på YouTube efter en video där vi berättar nyheten tillsammans med en massa stela föräldrar som läser innantill. Mycket romantiskt.
Igår blev jag inte lurad en enda gång, till skillnad från vissa andra (ni vet vilka ni är Sara och Esh, här hängs aldrig någon ut). Första april är konstigt egentligen, varför är det inte socialt accepterat att luras alla andra dagar? Att hänga med Becks till exempel, det går ju nästan bara ut på att lura i henne olika saker genom att verka sjukt säker på sin sak. Eller Hannes. Honom har jag lurat till månen och tillbaka bra många gånger, som när jag sa att man behövde pass för att komma in i Danmark på vägen till Roskilde. Det har känts socialt accepterat, i alla från mitt håll.
Nu börjar det bli hög tid att ta tag i lite arbete med examensarbetet. Björn är redan hyperstressad trots att han inte behöver vara det. Vi har sjukt gott om tid på oss då första deldeadlinen inte är förrän efter påsk, och till den har vi redan gjort lejonparten av arbetet. Men när man samtalar med någon som är stressad är det lätt att man blir sympatistressad själv, så jag ska jobba undan lite. Så att han blir tyst också.
Men först ska jag beta av ett South Park-avsnitt. Man får tydligen ladda ner saker fortfarande - sweet.
Vårkaffe vid Fyrisån.onsdag 1 april 2009
Vad trodde du själv, Marianne?
Det är klart att det var ett aprilskämt. King Kolo kommer naturligtvis fortsätta att roa och icke-roa i bloggosfären även i framtiden. Som om jag ens skulle kunna sluta. Detta mättar ju stora delar av mitt uppmärksamhetsbehov, som det mellanbarn jag är, så kanske jag beter mig mer sansat när jag är bland folk.
Och, det ska påpekas, jag är inte den enda som har gjort comeback i dagarna. Om det nu räknas som en comeback när man bara var nedlagd i cirka åtta timmar.
Nej. Ingen mer uppmärksamhet till bloggen nu. Den ska Sara få istället. Hon har varit jätteduktig och varit ensam hemma och vaktat Esh när jag var på träning.
Och, det ska påpekas, jag är inte den enda som har gjort comeback i dagarna. Om det nu räknas som en comeback när man bara var nedlagd i cirka åtta timmar.
Nej. Ingen mer uppmärksamhet till bloggen nu. Den ska Sara få istället. Hon har varit jätteduktig och varit ensam hemma och vaktat Esh när jag var på träning.
Tack för mig
Som ni kanske har märkt de senaste dagarna har inläggen här på King Kolo sinat något, och det är ingen slump. Just nu saknar jag den rätta motivationen för att blogga och därför är det dags att ta detta beslut: Nu lägger jag ner den här bloggen.
Tack för alla kommentarer, all uppmuntran och allt beröm. Det har värmt oerhört mycket. Kanske kommer jag tillbaka någon gång, men just nu ska jag fokusera på andra saker i livet.
Tack och adjö.
Tack för alla kommentarer, all uppmuntran och allt beröm. Det har värmt oerhört mycket. Kanske kommer jag tillbaka någon gång, men just nu ska jag fokusera på andra saker i livet.
Tack och adjö.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
